En av de största utmaningarna för framtidens välfärd är den förändrade befolkningssammansättningen. Fler barn och fler äldre leder till ökade behov av omsorg. Enligt Långtidsutredningen ökar resursbehoven för kommuner och landsting med över 25 procent till 2050. Detta skulle kräva att kommunalskatten höjs mer än tre kronor.
Resonemang om kraftigt ökade resursbehov för välfärden utgår från att den inte kan bli effektivare. Enligt vår uppfattning är detta helt fel. Kommunal har drivit fram försök som vi i dag kan redovisa vars resultat visar på betydande möjligheter till effektivisering av välfärden. Vi visar att kommuner och landsting har betydande möjligheter att frigöra pengar och personal eftersom flera verksamheter i dag bedrivs på ett både okontrollerat och ineffektivt sätt. Vi ser möjligheter att använda resurser som i dag slösas bort till höjd kvalitet och bättre arbetsvillkor.
I högtidstalen säger många att personalen är välfärdens viktigaste resurs. Kommuner och landsting har tillsammans ungefär en miljon anställda. Personalkostnaderna står ju också för huvudparten av kostnaden för välfärden. Våra undersökningar visar dock på att kommuner och landsting helt saknar ett samlat grepp om hur verksamheten är bemannad vilket leder till en missutnyttjande av personalen.
Ett centralt problem i vård och omsorg är att den totala frånvaron är så hög som 30 till 40 procent. Det är en betydligt högre frånvaro än vad som gäller för det privata näringslivet. Det beror främst på en högre sjukfrånvaro och en större andel föräldraledighet. Eftersom arbetsgivarna saknar både överblick över personalsituationen och en central strategi för hur frånvaron ska hanteras löses problemen i varje del av verksamheten för sig. Det medför att frånvaron främst täcks genom tillfälligt anställda vikarier.
Resultatet är att i dag sköts äldreomsorgen till stor del av tillfälligt anställd personal (ca 25 procent inom kommunerna och drygt 30 procent inom privata vårdföretag). Det rör sig om över 60 000 människor av totalt över 200 000 som arbetar inom äldreomsorgen. Det är främst kvinnor som rings in på morgonen för några timmars jobb eller är anställda på korta eller längre vikariat. De som har otrygga anställningar får mycket sällan ett fast jobb.
Den stora frånvaron och den stora personalomsättningen sänker kvaliteten i verksamheten, ökar otryggheten för personalen och är ett stort ekonomiskt slöseri. Alla som haft barn på en förskola eller behövt omsorg vet vilken kvalitetsförlust byten av personal innebär. Lika otillfredsställande är situationen för de anställda som ständigt tvingas byta arbetsplats och därmed möta nya barn, äldre eller sjuka. Omsorg bygger på kontakt och tillit mellan människor och det kräver stabila relationer. Hög personalomsättning upplevs av många brukare som en säkerhetsrisk och skapar otrygghet.
Det är en spridd missuppfattning att det är billigt att anställa tillfällig personal efter behov. Vi belägger nu att det är tvärtom. När vi undersökte läget i en medelstor kommun (Uppsala) med 2 000 anställda visade det sig att det gick åt fler timmar för den tillfälliga personalen än vad som motsvarade frånvaron bland den fast anställda personalen. Bara i denna enda kommun motsvarar detta ekonomiska självbedrägeri 80 anställda, motsvarande personalen i två servicehus.
Förutom att man tvingas överanställa för att klara uppdraget ökar mängden bortslösad tid av de lösa förbindelserna. Det handlar om strul med att ringa in ersättare, personal som ska flyttas, schemabyten och vikarier som flyttas. Att ofta ställa om till vad som krävs på en ny arbetsplats tar av den tillfälligt anställdes krafter. Detta leder till att brukarnas behov omprioriteras och personalen enbart ägnar sig åt det mest nödvändiga, risken för konflikter ökar med mera.
Detta är bemanningens paradox. Arbetsgivarens kostnader för bemanningen ökar kraftigt samtidigt som organisationen presterar färre tjänster med lägre kvalitet.
Att de många vikarierna inte får tryggare anställningar skapar en ond spiral av ökad personalrörlighet. De fast anställda möter en ström av nya medarbetare som behöver introduktion och handledning för att komma in i jobbet. Att ständigt handleda nya korttidsvikarier ökar arbetsbelastningen. Det leder till ökad stress, som i sin tur leder till ökad sjukfrånvaro.
