Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Maktutredning behövs för att kartlägga det nya Sverige”

Samtidigt som vi har kunnigare och mer välutbildade väljare än någonsin misslyckas i hög grad det politiska systemets etablerade kanaler att engagera dem, skriver Bo Rothstein. Här en valstuga i Stockholm inför valet tidigare i höst.
Samtidigt som vi har kunnigare och mer välutbildade väljare än någonsin misslyckas i hög grad det politiska systemets etablerade kanaler att engagera dem, skriver Bo Rothstein. Här en valstuga i Stockholm inför valet tidigare i höst. Foto: Paul Hansen

Fundamentala förändringar. Omvandlingarna sedan maktutredningen 1990 är stora: EU-inträde, försvagade partier, organ som begränsar riksdagens makt, stor invandring, sammansmältning av politiska och ekonomiska eliter. Det behövs en ordentlig genomlysning i form av en ny maktutredning, skriver Bo Rothstein.

År 1990, för snart tjugofem år sedan, avlevererades slutbetänkandet från den så kallade maktutredningen som tillsattes 1985 av Ingvar Carlsson som var vice statsminister i den socialdemokratiska regeringen. Utredningen fick formen av ett mycket omfattande, långsiktigt och oberoende forskningsprojekt. Förutom den omfattande slutrapporten levererades en stor mängd böcker, artiklar och arbetsrapporter av omkring hundratrettio forskare som i olika omfattning hade medverkat i arbetet.

Utredningens resultat väckte en omfattande debatt såväl inom forskarsamhället som bland många politisk aktiva och kom att bli en viktig injektion till nytänkande inom många områden. Bland dessa kan nämnas att utredningen kom att lansera en mera individualiserad och rättighetsorienterad demokratiuppfattning än den då mera kollektivistiska demokratisynen som sedan länge dominerat svensk politik. Man lanserade också idén om en strukturellt baserad maktordning mellan män och kvinnor som haft stor betydelse för diskussionen om och utvecklingen av feminismen i Sverige. Till detta kom många överraskande empiriska forskningsresultat, inte minst om hur medborgarna själva uppfattade vilken möjlighet att påverka de hade inom olika samhällssektorer.

Ett annat centralt resultat var att samhällseliten i Sverige visade sig inte vara en sammanfogad grupp utan kunde ses som två tämligen åtskilda grupperingar där en hade sin förankring i näringslivet och den andra i politiken och arbetarrörelsens organisationer. Man visade också på komplexiteten i begreppet ”den svenska modellen” och presenterade nydanande analyser av maktbegreppet. Jag hade själv förmånen att vara med på ett litet hörn i detta omfattande forskningsprojekt och kan vittna om dess stora betydelse för den svenska samhällsvetenskapliga forskningen. Modellen för utredningen hämtades i stora stycken från Norge som åren 1979-1982 genomfört ett liknande maktutredningsprojekt.

Sedan dess har Danmark och Norge genomfört liknande maktutredningar vilka blev klara 2003, för Norges del alltså maktutredning nummer två. I Sverige har vi haft några partiella utredningar om demokratins funktionssätt, om kvinnors och invandrares villkor och om vilka framtidsutmaningar som den svenska samhällsmodellen står inför. Man får nog säga att resultatet från dessa partiella insatser varit blandade och att ingen av dem har haft det omfattande genomslag i forskarsamhället eller i den politiska debatten som maktutredningen fick. Den nu avgångna regeringen tillsatte i augusti en utredning om de politiska partiernas situation, men den har mycket kort tid till sitt förfogande och ett begränsat mandat. Det finns därför menar jag starka skäl för den nya regeringen att överväga att skapa en ny omfattande och djupgående maktutredning organiserad efter de principer om forskningens självständighet och integritet som gällde 1985.

Skälen för detta är många. För det första kan det konstateras att när maktutredningen presenterade sin slutrapport 1990 var Sverige ännu inte med i EU. Just året efter drabbades Sverige av en omfattande ekonomisk kris som i grunden förändrade landet, inte minst vad gäller nivån på arbetslösheten och vad som följer för maktförhållandena på arbetsmarknaden av detta. Den maktförskjutning vad gäller informationslandskapet som internet och sociala medier inneburit existerade inte. Globaliseringen var inte lika intensiv som nu och andelen invandrade personer var betydligt färre.

Förutom dessa uppenbara förändringar kan man argumentera för att det i Sverige sedan 1990 skett ett antal skiften som på ett mera djupgående sätt har förändrat maktstrukturen i landet. Ett sådant gäller nedmonteringen av systemet med ett institutionaliserat direkt och starkt inflytande från de dominerande intresseorganisationerna i samhället inom politik och förvaltning. Detta korporativa system, som dominerade svensk politik från 1930-talet fram till början av 1990-talet, hade förvisso sina belackare men frågan är vad det har kommit att ersättas med. Mycket tyder på att det skett en omvandling till förmån för mer dold lobbyism där ett maskineri av konsulter och pr-byråer engagerats för att påverka politiska beslut. En fråga är om denna pr- och lobbysfär tillsammans med en alltmer medialiserad politik och en tidningsbransch i ekonomisk kris har skapat helt nya politiska maktförhållanden i Sverige.

En annan tydlig förändring är försvagningen av de politiska partierna vad gäller deras medlemsanstal och deras folkliga förankring. Det är svårt att inte tolka det senaste valresultat som att en överraskande stor del av väljarkåren känner sig främmande inför de politiska partier som historiskt sett har styrt Sverige och alienerade inför stora delar av den pågående samhällsutvecklingen. Samtidigt som vi har mera kunniga och välutbildade väljare än någonsin misslyckas i hög grad det politiska systemets etablerade kanaler att engagera dem.

Man kan också argumentera för att vi har fått allt fler organ som är till för att direkt eller indirekt begränsa de politiska partiernas och den parlamentariska majoritetens makt. Vi har en fristående centralbank, en fristående riksrevision och mera självständiga domstolar som har större möjligheter att förklara av riksdagen antagna lagar som stridande mot grundlagen och därför ogiltiga. Till detta kommer naturligtvis både EU-domstolens och EU-kommissionens inflytande. De folkvalda politikerna aktionsradie förefaller därmed ha blivit alltmer kringskuren.

Ytterligare en förändring är att den ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt och mera så i Sverige än i jämförbara länder. Vi har också fått en mera tudelad arbetsmarknad där många numera har tillfälliga anställningar, vilket kan kopplas samman med en minskande facklig organiseringsgrad. En annan viktig förändring är att det förefaller ske en sammansmältning av den politiska och ekonomiska eliten i Sverige. Ett exempel på detta är den tämligen omfattande trafiken med personer som från att innehaft höga politiska uppdrag eller höga positioner inom den offentliga förvaltningen går direkt över till att arbeta för olika företag eller bransch- och intresseorganisationer som är kopplade till det just det politikområde där man tidigare har haft sitt uppdrag som tjänsteman eller politiker.

Sammantaget kan konstateras väldigt mycket har hänt som gör att maktens strukturer och processer i Sverige i dag med fog kan sägas vara fundamentalt annorlunda än i slutet av 1980-talet. Den svenska samhällsdebatten behöver en ordentlig forskningsbaserad genomlysning av denna utveckling och det skulle med fördel kunna ske i en ny stor maktutredning.

Rättelse 2014-10-26 17:33
I artikeln angavs tidigare felaktigt att Ingvar Carlsson var statsminister 1985.