I dag finns en omfattande kunskap om hur våld i familjen drabbar barn. Forskning visar att barnets upplevelse att se sin förälder bli slagen är ett trauma i sig. Trots detta ser vi en bristande förmåga eller vilja att ta barnens behov på allvar hos de myndigheter som i praktiken beslutar om barn ska få skydd och stöd. De ansvariga myndigheterna sätter alltför ofta de vuxnas rättigheter före barnets och har dålig förmåga att se saken ur barnets perspektiv.
Vi som dagligen arbetar direkt med att hjälpa våldsutsatta barn ser hur barn ibland inte skyddas alls, trots att de sociala myndigheterna väl känner till barnets situation. Alltför ofta finns inte heller någon kvalificerad hjälp att få om våldet fått så svåra konsekvenser att det krävs en barnpsykiatrisk insats.
I dag krävs också att den förälder som slagit godkänner att barnet behandlas, så länge vårdnadsfrågan inte är löst. Vi har sett åtskilliga exempel på att den misshandlande föräldern motsatt sig behandling, vilket denne kan göra så länge vårdnaden är gemensam. Många barn får vänta orimligt länge - flera år - tills vårdnadsfrågan är löst och därmed också beslutanderätten när det gäller att söka behandling för barnet.
Om en insats för ett barn väl kommer till stånd är det inte heller säkert att barnets traumabearbetning och läkningsprocess skyddas. Många barn förväntas i stället hantera en orimlig börda. Ena dagen uppmuntras de att minnas och att ta fram känslor av skräck och förtvivlan som är förknippade med vad de varit med om. Några dagar senare förväntas de klara av att möta den våldsutövande föräldern - den person som har ansvaret för det som barnet upplevt och som kanske förnekar att något hänt.
Det som prioriteras är inte barnets behov av stöd och hjälp, utan att barnet ska kunna bygga upp en positiv relation till den misshandlande föräldern. Genom att vi ger dessa två "budskap" kan det bli helt omöjligt för barnet att bearbeta sina upplevelser av våld. Barnets upplevelser osynliggörs och det "tvingas" stänga in sina obearbetade upplevelser för att hantera den motsägelsefulla verklighet som råder.
Barn är biologiskt förberedda för att hantera hot och fara som riktas mot dem från främmande personer, bland annat genom den kamp-flykt-beredskap som evolutionen försett dem med. Barn är däremot inte förberedda på att hantera hot och aggression från en förälder, som är en av de anknytningspersoner som barnet är beroende av, det vill säga just en av de personer som barnet ska kunna söka trygghet och beskydd hos när fara hotar.
Ett traumatiserat barn behöver ofta lång tid för kunna bearbeta sina upplevelser och återhämta sig från upplevelserna av våld. Barnet måste få den tid det behöver, utan att berörda myndigheter kompromissar med barnets behov och rättigheter för att den tidigare våldsutövande föräldern önskar eller kräver att få träffa sitt barn. En förutsättning för att ett barn ska kunna bygga upp en relation till en förälder som utövat våld är dels att denne tar på sig ansvaret och skulden för det skedda, dels att barnet under trygga former får en möjlighet att bearbeta det han eller hon varit med om.
Utifrån våra erfarenheter av att arbeta med barn som exponeras för våld i sin familj, och den forskningsbaserade kunskap som finns i dag vill vi peka på två centrala problem hos dem som i praktiken ska hantera barns hjälpbehov - socialtjänst och domstolar.
För det första bristen på barnperspektiv, både då det gäller den vuxnes insikt om barnets behov, och då det gäller förmågan att se det inträffade ur det utsatta barnets perspektiv. Viktigt i sammanhanget är att barn har rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med, men inte någon skyldighet att umgås med föräldern. Det finns alltså inte någon absolut rätt för föräldern att umgås med barnet.
