Vi lever nu i det multikulturella, multietniska, multireligiösa och multilivsstilsorienterade samhället. Borta är den tid då begreppet "svensk" hade någon samlande eller enhetlig innebörd. Vi är många som bejakar och ser positivt på denna utveckling. Mötet mellan många olikheter ger ett mera spännande, intressant, kreativt och mångfacetterat och helt enkelt roligare samhälle att leva i. Jag har ingen längtan tillbaka till enhetlighetens samhälle där alla i stort sätt tänkte, tyckte och gjorde samma saker.
Samtidigt som det finns goda skäl att bejaka denna utveckling, ställer detta samhälle stora krav på oss om det skall fungera demokratiskt. Människorna som lever i "multisamhället" måste förmå sig till ett slags dubbelseende som inte är en helt enkel operation. Å ena sidan finns det vetskap om att en mängd beteenden som vi ogillar statistiskt sett är betydligt mera vanligt förekommande i vissa grupper än i andra. Vi kan numera nästan dagligen läsa om att olika kriminella gäng av polis och medier (och sig själva) ges beteckningar som har en tydligt etnisk koppling. Tv:s nyhetsuppläsare pratar om terrorgrupper som "muslimskt fundamentalistiska". Kvinnohandeln har getts en tydlig koppling till personer från vissa östeuropeiska länder, och så vidare.
Allt detta kan naturligtvis vara med sanningen överensstämmande rent statistiskt sett, men det skapar också grunden för ett diskriminerande grupptänkande. Risken är överhängande att människor skapar sig stereotypifierade uppfattningar om människorna i "de andra" grupperna.
Problemet är att samtidigt som vi utsätts för denna etnifierade information, kräver ett anständigt demokratiskt samhälle att vi i varje läge då vi interagerar med individer från andra grupper, förmår stänga av denna gruppinformation och bemöta varje enskild person på dennes egna villkor. Det gäller oss alla som till exempel grannar, arbetskamrater, vårdpersonal, lärare, anställare, chefer, myndighetsutövare, journalister och så vidare. I varje sådant läge, när vi har att bemöta och kanske fatta beslut som berör individer från andra grupper, måste vi agera så att vi bortser från all negativ gruppinformation vi har fått oss till livs.
Detta visar sig inte vara helt enkelt. Från USA kommer det oroande rapporter om demokratins möjligheter i det multikulturella samhället. Den kände statsvetaren Robert D. Putnam har lett ett forskningsprojekt där man undersökt demokratins grundvalar i olika lokalsamhällen. Det visar sig att ju mer etniskt heterogent ett lokalsamhälle är, desto mindre sociala kontakter har människorna med varandra och desto mindre litar de på varandra. Människor i etniskt heterogena samhällen litar inte bara mindre på och har mindre sociala kontakter med personer från andra grupper än sin egen, utan samma sak gäller inom den egna gruppen. Eftersom tillit till och sociala kontakter med andra människor har visat sig vara en nödvändig grund för en någorlunda väl fungerande demokrati, är detta resultat som oroar.
Vi vet ännu inte om de tendenser i USA som oroar Robert Putnam också finns i Sverige. Det finns emellertid tillräckligt med forskning från svenska förhållanden som pekar på att etniskt baserat socialt utanförskap inte är bra för ett demokratiskt deltagande. För oss som bejakar både det multikulturella samhället och värnar om demokratins sätt att fungera är detta ägnat att inge oro. Det som måste till är att vi som individer förmår att skilja mellan grupp och individ, att vi bemöter varandra utan fördomar och utan stereotypa föreställningar. Vår muslimska granne är inte terrorist, vår albanske kollega är inte involverad i kriminella nätverk och de kurdiska föräldrarna i vår skola sysslar inte med hedersrelaterat våld, åtminstone inte tills motsatsen är bevisad.
Det är i denna del av problematiken som det finns skäl att känna viss oro för utvecklingen i Sverige. Inom delar av politik, kultur och medier har det nämligen utvecklat sig en retorik där det är fullständigt legitimt att föra fram ytterst stereotypa och fördomsfulla uppfattningar om en rätt stor grupp i samhället, nämligen män.
Låt mig ge tre exempel på detta, ett från politiken, ett från kulturlivet och ett från forskningen.
