Sedan något år har en missbruksutredning arbetat för att kunna lägga förslag om en förbättrad alkohol- och narkotikavård i Sverige. Ungefär en miljon svenskar dricker mer alkohol än vad som är bra för deras hälsa. Ungefär 300 000 av dem har utvecklat alkoholberoende. Detta gör alkoholberoende till en av de stora folksjukdomarna, i klass med diabetes, astma eller depression.
Vårdinsatserna på alkoholområdet motsvarar dock inte på något sätt problemets storleksordning.
Hittills har ansvariga politiker och tjänstemän blundat för huvudproblemet inom alkoholområdet – att merparten av alkoholproblemen uppstår bland människor med en ganska välordnad tillvaro. För denna grupp är den existerande vårdapparaten oattraktiv och man varken får eller vill ha hjälp därifrån. Därför är det bara cirka 50 000 personer som nås av behandling, och dessa är i huvudsak personer där beroendet också åtföljs av sociala problem och mer komplexa vårdbehov. Denna grupp ska naturligtvis ha kvalificerad vård men svarar ändå för en mindre del av hela problemet.
Vad man förbisett är att merparten av alla alkoholrelaterade problem och kostnader uppkommer i den stora gruppen som inte har de svåraste beroendetillstånden. Denna så kallade epidemiologiska paradox är ett starkt argument för att bredda basen i behandlingen av alkoholproblem utanför den lilla specialistvården.
Den första frågan som bör ställas är hur vården eller hjälpinsatserna ska utformas för att nå målgruppen. Symtomatiskt är att debatten hittills har kretsat kring vad tjänstemän och politiker tycker. Frågar man dem som har alkoholproblem framkommer dock en helt annan bild.
I ett aktuellt forskningsprojekt på Karolinska institutet har 3 000 svenskar tillfrågats om var man skulle vilja få hjälp om man skulle få alkoholproblem. Här är det endast ett fåtal, 5 procent, som uppger socialtjänsten, medan 88 procent anger sjukvård: specialiserad beroendevård, psykiatri, företagshälsovård och primärvård. Detta står i skarp kontrast till hur alkoholvården i dag är organiserad, där socialtjänsten fortfarande har huvudansvaret. Detta rimmar också illa med ambitionen med brukarmedverkan, det vill säga att ge de berörda ett större inflytande över vården.
I fokusgruppssamtal med ett hundratal personer med uttalade alkoholproblem framkom att flertalet av dessa personer ansåg sig dricka för mycket alkohol, men var helt ointresserade av att söka vård. En viktig anledning var att man tog avstånd från de begrepp som används såväl inom vården som i den allmänna debatten. Framför allt accepterar man inte att bli etiketterade som ”missbrukare”. Detta är ett begrepp som rymmer starka negativa värderingar, förknippas med social marginalisering och markerar avståndstagande. Det bidrar i hög grad till att alkoholproblem förblir dolda så länge som möjligt.
Det finns många personer med alkoholberoende som kan tillstå att de har ett problem med alkohol, men inte att de är missbrukare och de vill inte beblanda sig med missbrukare. Frågan är varför man fortsätter att välja benämningar som den avsedda målgruppen uppfattar som stötande.
Även om flertalet är medvetna om var man kan få hjälp för alkoholproblem vill de inte uppsöka dessa vårdinstanser då de inte uppfattar sig som del av målgruppen där. Många efterlyser att dessa frågor tas upp inom vardagssjukvården, främst primärvård och företagshälsovård.
En stor andel av de beroende finns i åldergruppen 18–30 år. För denna åldersgrupp är vården särskilt illa rustad. För många kan internetbaserade program vara bra alternativ, men denna möjlighet används fortfarande i mycket liten utsträckning.
Det krävs alltså en bättre förståelse för att det stora flertalet människor med alkoholberoende inte har sociala problem och att detta ställer krav på en breddad behandlingsorganisation. Det mesta talar för att denna breddade verksamhet bör utgå från hälso- och sjukvården, främst primärvården och företagshälsovården.
För det första talar rent kvantitativa skäl för detta: ett hälsoproblem som berör 4–5 procent av den vuxna befolkningen kan inte enbart behandlas inom specialistkliniker. För det andra finns det effektiva behandlingsinsatser för alkoholberoende som kan genomföras inom primärvård och företagshälsovård, såväl läkemedelsbehandling som rådgivning. Behandlingsforskningen visar att för den stora majoriteten problemdrickare ger dessa insatser lika bra eller bättre resultat än mer omfattande insatser i specialistvården.
Sammanfattningsvis: behandlingen av alkoholproblem måste ut från socialtjänstkontoren till primärvården och företagshälsovården, dit människor är beredda att söka sig. Primärvården och företagshälsovården behöver stödjas till att ta en mer aktiv roll för beroendebehandling. Internetbaserade lösningar bör utvecklas och spridas. Den specialiserade beroendevården behöver anpassa sina verksamhetsformer för att kunna bli mer attraktiv för personer med tyngre problem. Socialtjänstens ansvar att bistå berörda människor med sociala insatser kvarstår, men behandlingsansvaret läggs på hälso- och sjukvården. För detta krävs att det pågående arbetet för att förbättra samarbetet mellan olika vårdgivare fullföljs.
Sven Andréasson
docent, överläkare Karolinska institutet, Institutionen för folkhälsovetenskap.
Expert i alkohol- och narkotikafrågor på Folkhälsoinstitutet.