För elfte gången har LO presenterat sin rapport om ”maktelitens” löner (DN Debatt 29/2) – och för elfte gången sprider organisationen därmed en missvisande bild av inkomstfördelningen i Sverige.
 
I Sverige pågår en alltmer intensiv debatt om inkomstfördelningen, bland annat därför att den så kallade Gini-koefficienten för inkomst har fortsatt att öka. Långsamt håller en bild på att sätta sig av Sverige som ett ojämlikt land. LO gör sitt bästa för att underblåsa detta.
 
Problemet med LO:s årligen återkommande rapport är att den är vilseledande. Inte därför att siffrorna är fel – det är säkert korrekt att en vd för ett börsbolag tjänar 46 gånger mer än en industriarbetare – utan därför att den speglar ett så litet fåtal att det blir helt irrelevant för samhällsutvecklingen. LO:s rapport handlar om totalt 200 positioner – naturligtvis säger det ingenting om inkomstfördelningen i samhället. Det kommer alltid att finnas en liten klick människor i ett samhälle som tjänar enormt mycket pengar, faktiskt oavsett politiskt system. För oss övriga spelar det ingen roll om dessa tjänar 10, 20 eller 50 gånger mer än oss själva, om pengarna kommer via anställning som chef för ett stort bolag, från företagande eller från en framgångsrik idrotts- eller musikkarriär. Denna ekonomiska elit går på andra fester, semestrar på andra orter och bor på andra ställen än övriga. Enkelt uttryckt märker vi inte av om de flyger businessclass eller eget jet eller om de bor på 300 eller 1 000 kvadrat. Det vi möjligen märker av är att en individ som tjänar 46 industriarbetarlöner betalar ungefär sex miljoner i löne- och kapitalskatt, och ytterligare cirka tre miljoner i sociala avgifter. Men det bortser LO ifrån.
 
Sanningen om inkomstfördelningen i Sverige är i stället att den är mycket jämn. Inkomsttagarna kan delas in i tio lika stora grupper rangordnade efter inkomst (så kallade deciler). För att kvala in i den grupp som har näst lägst inkomst måste man ha en disponibel inkomst (bruttoinkomst minus skatter plus bidrag) om cirka 9 200 kronor i månaden och för att kvala in i den högsta gruppen är motsvarande inkomst 31 000. Detta innebär att 80 procent av befolkningen finns i ett inkomstspann om cirka 22 000 kronor. Då ingår alla som står utanför arbetsmarknaden eller jobbar deltid samt pensionärer. Studeras ett snävare spann kan vi konstatera att skillnaden mellan decil tre och åtta är 10 000 kronor i månaden – således ett spann inom vilket hälften av alla vuxna befinner sig. Sverige har en av de mest jämna inkomstfördelningarna i världen.
Författarna skriver att ”Inkomstskillnader mellan maktinnehavarna och de breda löntagargrupperna har stor betydelse för vilka beslut som fattas” och gör sedan en mycket märklig politisk analys. LO konstaterar 1. (felaktigt) att det råder stora inkomstskillnader i Sverige och 2. att detta på något sätt underlättat för regeringen att genomföra politiska förändringar med ”ofördelaktig fördelningspolitisk profil”, som att ta bort fastighetsskatten och förmögenhetsskatten.
LO glider därmed snabbt över från att diskutera inkomstutvecklingen för totalt 200 personer (”makteliten”) till att döma ut samtliga de ekonomiska reformer och skattesänkningar som genomfördes mellan 2006 och 2010 som orättvisa, implicit för att dessa orimligt mycket gynnat ”makteliten”.
 
I praktiken finns svag grund för den sammankopplingen. Av de skattesänkningar som genomfördes 2006 till 2010 utgjordes överväldigande delen av jobbskatteavdraget, som maximalt uppgår till knappt 2 000 kronor i månaden. Totalt gick 2010 cirka 1,3 procent av jobbskatteavdraget till personer med en förvärvsinkomst på över en miljon kronor om året.
 
LO har dock en viktig poäng: bilden av inkomstojämlikhet spelar stor roll för de politiska beslut som fattas. Men precis tvärtemot LO:s analys – ju hårdare bilden av Sverige som ett land med stor ojämlikhet sätter sig – desto svårare blir det att genomföra angelägna reformer som faktisk rättmätigt ökar inkomstspridningen. Värnskatten har till exempel hittills ansetts vara omöjlig att avskaffa av just fördelningspolitiska hänsyn och i senaste valrörelsen gick socialdemokratin till val på att både återinföra fastighetsskatten och förmögenhetsskatten samt att höja världens högsta marginalskatt på inkomst. För att nämna några dåliga effekter på politiken som kommer av en felaktig bild av inkomstfördelningen.

Förhoppningsvis är det bara den delen av LO som ingår i ”makteliten” som bryr sig om direktörerna. Vanliga LO-medlemmar har nämligen all anledning att glädjas. Sedan 1996 har en typisk LO-arbetare drygt 50 procent bättre realinkomst efter skatt. Det finns två förklaringar till det. Dels en rad liberaliserande reformer (som införts av både röda och blå regeringar) som gett ordentlig skjuts på svensk tillväxt. Dels rejäla skattesänkningar på löneinkomster som främst kommer via alliansregeringens jobbskatteavdrag.  Det som verkligen betyder något för industriarbetarnas levnadsstandard, liksom för alla andra, är tillväxt och god hushållning med skattemedel som möjliggör skattesänkningar. Båda dessa saker är LO-ledningen starkt emot.

Lundby-Wedin & Co borde ställa sig frågan vad som är viktigast för deras medlemmar. Att 50 direktörer får lägre lön eller en politik som är inriktad på tillväxt, effektivitet i det offentliga och skattelättnader. Kanske borde man fråga medlemmarna – min känsla är att de vet svaret.

Robert Gidehag,
vd Skattebetalarnas Förening