Facket har problem. Det kanske tydligaste tecknet är den fallande organisationsgraden. Från 1990 till 2008 har den gått från 85 procent till 71 procent av alla anställda. I privat tjänstesektor är den nere i 57 procent. Valresultatet förstärkte också bilden av ett fack som inte är i fas med hur deras medlemmar röstar; allt färre bland LO- och TCO-medlemmarna valde Socialdemokraterna. En viss självkritik finns internt i delar av facket, men på en punkt – den kanske viktigaste – saknas självinsikt och kritiska röster: de politiska banden till socialdemokratin. De historiska låsningarna vid SAP hindrar varje försök till nytänkande. Denna politiska symbios omfattar inte endast LO utan, trots utfästelser om partipolitisk obundenhet, även TCO.
För LO är de historiskt starka banden till Socialdemokraterna självklara och något som alla SSU-are får lära sig i den politiska grundskolningen. Det är hederligt så långt, eftersom det sker öppet och högst medvetet. Däremot framstår det som alltmer obsolet eftersom den partipolitiska lojaliteten till socialdemokratin bland LO:s medlemmar inte tillnärmelsevis är densamma i dag som tidigare.
Men för TCO, som vill framstå som en aktör med partipolitisk obundenhet, finns det också en stark koppling till socialdemokratin. Den är dock inte uttalad. TCO har formellt alltid varit partipolitiskt obundet. Men denna obundenhet är i dag till stor del endast en chimär.
Bindningen till socialdemokratin är något som bidrar till fackens minskande relevans. Det blir tydligt när de ställs inför nya kritiska utmaningar:
• Först Vaxholm; vi minns alla det som borgerliga ledarsidor och den nyliberala opinionen gärna upprepar, ropen ”go home”. Vaxholm visar på fackets oförmåga att hantera den tilltagande globaliseringen.
• Den andra symbolen var salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg; den som ägaren valde att sälja som en följd av det oproportionerliga agerande som restaurangfacket genomförde. Den konflikten visade på fackets oförmåga att hantera de nya entreprenörerna.
• Det tredje exemplet var Byggnadsfackets granskningsarvode som satte ljuset på den politiska kopplingen mellan stora delar av facket och socialdemokratin. Syftet var att finansiera den egna ombudsmannakåren och förbundets politiska aktiviteter.
• Den senaste punkten är de förändrade reglerna i a-kassan. Detta har säkerligen bidragit till medlemstappet som i huvudsak drabbat LO och TCO i nämnd ordning.
I alla fyra frågorna fanns möjligheten för facket att hitta alternativa och mer konstruktiva positioner utifrån ett mer pragmatiskt synsätt. Detta visade sig dock omöjligt på grund av den politiska likriktningen inom såväl enskilda fackförbund som de två centralorganisationerna.
Den svenska modellens framgång har i hög grad byggt på en vilja från fackets sida att bidra konstruktivt i samhällsutvecklingen. Facket fick ett stort inflytande och omfattande frihet att tillsammans med arbetsgivarna utforma spelreglerna för arbetsmarknaden i utbyte mot att facket levererade lugn på arbetsmarknaden, bidrog till rörlighet och tillväxt. En fackföreningsrörelse som köpte löntagarnas trygghet och säkerhet genom att säga ja till det moderna projektet och till en tillväxt-
orienterad politik.
Ekonomins globalisering och individualiseringen av arbetsmarknaden som följt av service- och tjänsteyrkenas ökande andel av arbetsmarknaden har dock ställt facket inför nya utmaningar som de saknar intellektuella redskap att hantera på grund av sina politiska låsningar.
Men fördelarna med kollektivavtalsmodellen består trots dessa förändringar.
Kollektivavtalen ger fred på arbetsmarknaden, skapar förutsägbarhet och tydliga spelregler. Modellen blir effektiv eftersom parterna har ett gemensamt ansvar för efterlevnaden. Kollektivavtalen kan också enkelt branschanpassas, vilket innebär en omfattande flexibilitet.
Sammantaget innebär detta ett system som är väldigt effektivt och ger oss konkurrensfördelar.
Därför är det viktigt att fackens centrala roll i den svenska modellen kan behållas och utvecklas; en utveckling där fackens framtida roll renodlas. Länge var korporativismen ett hinder för mer sunda relationer mellan facken och politiken. Men även om den officiella svenska korporativismen har försvunnit lever en inofficiell korporativism kvar. Den finns kvar som en ekonomisk symbios mellan LO och socialdemokratin men också som politiskt och personellt samarbete. För TCO:s del är kopplingen mellan fack och socialdemokratin inofficiell och till stor del personell.
Merparten som är anställda av TCO har ett förflutet, en närvaro och en potentiell framtida karriär inom socialdemokratin. Den obundna partipolitiska inställningen reduceras till en Potemkinkuliss när de personella banden till partihögkvarteret på Sveavägen 68 har denna omfattning. Hade banden varit genetiska hade nästan alla varit släkt med varandra.
Dessutom finns det omfattande indirekta kontakter mellan TCO och socialdemokratin. Inför många val har TCO:s ledning haft möjlighet att i förväg ta del av Socialdemokraternas valmanifest för att ge synpunkter. Fram till över förra valet hade även TCO en observatörsplats i Socialdemokraternas partistyrelse.
Flera stora politiska utspel från TCO skedde i syfte att stödja den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det är ingen slump att TCO i sina politiska ställningstaganden om exempelvis a-kassan, sjukförsäkringen eller skol- och utbildningspolitikens områden i stort sett hamnar på samma linje eller har samma analys som Socialdemokraterna. En mer systematisk genomgång av de remissyttranden som TCO författat under åren skulle sannolikt ge en liknande bild.
En stark fackföreningsrörelse med hög organisationsgrad är en omistlig del av den svenska modellen för arbetsmarknaden. Men när nu den fackliga rörelsen står under ett omfattande och utdraget förändringstryck bidrar den politiska bindningen till socialdemokratin inte till att lösa fackets problem. Tvärtom.
En fortsatt politisk bindning mellan LO/TCO och socialdemokratin är både ett demokratiskt problem och en dålig strategi för de fackliga organisationernas framtid.
Ett demokratiskt problem därför att det inte representerar hur deras väljare röstar. En dålig strategi därför att det reducerar det fackliga uppdraget till det socialdemokratiska uppdraget att leverera arbetarrörelsens respektive medelklassens väljare till det socialdemokratiska partiet.
Vi behöver ett fack som koncentrerar sig på sin dubbla uppgift: att företräda sina medlemmars intressen och att bidra till samhällsutvecklingen på ett ansvarsfullt sätt. Då måste de politiska banden kapas och ersättas med en pragmatisk, intellektuell och öppen hållning. TCO bör stå först i tur i denna process.
Ulf Öfverberg
tidigare anställd på TCO bl a som talskrivare åt ordföranden Sture Nordh