DN Debatt

”Lyft fram den postdoktorala rösten för verklig förnyelse”

Vi välkomnar förslaget av professor Calmfors med flera i Vetenskapsakademin om tryggare och bättre anställningsvillkor för yngre forskare och möjligheter till att utvecklas till självständiga kreativa forskare. Men det behövs mer än ett lagförslag om en sexårig meriteringstjänst, skriver Sara Eldén och Anna Jonsson.

Först och främst behöver vi en bredare syn på postdoktorns situation, och inte minst en debatt där också postdoktorernas röster lyssnas till. Karriärbanan för disputerade är i själva verket många gånger ännu mer otydlig än vad som framställs i artikeln: postdoktjänster är mycket sällsynta i discipliner utanför naturvetenskapen. Inom samhällsvetenskap och humaniora präglas tiden efter disputationen av en ”vinna-eller-försvinna”-tillvaro, som snarare än att gynna kreativt nytänkande premierar konformitet. Den nydisputerade saknar dessutom många gånger en formell plats i rådande struktur. I väntan på att få träda in i akademin som en fullvärdig medlem riskerar vi skapa en tyst och rädd doktor.

För det andra behöver vi lyfta fram alternativa vägar för meritering och tydliggöra vad som krävs för att kunna bli anställningsbar oavsett om det gäller meriteringstjänst eller en permanent forskartjänst. I dag lever många postdoktorer i en gråzon och upplever ett moment 22; för att få delta i meriterande satsningar, som högskolepedagogiska kurser eller söka ”seed money” för att frigöra tid för forskningsansökningar, måste du många gånger redan ha en anställning vid lärosätet.

Som redaktörer för boken ”Efter festen” – en bok som samlat just postdoktorala röster för reflektion och kritisk diskussion om tiden efter disputationen – vet vi att engagemanget och viljan att förändra och förbättra akademin finns just i denna grupp. Därför vill vi här bidra med två konkreta förslag för hur vi ytterligare med rätt förutsättningar kan skapa bättre arbetsvillkor för postdoktorn.

1. Skribenterna efterlyser en ökad tydlighet, det gör också vi. En av de paradoxer vi identifierat i våra diskussioner handlar just om otydligheten i vad som meriterar en forskare och gör denna anställningsbar. Vi behöver tydliggöra vem vi vill satsa på, vilka förmågor och egenskaper vi letar efter, samt på vilka grunder vi rekryterar. Vi måste ställa oss frågan om de bästa doktorerna aktivt väljer att stanna och fortsätta sin karriär inom akademin eller om väljer de att utveckla sitt kunnande inom andra samhällssfärer. Detta behöver lyftas fram i diskussionen om Sveriges framtid och kopplingen mellan högre utbildning, jobb och välfärd.

2. En ökad tydlighet handlar inte bara om anställningsformer utan även om att skapa mer transparanta system för hur vi lär oss och utvecklas i rollen som akademiker. En nydisputerad borde till exempel jobba sida vid sida av en docent, som i sin tur jobbar nära en professor i syfte att växa in i rollen som handledare av doktorander. I dag saknas en struktur för detta och vi måste också ställa oss frågan av vilka anledningar vi anställer doktorander. En tydligare struktur och en starkare lärandekultur för hur vi hanterar, överför och utvecklar värdefullt kunnande är viktigt för att Sverige som kunskapsnation ska klara en allt intensivare konkurrens till följd av globalisering.

Det är vår bestämda uppfattning att en inkluderande akademi, där postdoktorsrösten lyssnas till, är en starkare akademi bättre rustad att främja kritisk, nydanande ”forskning av världsklass”.