De som är tillfälligt anställda oroar sig naturligtvis för sin försörjning. Det är också svårt att känslomässigt engagera sig och satsa långsiktigt på ett arbete som man bara har tillfälligt. Tillfälligt anställda går också miste om den (visserligen alltför knappa) kompetensutveckling som fast anställda kolleger tar del av. Detta innebär att man förlorar i kompetens och skapar ett oattraktivt genomgångsyrke. Vi kan inte acceptera att en tredjedel av alla anställda har kortvariga och otrygga anställningar bara för att arbetsgivaren inte kan planera.
När det gäller den höga rörligheten ligger den offentliga verksamheten långt efter industrin. På 1970-talet brottades industrin med hög frånvaro och stor personalomsättning. Eftersom det drar med sig så stora kostnader har man lagt stor energi på att komma bort från den situationen.
Regeringen lägger i högt tempo fram förslag som försämrar löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Det blir dyrare att vara med i a-kassan samtidigt som ersättningsnivån sänks kraftigt för den allra mest utsatta gruppen - de långtidsarbetslösa. Nu kommer också regeringen med försämringar i arbetsrätten trots upprepade löften om motsatsen. Förra veckan hade regeringen en hearing om nya förslag som syftar till att öka möjligheterna till tillfälliga anställningar. Vi menar att fler och längre tillfälliga anställningar är helt fel väg att gå. Vi behöver gå åt rakt motsatt håll och öka tryggheten både för de anställdas och för verksamhetens skull.
Vi vill nu föreslå ett nytt samarbete mellan fack och arbetsgivare för att bryta mönstret av alldeles för många tillfälliga, otrygga och dyra anställningar. Vi vill se nya metoder för en mer rationell bemanning av kommunal verksamhet.
Vi har prövat en modell kallad bemanningsekonomi utvecklad av Paula Liukkonen, docent vid Stockholms universitet. Den går i korthet ut på att öka kunskapen om vilka ekonomiska konsekvenser som frånvaron och obalanserna i bemanningen på den enskilda arbetsplatsen får. Deltagarna lär sig att styra och följa upp bemanningen av verksamheten så att de når tre mål: sänkta kostnader, bättre vårdkvalitet och större anställningstrygghet. Anställningstrygghet och brukartrygghet är varandras förutsättningar. Bemanningsekonomi visar tydligt vad det kostar när arbetsgivaren väljer att ersätta personalens frånvaro på olika sätt.
Andra alternativ att pröva är att deltidsanställda i högre utsträckning arbetar heltid, tillfälliga anställningar omvandlas till fasta jobb och införande av centrala vakansförmedlingar, resursteam eller långtidspooler för att täcka upp vid tillfälliga förändringar i bemanningen. Den här typen av lösningar tillgodoser samtidigt arbetsgivarnas krav på god ekonomi, de äldres krav på bra kvalitet och ökad trygghet i tjänsterna och personalens önskan om trygga anställningar.
Därigenom minskar också risken att arbete inom äldreomsorgen fortsätter att vara ett genomgångsyrke. Ska äldreomsorgens arbetsgivare klara att nyanställa alla som behövs måste jobbet vara attraktivt. Då krävs det goda utvecklingsmöjligheter och fasta jobb.
Ett par exempel visar på den kraftiga potential som finns i en effektivare användning av personalens tid. I Nacka genomfördes ett förändringsarbete inom hemtjänsten. Resultatet var slående. Andelen av arbetstiden som faktiskt kunde användas till omsorg ökade från 45 procent till 75 procent. En kraftig produktivitetshöjning som ger perspektiv. Socialstyrelsen har i en studie visat att i hemtjänsten används mindre än hälften av personalens tid till att möta brukarna. Detta ledde till att brukarna fick mindre hemtjänst än de hade rätt till.
Vi har visat att en effektivare bemanning kan skapa en produktivitetstillväxt även i välfärden. Med en så blygsam effektivisering som en halv procent per år skulle det på femton år motsvara ett personaltillskott om 100 000 personer. En sådan utveckling skulle möta en stor del av de ökade behov som de demografiska effekterna skapar.
Det är rimligt att långsiktigt öka resurserna till välfärden inte minst för att den ska kunna möta våra allt högre kvalitetskrav. Men för att få kraft bakom krav på mer resurser måste vi långt bättre än i dag kunna visa att resurserna utnyttjas effektivt.
YLVA THÖRN
Förbundsordförande Kommunal
LARS-ÅKE ALMQVIST
Förste vice förbundsordförande Kommunal