Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Löfvens fackliga bakgrund är en belastning”

Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning, skriver statsvetaren Leif Lewin.

När talmannen i höstas erbjöd Stefan Löfven att bli statsminister, var det några av oss som höjde ett ögonbryn både över villkoret att Löfven skulle klara budgetomröstningen och det sangviniska svaret att det nog skulle gå bra. Löfven fick positiv press. Som gammal fackföreningsman hade han ju god erfarenhet av förhandlingar.

Nu vet vi hur det gick. Den avgående talmannens oro var inte obefogad. Det sensationella inträffade att regeringen ser ut att förlora omröstningen om sin budget.

Enligt min mening är emellertid Löfvens fackliga bakgrund snarast en belastning. Det gapar nämligen en himmelsvid skillnad mellan fackliga och politiska förhandlingar. Vid fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. Produktionen måste gå vidare, så att både löner och vinster kan betalas ut. Vid politiska förhandlingar, däremot, är oftast målet att inte komma överens utan tvärtom mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt så att väljarna får klara alternativ att välja emellan. Motståndarna ska tillfogas nederlag. Den enes seger är den andres förlust.

Löfven säger att nu är valrörelsen över, vi lägger den bakom oss och som förnuftigt folk ”sätter vi oss ner” för förhandlingar och betraktar vallöftena som ”ingångsvärden”. Det låter inte bara cyniskt. Menade inte Löfven vad hans sa i valrörelsen? Är det något som vi ”kan lägga bakom oss”? Uttalandet mörkar också avsiktligt maktfrågan. De borgerliga lyckades bryta en långvarigt socialdemokratisk dominans genom att enas i alliansen. Om folkpartiet eller Centern skulle börja samarbeta med Socialdemokraterna, skulle de förlora denna maktställning. Det låter så troskyldigt när Löfven frågar om inte förnuftigt folk ska kunna samarbeta (precis som arbetsgivare och arbetstagare). Vad hans invit egentligen går ut på är att de borgerliga ska splittras, så att socialdemokraterna får behålla makten.

Det talas i dessa dagar mycket om en tradition av samarbete och ansvarstagande i svensk politik. En sådan finns förvisso, jag brukar kalla den ”samarbetsdemokratin”, men den är bara den ena av två huvudlinjer i svensk 1900-talshistoria. Den andra är ”majoritetsdemokratin” och utgår från den ursprungliga demokratiska teorin att majoriteten bildar regering och minoriteten opposition, varvid den senare rollen är lika viktig som den förra genom att leverera kritik av regeringen i syfte att vinna majoritet nästa gång väljarna får chansen att säga sitt. Alliansens bildande innebar majoritetsdemokratins återkomst i svensk politik, och i efterhand kan vi också konstatera att mycket gott följde – såsom en vitalisering av debatten, klara regeringsalternativ, ökat valdetltagande och fallande politikermisstroende. Varför skulle det vara ”förnuftigt” för de borgerliga partierna att offra detta och stärka motståndaren?

Ett annat påstående är att den nuvarande parlamentariska situationen skulle vara unik. Ja, om man anlägger ett kort tidperspektiv. Ser vi lite längre liknar dagens situation tjugotalet, minoritetsparlamentarismens förlovade årtionde. Då var regeringarna lika små som nu (eller mindre), mycket kortvariga och föll oftast inte genom valförluster utan genom voteringsnederlag i riksdagen. Makten flyttades från regeringskansliet till riksdagens utskott. Sedan han störtats som statsminister fortsatte de frisinnades C-G. Ekman att styra landet som ordförande i det mäktiga statsutskottets tredje avdelning.

Det finns de som likt Ekman menar att vågmästeri är den bästa styrelseformen. Frågorna prövas då förutsättningslöst av alla partier, medan blockpolitiken låser alla vid en viss position oavsett frågans sakliga innebörd. Men i längden blev systemet med hoppande majoriteter odrägligt och kom genom en stor uppgörelse över blockgränsen till slut att ersättas av majoritetsparlamentarism.

Bakgrunden till majoritetsparlamentarismens seger i början av trettiotalet var allvarlig. Den parlamentariska demokratin hade inte fungerat som den var tänkt. Europa hade inte fått uppleva någon majoritetsdemokrati helt enkelt därför att inget parti fått egen majoritet. Regeringskriser och beslutsoförmåga hörde till ordningen för dagen. Demokratins fiender fick vatten på sin kvarn. Se, demokratin är just en så usel beslutsmetod som vi hävdat! Fascismen växte, i land efter land avskaffades den unga demokratin. Sverige, däremot, räddades tack vare den stora uppgörelsen 1933, som banade väg för majoritetsparlamentarism och beslutskraft.

Hur långt kan vi dra parallellen till vår egen tid? Låt oss inte förhasta oss. Förra gången tog den 13 år, innan minoritetsparlamentarismen ersattes av majoritetsparlamentarism. Hotet mot vårt styrelseskick är heller inte lika stort nu som då. En tvåblockpolitik med växling av makten mellan socialdemokraterna (med eventuella koalitionspartners) och den borgerliga alliansen är grundmodellen. Men på lite sikt kan det vara klokt att lära av historien. De högerextrema har åter vind i seglen. Partierna har svårt att hantera invandringspolitiken. Om minoritetsparlamentarismens fortsätter att leda till låsningar av det slag vi nu upplever, utesluter jag därför inte en framtida stor uppgörelse för att försvara den svenska demokratin, men då inte genom att något borgerligt småparti går över till de rödgröna utan genom att Socialdemokraterna, med utelämnande av Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, gör upp med Alliansen som helhet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.