Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Majoritetsregering med S och M är bästa alternativet”

Det första krispaketet 1992 presenteras efter förhandlingar mellan regeringen Bildt och Socialdemokraterna. På bilden Olof Johansson (C), Bengt Westerberg (FP), Carl Bildt (M), Ingvar Carlsson (S), Allan Larsson (S) och Ingela Thalén (S).
Det första krispaketet 1992 presenteras efter förhandlingar mellan regeringen Bildt och Socialdemokraterna. På bilden Olof Johansson (C), Bengt Westerberg (FP), Carl Bildt (M), Ingvar Carlsson (S), Allan Larsson (S) och Ingela Thalén (S). Foto: Hans T Dahlskog/TT

Samverkan S+C+FP orealistisk. Oviljan att ens överväga en koalitionsregering med Socialdemokraterna och Moderaterna har mer med psykologi än med ­realpolitik att göra. Upplösta block skulle skapa både möjlighet att regera och en skarpare ­ideologisk debatt, skriver förre FP-ledaren Bengt Westerberg.

Vi var många som inför 2014 års riksdagsval varnade för att vi skulle kunna få just det parlamentariska läge som vi fick: inte majoritet för något av blocken, Sverigedemokraterna som tungan på vågen. Nästan ingen ledande politiker ville före valet tala om hur en sådan situation skulle hanteras.

Den enda som diskuterade scenariot var Stefan Löfven. I en artikel på DN Debatt bjöd han in till blocköverskridande samarbete. Men samtidigt låste han in sig genom att begränsa vika partier han kunde tänka sig att samarbeta med på den borgerliga sidan: Centerpartiet och Folkpartiet.

Jag hävdade i kommentarer dagarna efter valet att resultatet krävde en okonventionell lösning och förespråkade ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Ett sådant förslag väcker naturligtvis starka reaktioner hos många: ”Det går inte. De är huvudmotståndare.” Av visst intresse är att en Sifo-undersökning gjord några dagar efter valet visade att drygt 20 procent av väljarna förespråkade ett sådant alternativ och ytterligare drygt 10 procent ett samarbete mellan S och något borgerligt parti.

Riksdagens övriga sju partier har avvisat ett samarbete med SD. Är det möjligt i ett läge som vi nu har att stänga dem ute? Jag anser, av huvudsakligen två skäl, att det är nödvändigt.

Det ena förstås deras invandringspolitik. De vill, mitt i den värsta flyktingsituationen i världen efter andra världskriget, stoppa all flyktinginvandring till Sverige. SD säger sig samtidigt vilja hjälpa fler flyktingar i närområdet. Visst behövs det hjälp i närområdet, men flyktingarna måste också erbjudas en framtid. De köar till UNHCR:s kontor för att komma från närområdet och få starta ett nytt liv någon annanstans. Vi måste från svensk sida både hjälpa i närområdet och ge ett antal flyktingar en ny livschans i vårt land. Ingen av uppgifterna kan vi klara på egen hand, de kräver internationellt samarbete, men det är inget skäl för att sluta ge människor på flykt en ny livschans i Sverige.

Det andra är kulturpolitiken. SD anser att svensk kultur främjas av att stängas inne, det vill säga att så långt som möjligt isoleras från omvärlden. Kultur är till sin natur internationell; den skapas inte i slutna enklaver utan i korsvägar där impulserna från olika håll möts. Dess uttryck ägs av mänskligheten, inte av enskilda nationer. SD:s kultursyn måste avvisas.

Mot bakgrund av övriga partiers ställningstagande till SD är dess agerande i riksdagen är helt logiskt. Partiets företrädare är beredda att fälla varje regering som inte bjuder in dem i värmen och stänger flyktingarna ute. Mattias Karlsson, SD:s tillförordnade partiledare, har rätt på en punkt: om de övriga partierna inte vill samarbeta med SD och inte med varandra över blockgränsen leder det till politiskt kaos i Sverige. Där är vi i dag.

Nu ska det bli nyval i mars. Det är inte osannolikt att vi får en parlamentarisk situation lik den vi har i dag. Hur ska den i så fall hanteras?