För det andra brister kunskapen om hur allvarligt ett barn kan drabbas på grund av pappans våld mot mamman. När barn tvingas bevittna våld mot en förälder blir det känslomässigt övergivet och skyddslöst, eftersom det just då förlorar bägge sina föräldrar - den ene i form av en hotfull angripare och den andre som ett utsatt offer.
Frågan om riskbedömningar i mål om vårdnad, boende och umgänge när barn bevittnat våld i familjen är ett tydligt exempel på hur lätt barnperspektivet kan glida ur fokus. Den 1 juli 2006 förändrades föräldrabalken och lagstiftaren tydliggjorde bland annat att i beslut om vårdnad, boende eller umgänge ska man särskilt värdera risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för våld.
I förarbetena diskuteras också olika faktorer av betydelse för bedömningen av risk i ett familjerättsligt sammanhang. Man pekar bland annat på att det är viktigt att ta reda på hur våldet har sett ut, hur nära i tiden det ligger, om våldsutövaren utsatt flera personer, vad utövaren gjort för att förändra sitt beteende, och så vidare.
Allt detta sätter fokus på våldsutövaren och ingår i det man kan kalla en farlighetsbedömning, alltså bedömning av risken för att utövaren upprepar våldet. Vi instämmer i att en sådan bedömning är nödvändig, men den är inte tillräcklig!
Ett genuint barnperspektiv kräver även en trygghetsbedömning. Den centrala frågan blir då hur det berörda barnet upplever sin situation, och hur det är för ett barn att växa upp med en hotfull och farlig person som man samtidigt är beroende av. Det krävs en trygghetsbedömning utifrån barnets perspektiv samt en riskbedömning liknande den som görs i medicinska sammanhang. Risken för att barnet ska drabbas direkt eller indirekt av våld och hot igen måste bedömas enligt bästa tillgängliga kunskap, utifrån hur stor sannolikheten är för att risken realiseras, hur stor skadan i så fall blir och hur stor möjligheten är att undvika att risken realiseras.
Frågan om risk har fått en mycket undanskymd roll i arbetet för att förändra lagstiftningen. För oss behandlare är det uppenbart att denna fråga är marginaliserad i socialtjänstens och domstolarnas praktiska arbete. Lagstiftning och riktlinjer som uppmärksammar barn som bevittnar våld som brottsoffer räcker inte långt om de inte genomförs i praktiken.
Socialnämnderna måste därför ta sitt ansvar och se till att all personal som genomför barnavårdsutredningar eller familjerättsliga utredningar både är väl insatt i aktuell forskning om barn som ser, hör eller på annat sätt exponeras för våld i sin familj, och att den har förmåga att samtala med utsatta barn om deras situation.
Domstolarna måste i sin tur ta till sig kunskapen om barn som bevittnat våld och kräva ett underlag för beslut som tydliggör hur det berörda barnet upplever sin situation och därefter fatta beslut om vårdnad, boende eller umgänge som inte saboterar det hjälparbete som görs.
Kjerstin Almqvist
Barnpsykolog
Anders Broberg
Professor i klinisk psykologi
Carita Carlsson och Gunilla Antonsson
BIM och BIP:s Barn och Tonårsverksamhet
Inger Ekbom
Centrum för barn och ungdomar i kris, Rädda Barnen
Carina Eliason
Utväg, Skaraborg
Maria Eriksson
Forskare på Uppsala universitet
Anna Georgsson
Psykolog
Karin Hagerell och Agneta Riddersporre
Trappan, Uppsala
Britt-Marie Holm och Eva Bladini Amborn
Grinden, Gävle
Ingela Karlsson och Anna Dingizian
Socialrådgivare, Malmö
Carina Kristiansson och Barbara Wredberg
Lysmasken, Lund
Anne-Marie Larsson
Stiftelsen Allmänna barnhuset
Lotta Molander
Alla kvinnors hus, Stockholm
Anna Norlén
BUP Bågen, Stockholm
Anna Pallarp och Susanne Ericson
Bojen, Göteborg