Aldrig tidigare i Industriavtalets historia har löneavtalen inom industrin avvikit så kraftigt uppåt från prognoserna om konjunkturen och den ekonomiska tillväxten. Årstakten på löneökningarna, 2,6 procent, är också väsentligt högre än i avtalen 2010 då den låg på 1,75 procent. Faktum är att ökningstakten är bland de högsta sedan Industriavtalet kom 1997 – trots dagens fortfarande osäkra ekonomiska utsikter.
Industrins höga avtal ska ses mot bakgrund av att industrifacken krävde avtal på en nivå som man bedömde skulle accepteras som normerande inom LO-samordningen. Löneavtalen 2010 var lägre än vad LO-förbunden utanför industrin hade hoppats på – men avtalen var anpassade till nivån i andra länder och till behovet av återhämtning i den svenska ekonomin.
I årets avtalsrörelse krävdes en större ”leverans” från förbunden inom LO-samordningen. En relativt sett lägre arbetslöshet bland industrifackens medlemmar än under krisen, bidrog med all sannolikhet till att man kunde kräva och fick igenom ett löneavtal på 3,0 procent på 14 månader.
Trots denna höga nivå ser inte LO-förbunden industrins avtal som normerande. I de förhandlingar som inletts med Byggnads, Elektrikerförbundet, Seko, Handels och Kommunal gäller LO-samordningens krav från tidigare i höstas, det vill säga minst 3,5 procent. Med extra lönekrav i flera branscher blir det i snitt 4,1 procent och på flera av de största avtalsområdena över 4,5 procent.
Byggnads nyligen aviserade strejkvarsel är ett tydligt tecken på att en över 15 år lång period av reallöneökningar inte har bidragit till några bestående intryck inom LO. Tvärtom kritiserar man Medlingsinstitutet för att myndigheten följer sin instruktion att inte medverka till avtal över nivån inom industrin. Det är anmärkningsvärt att LO inte tar tydligt avstånd från 70- och 80-talens lönebildning, då det ena förbundet skulle ha mer än det andra i en spiral av inflationsdrivande kostnadsökningar. Resultatet blev att reallönerna stod nästa stilla i ett par decennier. Ett sådant agerande borde inte vara möjligt att försvara i dag.
Exportföretagens konkurrensförmåga är livsviktig för vårt välstånd och för finansieringen av vår välfärd. Hälften av alla varor och tjänster som vi producerar i Sverige säljs till utlandet. Det är därför en bra ordning att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är först med att träffa nya avtal om löner i avtalsrörelsen. Nivån i de avtalen, det så kallade ”märket”, visar vilka löneökningar exportföretagen klarar av utan att förlora konkurrenskraft. Att låta denna nivå vara ett riktmärke även för avtalen i andra branscher, är en förutsättning för god samhällsekonomi som kan stärka företagen och våra verksamheter och hålla tillbaka arbetslösheten.
Det är allvarligt att LO nu uppenbarligen inte ställer upp på denna väl etablerade lönebildningsmodell. Särskilt som man inte ens verkar beakta att tillväxtprognoserna fortsätter att skrivas ned. LO-ekonomerna själva har mer än halverat sin prognos mellan april och december förra året. Nu ligger den på 1,3 procent, medan lönekraven från Handels och Kommunal ligger väldigt högt. Och detta i ett läge där handeln år 2011 hade den sämsta tillväxten på 15 år.
LO vill se mer utjämnade löner och kräver extra löneökningar till de avtalsområden som har lägst genomsnittslön. Faktum är dock att Sverige redan har de mest utjämnade lönerna i OECD – och det är inte bara av godo. Det betyder att det är små skillnader i lön mellan olika yrken och individer – oavsett kvalifikationskrav, erfarenhet eller arbetsprestation. Det gör det svårt för individen att själv påverka sin lön, liksom för arbetsgivaren att premiera goda arbetsinsatser och en bra utveckling av den verksamhet sombedrivs.
Möjligheten att själv påverka sin lön finns i dag främst bland högre tjänstemän, där lönespridningen har ökat något. Bland övriga grupper av inkomsttagare har den legat i princip stilla i decennier. Sett till alla grupper tjänar de som har högst lön två gånger mer än de som är lägst avlönade.
Det finns en uppenbar risk att avtalsrörelsen 2012 sätter stopp för 15 år av framgångsrik lönebildning. Riksbankens inflationsmål som tillkom under första halvan av 90-talet, Industriavtalet från 1997 och tillkomsten av Medlingsinstitutet år 2000 bygger på viktiga insikter om hur ett exportberoende land måste agera för att lönebildningen ska fungera väl. Det har gett oss stabila priser och därmed reallöneökningarpå drygt 45 procent.
Att Byggnads nu tar till konfliktvapnet för att spräcka industrins normerande avtal och dessutom får stöd av Kommunal, innebär en ökad risk för att Riksbanken tvingas höja räntan. Det kommer i så fall att slå tillbaka dubbelt på förbundens medlemmar – och alla andra – i form av ökade kostnader och ökad arbetslöshet. Man kan bara hoppas att det inte slutar så.
LO-kraven är skadliga för samhällsekonomin, av främst två skäl: Dels den totala avsaknaden av hänsyn till den ekonomiska utvecklingen och den norm som indikerar vad som är samhällsekonomiskt möjligt, dels den utjämningsprofil som har flera skadliga effekter.
Den modell som finns på svensk arbetsmarknad har en stark grund i kollektivavtalen mellan arbetsgivare och fack. En självklar del i detta är att båda parter tar ansvar, inte bara för de egna intressena utan också för effekterna som avtalen kan ha på samhällsekonomi och arbetslöshet.