Vi har den senaste tiden tagit del av en hårresande serie berättelser från svensk äldreomsorg. Företaget Carema har löpt gatlopp i medierna och upprördheten är stor.
De människor som arbetar inom den privata vården har en liten trygghet på en utsatt arbetsmarknad. De ställs ofta inför omänskliga beslut, i kläm mellan ledningens ekonomiska förväntningar och de boendes faktiska behov.
Många gör en hjältemodig insats för att värna och hjälpa de boende, långt utöver vad deras uppdrag påbjuder. Men när marginalerna förbättras genom de anställdas slit kommer dessa ändå inte de boende till godo i det långa loppet. Dessa små marginaler tas i stället ut i en allt högre vinst. Till detta kommer naturligtvis bristen på ett adekvat meddelarskydd.
Situationen är märklig. Carema och andra vårdgivare med liknande ekonomisk bas har varit verksamma i många år i Sverige. Varför har ingen brytt sig om att ta reda på de minst sagt intressanta ägarstrukturerna förrän nu? Eller snarare, varför har de som velat diskutera detta avfärdats? Strömmen av rapporter om missförhållanden i vården har levt sitt eget liv i medieflödet, ett liv i marginalen utan att egentligen ges plats i det politiska finrummet. Man frestas tro att det har funnits en tyst politisk konsensus kring att missförhållanden och vanvård på sina håll ändå i stort, är ett grus i maskineriet som man får leva med.
Det är djupt problematiskt att dessa händelser bemötts med ett apologetiskt tonfall från berörda beslutsfattare. Det har talats om ruttna äpplen och undantagsfall, men äldrevården har dragits med skandaler av den här typen i många år. Företagen har kommit och gått. De har möjligen bytt namn och struktur, men profitkulturen har bestått.
När röster nu höjs för att skärpa kontrollen av både vårdföretag och offentliga boenden, måste det poängteras att ökad kontroll är ett dåligt incitament för att få verksamheter att bli etiska. Etiken måste grundläggas från början. Den byggs underifrån och uppåt med erkännande av och tillit till dem som arbetar närmast brukare, deras kunnighet, deras omsorg och professionalitet. Det går möjligen att för stunden ålägga etiska principer ovanifrån, men det är inte ett långsiktigt hållbart alternativ. Kontroller är inte bara kostsamma, de skapar också en känsla av att vara bevakad hos dem som arbetar med de äldre.
Vi bör nog inte förvånas över att vinstintresset och besparingskraven tar överhanden i såväl offentlig som privat verksamhet när det är vi själva som samhälle, som har byggt en åldringsvård som vilar på ekonomiska incitament. Den gamla människans rättigheter, egna tankar och önskemål har blivit ren formalia och inte den fundamentala och självklara utgångspunkten för verksamheten. Det haveri som vi beskådar i dag har vi själva bidragit till att skapa.
I processen att utkräva ansvar för dem som negligerats, kränkts, och de som faktiskt har dött av vanvård, får vi därför inte glömma att se oss själva i spegeln. Det är alldeles för lätt gjort att förfasas över andras ondska. Denna diskussion får inte ta slut samtidigt med vedergällningen av de enskilda försyndelserna. Då har vi ingenting lärt oss.
Det som också står på spel är själva samhällskontraktet, idén om att vi delar ett samhälle där vi på olika sätt, bland annat med skattemedel, bidrar till det gemensammas bästa. När det som skett sker, när vi förfasas och dömer ut hela systemet, kan slutledningen bli att vi inte litar på vår offentlighet och dess institutioner. Vi kanske till och med ställer frågan om varför vi över huvud taget ska betala skatt. Och med det börjar en distans till det gemensammas bästa och till omsorg om andra. Den distansen innebär en djup kris för demokratins grundvalar och försöken att tillgodose grundläggande behov tillsammans. Det är ett högt spel vi har spelat med oss själva.
Etik och en human och respektfull människosyn ska finnas i grunden för en verksamhet. Det ska förankras i strukturerna. Har det inte visat sig med tillräcklig tydlighet är risken mycket stor att den som har vinst i sikte gör prioriteringar som inte gagnar de mest utsatta.
Det tycks finnas en förunderligt giltig sanning i orden om att man inte kan tjäna både Gud och Mammon. Vi har svårt att förstå varför det skulle finnas ett egenvärde i den stora risk man tar när vinstdrivande företag bjuds in som aktörer i vård och omsorg. Det är svårt att försvara en princip som fri företagsamhet när den äventyrar de allra mest utsattas väl. Är vinst och vård förenliga? Mycket pekar på att så inte är fallet.
Eva Brunne, biskop i Stockholms stift
Elisabet Pettersson, stiftsadjunkt för sjukhuskyrkan i Stockholms stift