Osteoporos, eller benskörhet, drabbar varannan kvinna och var fjärde man i Sverige, och sjukdomen kostar årligen 295 miljarder kronor i Europa (siffrorna är från 2000 och ökar kontinuerligt). Kostnader som beräknas mer än dubbleras innan 2050. På grund av det stora lidandet och de stora kostnaderna har WHO gjort osteoporos till ett prioriterat folkhälsoproblem.
Benskörhet är en sjukdom som är betydligt billigare att förebygga än att behandla. Men den svenska regeringens förnyade folkhälsopolitik nämner ingenting om framtida prioriteringar och satsningar på benskörhet.
Genom att lägga fokus på förebyggande vård hade regeringen kunnat minska onödigt lidande och spara enorma summor.
Sverige och Norge har visat sig vara de länder som är hårdast drabbade av benskörhet. Svenska kvinnor anses ha de sköraste skeletten i världen. Så många som 4 000 dör i onödan varje år och det sker över 70 000 benbrott i Sverige på grund av benskörhet. 450 000 kvinnor och män över 50 år beräknas vara drabbade.
Regeringen, sjukvården och sjukvårdspolitikerna blundar alltjämt för det lidande och de kostnader som följer av Sveriges nya folksjukdom. Ingen äger problemet.
Samhället betalar i dag runt åtta miljarder kronor per år för vården av patienter med osteoporos. Med indirekta kostnader som anhörigvård och förlust av livskvalitet visar flera studier att kostnaderna kan bli så stora som 18 miljarder per år.
Kostnaderna för samhället och individen fortsätter dessutom att öka kontinuerligt. Genom en bättre förebyggande vård kan vi stoppa denna kostnadsutveckling som skapar onödigt lidande för patienter och anhöriga.
I dag vet man att samhället skulle kunna spara stora summor om sjukvården öppet satsade på förebyggande vård. Benskörhet är inte en sjukdom som behöver vara kronisk eller obotlig, utan man kan med preventiva insatser, ökade informationssatsningar samt olika typer av läkemedel effektivt minska risken för frakturer eller urkalkningar av skelettet.
Flera goda exempel finns på frakturkedjor som lyckats säkerställa samarbeten mellan primär- och sjukhusvård där flera olika vårdprofessioner deltar. I Umeå, Linköping, Kalmar och Lund arbetar man redan i dag framgångsrikt. Dessa "best practice" bör spridas över landet för inspiration och effektiv kvalitetsutveckling.
Vi önskar därför ett tydligt ställningstagande, liknande WHO:s satsning, från svenska politiker och sjukvård som tillsammans har ett ansvar för att ett proaktivt och förebyggande arbete sker samt att information når ut.
Regeringen har helt nyligen lagt fram en proposition; en nationell handlingsplan om en förnyad folkhälsopolitik. Vi kan läsa om att regeringen skjuter till nya medel som ska främja bra kostvanor och fysisk aktivitet för att gynna individens hälsa.
Men vi kan inte se att något utrymme ges för benskörhet eller för de nya riktlinjer som SBU och Läkemedelsverket tagit fram för att upptäcka sjukdomen. Inte heller något om att de som tidigare har fått en fraktur självklart också utreds för benskörhet.
I propositionen säger de ändå att det är angeläget att hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser integreras i den hälso- och sjukvård som erbjuds befolkningen. Under tiden ökar kostnaderna för varje minut och det är en skam mot den enskilda individen som i onödan måste leva med sjukdomen!
Eftersom vi är många som är överens om att det behövs ett aktivt handlande, kräver vi nu att Sveriges politiker prioriterar detta. Läkarna måste uppmärksammas på sitt ansvar om att följa de tydliga riktlinjer som faktiskt finns, om vilka som ska behandlas och hur.
Fler proaktiva läkare efterfrågas, som följer de vårdprogram som de flesta landsting har, så att vi kan förhindra att fler drabbas. Fler osteoporosmottagningar och tydligare ansvarsfördelningar skulle vara en bra start. Kravet att fortsätta spara i vården till varje pris håller inte, det är det ökade antalet drabbade ett tydligt bevis på. Det kommer bara att skjuta problemen på framtiden.
Det är billigt att förebygga men väldigt dyrt att behandla! Låt oss ge våra drabbade ett skäligt liv.
alf svensson
margareta vänngård