Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

"Många felaktigheter i artikeln om Assange"

Det känns angeläget att korrigera åtminstone en del av de felaktigheter som Helene Bergman och Anders Carlgren för fram som sanning i sin artikel om ”fallet Assange” i DN den 19 augusti 2012. Det skriver Claes Borgström i en replik.

Det är riktigt att de båda kvinnorna vid sitt besök på polisstationen var angelägna om att Assange skulle underkasta sig ett HIV-test. Efter att de två kvinnorna berättat för polisen vad Assange hade utsatt dem för anhölls han av jourhavande åklagare såsom misstänkt för våldtäkt, sexuellt ofredande och ofredande.

Samma helg ringde en av kvinnorna till advokatbyrån och sökte mig. Samtalet togs emot av den jourhavande biträdande juristen Pia Engström-Lindgren. Jag har alltså inte, som Bergman/Carlgren påstår, ”själv erbjudit” mig att vara målsägandebiträde utan har som i alla andra fall kontaktats av de blivande klienterna.

Efter ansökan den 24 augusti, andra vardagen efter polisanmälan, förordnade Stockholms tingsrätt mig den 25 augusti som målsägandebiträde.

Sedan chefsåklagaren Eva Finné lagt ned förundersökningen gällande våldtäkt och sexuellt ofredande begärde jag, på uppdrag av mina klienter, den 27 augusti hos Utvecklingscentrum i Göteborg att Finnés beslut skulle överprövas. Det är den enhet inom åklagarmyndigheten som bland annat prövar en begäran att en nedlagd förundersökning gällande sexualbrott ska återupptas.

Bergman/Carlgren skriver att jag vände mig till ”min gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.” Längre fram i artikeln sägs att Marianne Ny har agerat i ”skön förening med sin vän advokat Claes Borgström.” Marianne Ny och jag är inte gamla vänner. Vi har, såvitt jag minns, före den nu pågående utredningen träffats en gång i samband med ett seminarium om jämställdhet och en gång i samband med mitt arbete med Sexualbrottsofferutredningen. De absurda insinuationerna om någon sorts vänskapskorruption är alltså nonsens. Beslutet att återuppta förundersökningen fattades på grundval av de uppgifter som förelåg redan initialt och som Marianne Ny bedömde på ett annat sätt än Eva Finné.

Det har kritiserats att olika åklagare har kommit fram till olika resultat. Det är en okunnig kritik. Jag har aldrig hört någon invända mot att vi har flera instanser inom domstolsväsendet. Ibland ändrar hovrätten en tingsrättsdom på exakt samma underlag som presenterades vid den första prövningen.

Att jag ansökte om att utredningen om Assange skull tas upp igen var inte någon särskilt ovanlig åtgärd. År 2010 inkom totalt i hela landet 2300 ansökningar om återupptagande av en nedlagd förundersökning. Utvecklingscentrum, som finns i Göteborg, Malmö och Stockholm, bifaller genomsnittligen omkring 11 procent av dessa ansökningar. Utvecklingscentrum i Göteborg fick 2010 in 164 ansökningar som gällde sexualbrott mot personer över 15 år varav ca 11 procent ledde till att förundersökningen togs upp på nytt.

Knappast någon stannar upp för det faktum att tingsrätten fann att det förelåg sannolika skäl för att Assange begått våldtäkt och sexuellt ofredande. Beslutet fastställdes av Svea hovrätt, som ansåg att våldtäkten med den då föreliggande utredningen skulle bedömas som mindre grovt brott, ett brott som innehåller fängelse upp till fyra år i straffskalan. Två åklagare och två domstolar har alltså gjort i stort sett samma bedömning, en åklagare har en avvikande uppfattning.

Artikelförfattarna påstår att Assange stannade kvar i Sverige i fem veckor ”för att vara tillgänglig för förhör.” Sanningen är att överåklagaren Marianne Ny via hans dåvarande advokat vid flera tillfällen utan framgång försökte få till stånd ett förhör.

Bergman/Carlgren hävdar att Assanges grundläggande fri- och rättigheter har satts ur spel. På vad sätt framgår inte. Påståendet är nonsens. Den som ”saknar hemvist i riket” får enligt rättegångsbalken häktas oberoende av vad brottsmisstanken gäller om det finns risk att han eller hon genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. I praktiken blir de flesta utlänningar som inte bor i Sverige häktade om de så endast är misstänkta för snatteri. Man kan tycka att det var ett misstag att inte gripa och anhålla Assange i samband med att förundersökningen återupptogs men åklagarmyndigheten utgick sannolikt från att Assange frivilligt skulle inställa sig till förhör.

I artikeln sägs att ”de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.” Det förhållandet saknar all relevans för bedömningen om Assange förgripit sig på dem. Det är det klassiska sättet att försöka skuldbelägga brottsoffret. Författarna talar om de trakasserier som Assange utsatts för men ägnar inte de båda målsägandena en tanke. De har fullständigt oförskyllt fortlöpande utsatts för trakasserier och fått utstå kränkande anklagelser om att de deltagit i någon sorts konspiration mot Assange.

Det är pinsamt att läsa Bergmans/Carlgrens prat om den ”statsfeminism” som råder i Sverige. De skriver att den ”fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten.” Författarnas okunskap är betydande. Efter en proposition (prop. 1978/79:56) infördes 1980 lagen om ”Jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.”

Bergman/Carlgren tycks inte ha uppfattat att det råder ojämställdhet mellan kvinnor och män i Sverige. De bör läsa Statistiska centralbyråns skrift ”På tal om Kvinnor och Män” som är en ”Lathund om jämställdhet”. Den utkommer vartannat år och beskriver hur det står till med jämställdheten inom en rad olika samhällsområden såsom hälsa, utbildning. tidsanvändning, barn- och äldreomsorg, förvärvsarbete, lön, inflytande och makt m.m. Den som efter läsning av skriften hävdar att Sverige är jämställt får, som jurister brukar uttrycka det, en betydande förklaringsbörda.

Till sist, det har blivit på modet att, precis som artikelförfattarna, dra till med att Sverige inte är en rättsstat om inte den egna uppfattningen får gehör. Bergman/Carlgren tillägger att Sverige framstår som en ”skurkstat”. Sådant prat kan man naturligtvis inte ta på allvar men jag vill ändå uppmana dem som så totalt underkänner det svenska rättssystemet: Nämn en rättsstat!

Claes Borgström

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.