Högsta domstolen, HD, avgör nu i två principfall frågan om hur höga skadestånd enskilda ska få när de drabbas av orimligt långa väntetider i domstolar. Huvudförhandlingarna ägde rum i förra veckan och domar i målen förväntas komma inom några veckor.

I det ena fallet fick två bilskoleföretagare i Fagersta vänta mer än fem år i en tingsrätt utan att få sin tvist prövad. I det andra fallet fick en filmföretagare i Uppsala vänta mer än fyra år på beslut om ett tillstånd som behövdes för att han skulle kunna sätta igång med sin verksamhet.

På senare år har flera svenska domstolar klart förbättrat sina handläggningstider – det gäller inte minst Högsta förvaltningsdomstolen. Men ser man till helheten är problemet fortfarande omfattande. Varje år drabbas tusentals människor på ett sätt som hotar rättssäkerheten och riskerar att urholka förtroendet för rättsväsendet. Det kan exempelvis handla om brott och straff, tvister om villkor för att driva företag, eller frågor som direkt påverkar familjelivet och privatekonomin.

Rätten till rättegång inom skälig tid skyddas både av svensk grundlag och av Europakonventionen. Skadestånd är ett sätt att kompensera enskilda när domstolar och andra rättsvårdande myndigheter inte respekterar denna rättighet.

I ett av de fall som HD nu prövat vände sig den drabbade företagaren först till Justitiekanslern, JK, som har till uppgift att besluta om skadestånd till enskilda som får sina rättigheter kränkta av staten. Men JK gick bara med på halva det skadestånd som företagaren enligt senare domstolsbeslut hade rätt till.

I grund och botten är det otillfredsställande att enskilda ska behöva ta sådana här fall till domstol för att få ut sin rätt. Man måste kunna lita på att JK i sina beslut ligger på rätt skadeståndsnivåer.

Under de senaste tre åren (2009–2011) har JK fattat knappt 700 beslut som handlat om skadestånd på grund av långsam handläggning i svenska domstolar. Centrum för rättvisa har granskat samtliga dessa ärenden, och det är en problematisk bild som träder fram.

För det första visar det sig att JK i många fall nekar enskilda skadestånd, trots att mycket tyder på att de har varit berättigade till det. 436 av besluten gäller enskilda som har vänt sig till JK efter att ha informerats av Centrum för rättvisa om denna möjlighet. I snitt har dessa fall handlagts i 4 år och 3 månader. I majoriteten av fallen har väntetiden varit två år eller mer i en enda domstolsinstans. Dessutom präglas de av långa perioder av total inaktivitet från domstolarnas sida. Enligt Europadomstolens tumregler – som bland annat innebär att ett ärende ska klaras av på max två år genom samtliga instanser – är detta klara kränkningar.Ändå har JK nekat skadestånd i cirka 40 procent av dessa fall. Inte ens när Justitieombudsmannen, JO, kritiserat handläggningstiden är det säkert att den drabbade har fått skadestånd av JK.

För det andra använder JK regelmässigt schabloniserade och låga skadeståndsnivåer. Den genomsnittliga handläggningstiden i de domstolsfall där JK har beviljat enskilda skadestånd är 4 år och 8 månader. De som har drabbats har i snitt tillerkänts mindre än 15 000 kronor i skadestånd. Det blir cirka 3 000 kronor per väntat år – annorlunda uttryckt kostar det staten 8 kronor och 50 öre per dag att kränka rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid. Dessa ersättningsnivåer utgör bara runt en fjärdedel av vad Europadomstolen slagit fast i ett principavgörande från 2006.

För det tredje får JK-besluten inte sällan underkänt på så vis att enskilda som går vidare till domstol där får högre skadestånd än det som JK har medgett. Men sådana prövningar kan bli dyra för den enskilde. Medan JK:s prövning är kostnadsfri riskerar man i en domstolsprocess mot staten att behöva betala både sina egna och statens rättegångskostnader. Detta även om man får upp skadeståndsnivåerna. I praktiken kan hela förfarandet bli en förlustaffär för den enskilde.

För landets domstolar som helhet har antalet avgjorda mål ökat på senare år. Men eftersom antalet inkomna ärenden har ökat ännu mer växer ändå antalet mål som blir liggande på hög. Det är i sig ett skäl för varför JK måste sätta skadestånden till drabbade individer tillräckligt högt. På så vis kan man undvika nya domstolsprövningar om skadeståndsnivåer med de kostnader, risker och ytterligare väntan som det innebär för alla inblandade parter.

Sverige har också en förpliktelse gentemot Europadomstolen i Strasbourg att behandla den här typen av mål på ett effektivt sätt nationellt, så att enskilda i slutändan inte ska behöva vända sig dit.

Centrum för rättvisa har haft mycket att göra med JK i många ärenden under åren. Det är en välskött och effektiv myndighet med skickliga och rättskaffens medarbetare. Men vår bedömning är att JK har hamnat snett när det gäller skadestånden till enskilda som kört fast i rättsväsendet, och att de som drabbats inte kan lita på att de får ut de skadestånd som de är berättigade till.

Förhoppningsvis kommer HD:s prövning av de nu aktuella rättsfallen att klargöra vad som gäller. Det kommer i sådana fall att få stor betydelse för många andra människor i samma sits.

Clarence Crafoord, jurist och chef vid Centrum för rättvisa