Svenskt politiskt liv har under lång tid karaktäriserats av blockpolitik. Ibland kan man få intrycket att det var tillkomsten av alliansen som startade den, men så är det naturligtvis inte. S litade länge på att Vänsterpartiet var ett pålitligt stödparti i riksdagen. De utgjorde tillsammans ett block. Efter valet 1994 hade S chansen att bryta blockpolitiken och bilda regering med FP men tackade nej. 1998–2006 utgjordes regeringsblocket av S, MP och V även om det var i form av en ”riksdagskoalition”. ­Alliansen tillkom i hög grad som en reaktion mot S ständiga tjat om borgerlig splittring, det vill säga accepterade inte tanken på att partierna gick till val på egna program och sedan förhandlade om regeringspolitiken när valet var över.

Sverige har ett strikt proportionellt ­valsystem. Det tenderar att leda till många partier i parlamentet. Ett sådant valsystem måste bygga på tanken att partierna efter valet är öppna för olika regeringsalternativ. Men i Sverige har det funnits en strävan att kombinera det proportionella valsystemet med på förhand givna regeringsalternativ. Utgången av 2014 års val visar att det inte längre håller.

Om övriga partier vill förhindra att ge SD en maktposition krävs någon form av majoritetskonstellation som kan leda landet, vilket i dag, och sannolikt även efter extravalet, kräver samarbete över blockgränsen.

I debatten har erfarenheterna från S regeringsinnehav 1982–1991 och 1994–1998 åberopats. Då kunde en minoritetsregering nå viktiga politiska uppgörelser genom samarbete över blockgränsen. Men det finns en avgörande skillnad. Då hade S över 40 procent av riksdagsmandaten. I regel kunde de göra upp med ett annat parti för att få majoritet. Jag var själv under 1988–1991 med om flera sådana uppgörelser mellan S och FP.

Trots att S i dag är betydligt mindre har en del förespråkat att de borde ha bildat en enparti­regering och därefter ha förhandlat med alliansen. Jag förstår att Stefan Löfven har tvekat. Att med 113 mandat i ryggen sätta sig och förhandla med en gruppering med 141 mandat riskerar leda till förnedrande förhandlingsresultat. Varför skulle alliansen vara mer medgörlig i en sådan situation än den var häromkvällen när Löfven inbjöd till förhandlingar?

Jag har med dagens ställning i riksdagen svårt att se att någon enpartiregering skulle kunna fungera. Min slutsats är därför att man bör eftersträva en majoritetsregering.

Stefan Löfven har inte varit främmande för den tanken. Men efter valet framstod det som mindre realistiskt med de tänkta samarbetspartierna. Framförallt FP var kraftigt sargat. Vare sig C eller FP hade någon egentlig handlingsfrihet. I stället borde alltså S och M ha bildat regering. Partierna har under några årtionden förvisso varit huvudmotståndare, men lika sant är att de i dag i sak står varandra närmare än någonsin. Det är svårt att se någon aktuell politisk fråga där de inte skulle hitta en för båda parter acceptabel kompromiss. Oviljan att ens tänka tanken har mer med psykologi än med realpolitik att göra.

En invändning mot en stor koalition är att den riskerar att försvaga oppositionen. Jag är inte så säker på det. Opposition kommer att finnas från både höger och vänster och från SD. Det är mycket sannolikt att vi får en ideologiskt skarpare debatt med upplösta block och friare partier. Efter ett framtida val får regerings­frågan ånyo prövas öppet.

En annan invändning är att S och M riskerar att förlora på ett samarbete. Den risken finns, men förhoppningsvis kan ansvarstagande också uppskattas av väljarna. Det är många i debatten som inte drar sig för att kräva ansvarstagande av C och FP, också sedan de har gjort några av sina sämsta val någonsin. Är det inte rimligare att kräva ansvarstagande – och det risktagande det innebär – av de båda partier som har starkast stöd i valmanskåren?

Nu går vi alltså in i en ny valrörelse. Huvudalternativen blir sannolikt desamma som i riksdagsvalet 2014, men det är osannolikt att något får majoritet den här gången heller. Därför är det angeläget att man kan hålla en sådan ton i debatten att det efter valet finns öppningar för mer okonventionella lösningar, till exempel en regering med S och M.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.