Makten i Sverige innehas av näringslivet och den ekonomiska eliten. Den som påstår något annat är antingen oförlåtligt naiv eller djupt okunnig. På DN Debatt den 31 oktober hävdar Timbros vd Markus Uvell att långt (politiskt) maktinnehav är skadligt för samhällsdebatten därför att det medför en anpassning till maktens agenda.

På samma plats den 12 augusti – alltså före valet – skriver moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann att partiet ska sträva efter att bli ”samhällsbärande” och därmed företräda även dem som inte delar partiets värderingar. I mina öron ringer varningsklockorna ljudligt vid sådana uttalanden, som påminner om vissa europeiska makthavares retorik under tiden fram till andra världskriget.

Konservatismens grundläggande idé är att värna det bestående – gammalt är i princip alltid bättre än nytt. Att då i ett huj förvandla budskapet till en strävan att krossa den konsensus i de stora samhällsfrågorna som socialdemokratin byggt upp (och som av Uvell beskrivs som ett ”slentrianmässigt vänsterperspektiv”) är en paradox som spär på den förvirring som uppstått i det ideologiska vakuum som Sverige befinner sig i.

I detta vakuum har näringslivet och finanssektorn konsoliderat sina roller och ”lärt” det svenska folket att allt kan räknas i kronor och ören. Och att den som har flest kronor alltid vinner. I denna maktelit är det inte ”vänstern” som dominerar. Och högerns tankesmedjor – dit Uvell hör – är minst lika beroende av högern som folkrörelserna av vänstern. Att de ekonomiska banden mellan moderaterna och deras supportrar hemlighålls gör inte saken bättre.

Uvell och Schlingmann har rätt i att tiden är mogen för att diskutera den svenska högerns roll och avsikter. Kan ett högerperspektiv bättre än ett vänsterperspektiv skydda mot det maktmissbruk och ”anpassning” som Uvell påstår följt av de (demokratiskt valda) socialdemokratiska regeringarnas maktinnehav?

Och samtidigt plocka de största russinen ur sossekakan genom att helt sonika kapa socialdemokratins grundläggande och framgångsrika idéer. Välfärden, jobben skolan. Områden där det socialdemokratiska Sverige kvarstår som förebild för stora delar av världen, med vår unikt höga levnadsstandard och internationellt sett mycket goda utbildningsnivå, trots högerns vulgärargumentation om ”flumskolan”.

I en rapport från årets välfärdspolitiska råd konstaterades att Sverige fortfarande ligger i topp vad gäller skolresultat och att USA ligger i botten. Resurserna spelar en viktig roll och Sverige lägger en större del av BNP på skolan än genomsnittet av OECD-länderna.

Arbetslösheten låg på en nivå runt fem procent före alliansens maktövertagande, för att sedan stadigt stiga till bortåt nio procent. ”Krisen” blev ett mantra som allt kunde skyllas på, ungefär som de fyras gäng under den kinesiska kulturrevolutionen. Man bör då hålla i minnet att den chans som en borgerlig regering fick vid den förra stora krisen vid 90-talets början inte föll väl ut. Kronan släpptes, räntorna steg till flera hundra procent och arbetslösheten spred sig till hittills ”säkra” branscher.

Moderaterna har en tung uppgift framför sig med att visa att planerna på partiets ”modernisering” inte bara är en luftpastej utan innehåll. Vet de moderata programmakarna att modernismen som politiskt begrepp dödförklarades redan på 1960-talet? Eller att modernismen i den gamla betydelsen är en av kvinnornas huvudfiender? Tiden har – dess bättre – sprungit ifrån moderaterna.

Det hjälper inte att befolka regeringen med oerfarna ungdomar och deras ”moderna” idéer om hur man skaffar sig tillträde till dagens maktkorridorer.

Barbro Larson
journalist och samhällsdebattör