LO inleder i dagarna sin 27:e kongress. En av frågorna på dagordningen handlar om fackföreningsrörelsen kan kräva internationell reglering av de rörliga finansmarknaderna. Finans- och eurokrisens återverkningar på välfärden och demokratin visar tydligt att det är en central fråga för all samtida politik. Vad kommer LO:s svar att bli? Vi menar att LO har låst in sig självt i Sverige och en känsla av maktlöshet.

Globaliseringen medför integration av marknader som tidigare mer eller mindre rättmätigt kunde uppfattas som nationella. Välfärdsstatens uppbyggnad liksom förhandlingsordningen vilade under 30 år efter andra världskriget på en nationell maktbalans där facket och rösträtten utgjorde de tyngsta verktygen i löntagarnas händer. Den balansen har rubbats genom globaliseringen av kapitalet.

I Sverige förstod LO redan på 90-talet förändringen som ett globalt maktskifte mellan arbete och kapital. Men analysen kom inte att följas av ett samlat fackligt handlande över nationsgränser. LO inriktade sig på att bevara välfärdsstaten och den nationella förhandlingsordningen. Ingen global politik, anpassad för den nya tiden, växte fram. Varför?

Forskning som vi medverkat i finner två huvudförklaringa.

1. En förställd maktlöshet inför globaliseringen och finanskapitalets makt. Fokus riktades mot att upprätthålla lönepolitiken och de svenska kollektivavtalen. Arbetsfördelningen i svenska modellen gjorde inte facket till en legitim aktör i finansmarknadsfrågor.

2. En sorts banal och vardaglig nationalism enligt vilken politik, och det politiskt möjliga, endast sammanfaller med nationalstatens gränser. Det som inte är ”svenskt” kan de vanliga organisationerna inte arbeta med. Det får de internationella enheterna ta tag i.

LO (och de flesta andra politiska organisationer) arbetar därmed efter en sorts nationalistisk idé, som utgår från tanken att de lever och verkar i nationer där all källa till makt finns. Den här formen av nationalism skiljer sig från exempelvis Sverigedemokraternas i att den inte aktivt hyllar flaggan och det svenska. Den banala nationalismen stänger inte heller gränser för att skydda något förment bättre. Den bygger i stället på ett implicit antagande om hur världen ser ut. Att människor lever och verkar i nationer.

Dessa inre hämningar spädde på en ideologisk kantring mot tilltro till konkurrens som välståndets grundval. I LO:s fall kombineras den med ett uppgivet synsätt på marknader. Arbetstagare är konkurrenter på marknader, där någon kommer att förlora. LO kan bara se till att konkurrensen blir schyst. Man tar inte ställning till vad som genererar det globala maktskiftet. I stället riktas arbetet in på att försvara det man redan åstadkommit i Sverige. Det här leder till en facklig passivitet i förhållande till samtida förhållanden – en föreställd maktlöshet.

Med dessa föreställningar kom fackets ställningstaganden till 1990-talets avregleringspolitik att innebära att man försökte rädda vad som räddas kunde. Men även om det alltid finns strukturella ramar finns det också aktörer som väljer att agera på olika sätt. Politiska beslut om reglering eller avreglering, från Bretton Woods och framåt, påverkas av aktörer. EU:s beslut att skapa en intern marknad för finansiella tjänster är ett exempel, dagens hantering av eurokrisen ett annat. Hur ställer sig LO till en krishantering som leder till förvärrad massarbetslöshet i södra Europa?

LO kan uttrycka att det här är en problematisk situation. Men man ser inte den egna organisationen som en aktör som kan sträcka sig ut över det nationella. Allt som uppfattas som icke-svenskt särkopplas och förläggs till speciella organisationer i till exempel Bryssel och Genève. Förutom att dessa organisationer trots sin stora medlemsbas är svaga, innebär den här särkopplingen att LO i sin vardagliga praktik inte utvecklar internationella handlingsalternativ.

Detta är förståeligt men det är hög tid att diskutera andra möjligheter. Ett alternativ är att så långt som möjligt förhindra konkurrens mellan arbetare och verka för en solidarisk lönepolitik i Europa. Det kan ske i olika former, både lokalt och över gränserna.

Ett gemensamt riktmärke kan vara ett lönegolv, till exempel att ingen heltidsanställd löntagare ska tjäna mindre än 60 procent (helst 70 procent) av medelinkomsten i det land där arbetet utförs. Ett sådant handlande kan facken påbörja själva, utan att blanda in EU. Man kunde också tillsammans med andra driva på en investeringsdriven efterfrågepolitik i kombination med aktiv arbetsmarknadspolitik och fördelningspolitik som minskar de växande klyftorna. Slutligen kan man verka för en ny reglering av finansmarknaderna och valutasystemet utifrån nya förutsättningar.

Det finns politik att föra även för LO, om man är beredd att göra analysen av vad som orsakar den situation vi ser omkring oss. Och förmår släppa sin föreställda maktlöshet.

Håkan A Bengtsson, vd Arenagruppen
Ingemar Lindberg, välfärdsutredare och samhällsdebattör
Magnus Ryner, professor i internationella relationer, Brookes universitet, Oxford
Adrienne Sörbom, docent i sociologi, Stockholms universitet