Det är glädjande att EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard för in klimatfrågan i den svenska valrörelsen (DN Debatt 17/7). Även om det hittills varit ganska tyst om vår tids största utmaning, visar en ny enkät som nätverket Global Rättvisa Nu gjort med samtliga riksdagspartier att det inom båda politiska blocken finns ett betydande stöd för att skärpa kraven på såväl Sveriges som EU:s klimatåtaganden. Flera partier är redo att ta ytterligare steg när det gäller de två knäckfrågor som måste lösas för att vi ska nå ett globalt bindande klimatavtal under nästa toppmöte i Mexico. Det gäller målet för klimatpolitiken och den långsiktiga finansieringen av den globala omställningen. Att såväl Hedegaard som miljöminister Andreas Carlgren (DN Debatt 28 juli) undviker att ta i frågorna, bådar dock inte gott.

Köpenhamnsmötet utgick från att jordens medeltemperatur inte ska tillåtas öka mer än 2 grader jämfört med förindustriell tid. Under mötet krävde över 100 utvecklingsländer att målet bör sättas vid högst +1,5 grader. Såväl Miljöpartiet som Centerpartiet är överens med utvecklingsländerna i detta krav. Även Folkpartiet och Vänsterpartiet stödjer detta tuffare mål om vetenskapen visar att det behövs. Studier som släppts efter FN:s stora klimatrapport 2007 visar på oroväckande förändringar i den arktiska isen, uppvärmning av den sibiriska tundran och i våra hav. Rapporterna ger tydliga indikationer på att tvågradersmålet är otillräckligt och kan leda till klimatförändringar som ruckar förutsättningarna för livet på jorden.

För att klara 1,5-gradersmålet måste stora utsläppsminskningar påbörjas snarast. EU:s åtagande om 20–30 procents minskningar fram till 2020 är då helt otillräckligt. Vår enkät visar att alla partier utom Kristdemokraterna vill att Sverige och EU minskar sina utsläpp med minst 40 procent fram till 2020. Det är bra men räcker troligen inte för ett 1,5-gradersmål. De rödgröna vill att hela denna minskning ska göras i Sverige, medan alliansen sänker ambitionsnivån genom att tillgodoräkna sig minskningar i andra länder.

Om EU ska få med sig utvecklingsländer och de nya tillväxtländerna på ett bindande långsiktigt klimatavtal måste finansieringsmekanismerna vara trovärdiga. Hedegaard och Carlgren nämner i sina artiklar bara de så kallade startmiljarderna, som närmast är en droppe i havet. Undersökningen visar att de rödgröna partierna är för en internationell skatt på valutahandel. En sådan finansieringsmekanism skulle årligen kunna frigöra hundratals miljarder kronor för klimatinsatser i utvecklingsländer. De rödgröna partierna och Folkpartiet är även för en internationell koldioxidskatt.

Enkäten från nätverket Global Rättvisa Nu visar att det finns en vilja bland riksdagspartierna att flytta fram positionerna när det gäller klimatpolitiken. Ändå saknas svar på många frågor inför valet. Hur ska utsläppen konkret minskas och konsumtionsmönster förändras? Särskilt allianspartierna behöver presentera sin politik för hur de enorma investeringarna långsiktigt ska finansieras. Att plocka pengar ur biståndsbudgeten duger inte, när en miljard människor ännu tvingas leva i hunger. Och framförallt: Hur ska Sverige och EU bidra till att toppmötet i Mexico blir framgångsrikt?

Med de strategier som klimatkommissionär Hedegaard och miljöminister Carlgren presenterar är risken överhängande att förtroendeklyftan mellan nord och syd fortsätter att växa och att vi får uppleva ytterligare ett misslyckande. Så länge de rika länderna inte tar ansvar för sin klimatskuld, lär halten av växthusgaser i atmosfären fortsätta att öka.

Olivia Malmqvist
vice ordförande Latinamerikagrupperna

Ellie Cijvat
ordförande Miljöförbundet Jordens Vänner

Julia Finér
ordförande Emmaus Stockholm

Samuel Jarrick och Elisabet Strand
talespersoner Klimataktion