Hösten 2003 arrangerade den socialdemokratiska regeringen en konferens om kvinnohandel. Som huvudtalare hade man inbjudit ett antal internationella aktivister, bland andra Sheila Jeffrey. Hon är bland annat känd för att hävda den så kallade antipojkbarnslinjen som innebär att kvinnor med gossebarn måste uteslutas ur de kvinnoorganisationer som bekämpar kvinnoförtryck. Slutsatsen är att kvinnor som inte frivilligt väljer att göra abort när de är havande med ett gossebarn är osolidariska mot kvinnokampen.
Det är naturligtvis anmärkningsvärt att en socialdemokratisk regering på detta sätt ger legitimitet åt uppfattningar som inte kan betecknas som annat är renodlat fascistoida. Här har fördomen gått så långt att inte ens den mest radikala feminist kan uppfostra sina söner till att inte förtrycka kvinnor utan den manliga ondskan är rent biologiskt bestämd.
Ett annat exempel på detta könsrasistiska tänkande kan hämtas från författaren Sara Stridsberg som år 2003 lät översätta och ge stor positiv publicitet till åt det så kallade SCUM-manifestet, med vilket skall förstås "Society for Cutting Up Men" (ungefär: "Organisationen för att skära upp män"). Innebörden av SCUM-manifestet är att mannen är en "biologisk olycka" som inte förtjänar att existera, en sexualfixerad blodsugare och emotionell parasit som inte har något existensberättigande. Kvinnor beskrivs som en genetiskt överlägsen ras i förhållande till män.
Om denna skrift riktat sig mot någon etnisk grupp skulle den utan tvivel ha varit straffbar. Språkbruket är långt värre än vad någonsin Radio Islam åstadkommit. Manifestet uppmanar till direkt våld mot män eftersom män som grupp är orsaken till att ont i världen. Inga undantag görs, varken Dalai lama, Bengt Westerberg eller Martin Luther King klarar sig.
Man kunde tänka sig att Stridsbergs översättning av manifestet till svenska är ett sätt att belysa en feminism som gått över styr. Men så är inte alls fallet, tvärtom skriver hon om det som en bejakande lärjunge (det skrevs ursprungligen 1967 av en amerikansk feminist, mest känd för sitt mordförsök på konstnären Andy Warhol). Man kunde också tro att publiceringen av SCUM-manifestet vore en udda handling i svenskt kulturliv och att det skulle ha beskrivits som något tämligen obskyrt och kritiserats för sitt hatfyllda och destruktiva innehåll. Men så är inte alls fallet, tvärtom var publiceringen en händelse som i uppskattande och uppsluppna ordalag återgavs som en kul happening på denna tidnings kultursida. Maria-Pia Boëthius har beskrivit denna hatfyllda och fascistoida text som "den mest lysande feministiska bok som kommit ut på svenska i denna tid", Nina Lekander har välkomnat boken på Expressens kultursida och så vidare.
Det tredje exemplet är hämtat från den forskning om mäns våld mot kvinnor som bedrivits av bland andra Uppsalasociologen Eva Lundgren och Maud Eduards som är statsvetare vid Stockholms universitet. Genom ett helt ovetenskapligt dribblande med definitionen av vad som skall betecknas som våld, där ingen skillnad görs mellan fysiska attacker som leder till döden eller allvarliga bestående men, och en mindre knuff i busskön, vill man leda i bevis att manligt våld mot kvinnor inte är något avvikande utan ett högst normalt beteende av män. Helt i strid mot alla vetenskapliga metodregler som understryker vikten av precision i begreppsbildningen och varnar för att sträcka ut begrepp så att de blir mångtydiga, driver man på detta vis linjen att det inte finns något som skiljer män som brukar våld mot kvinnor från de som inte gör så.
Kvalificerad forskning på området visar tydligt att så inte är fallet, att män som använder brutalt våld mot kvinnor klart avviker vad gäller psykisk sjukdom och många andra företeelser. Det uttalade syftet från Lundgren och Eduards är att stämpla hela gruppen män som skyldiga till det våld som utövas mot kvinnor (se DN Debatt 13/12 -04). Igen skulle en sådan anklagelse, om den riktades mot någon etnisk eller religiös grupp, förmodligen vara åtalbar.
Den fråga som måste ställas är följande - om det i namn av en (urartad) feminism kan anses legitimt att sprida kränkande fördomar om och negativt stereotypifiera män som grupp, hur skall då multisamhällets ideal kunna förverkligas som kräver att vi för alla andra grupper resonerar på precis motsatt sätt - att ingen individ är skyldig till eller ansvarig för något ont till dess att motsatsen har bevisats. Idén om människors lika värde är och förblir demokratins grundbult.