Idag publicerar LO-ekonomerna vårens konjunkturbedömning, Ekonomiska Utsikter.
EU:s ekonomier växer nu igen vilket är positivt, efter de stora och allvarliga välfärdsförluster som finanskrisen skapade under 2009. Men utsikterna har bleknat sedan i höstas, inte minst i euroområdet som upplever en förtroendekris. Återhämtningen sker i en alltför ojämn och svag takt för att jobben ska växa fram i god takt. Det finns fortsatt stora utmaningar i den globala ekonomin, i vårt närområde och här hemma. De allra största är på arbetsmarknaden.
Vår bedömning är att svensk ekonomis återhämtning nu är inledd. BNP väntas öka med 2,8 respektive 3,3 procent i år och 2011. Inhemsk efterfrågan kommer att spela en större roll i denna konjunkturuppgång jämfört med tidigare. För varuexport och industriproduktion väntas en förhållandevis trög tillväxt, eftersom vår omvärld vänder långsamt. Men det kommer, trots vändningen i produktionen, fortsatt råda massarbetslöshet i Sverige 2011 om inte mer insatser görs av regeringen.
Sysselsättningen har tack och lov inte minskat i den grad som kunde förväntas utifrån historiska mönster. Denna kris har ett säreget mönster. Företagen minskade inte alls antalet arbetade timmar i samma grad som produktionen gick ned 2009. De tycks ha valt att behålla personal i betydligt större omfattning än i tidigare nedgångar. Det är positivt att sysselsättningsminskningen blev mycket lägre än vad vi befarade förra våren, men vi bedömer ändå att totalt cirka 100 000 jobb slås ut i ekonomin 2009–2010. Ekonomin är dock tudelad. Den allra största andelen jobb försvinner i industrin. Produktionen kommer nu att kunna öka utan att man måste nyanställa i hög grad. Det kommer att betyda att framväxten av nya jobb blir trög. Vi bedömer att arbetslösheten blir mycket höga 9 procent, enligt ILO-måttet, både i år och nästa år. Sysselsättningen står i princip och stampar, medan arbetskraften ökar i god takt.
Arbetslösheten är svensk ekonomis största problem och det måste mötas med betydligt mer effektiv ekonomisk politik. Regeringen har förvisso stimulerat ekonomin genom krisen, men huvuddelen av stimulanserna 2009–2010 består av ineffektiva permanenta skattesänkningar och inte av tillfälliga åtgärder som upprätthåller jobb i en efterfrågekris, till exempel statsbidrag till kommunerna. Skattesänkningarna görs av ideologiska skäl, inte för krisbekämpning.
En för tidig utfasning av finanspolitiska stimulanser och för tidiga räntehöjningar medför tydliga risker. Arbetslöshet på så hög nivå som 9 procent riskerar att arbetslösheten på längre sikt biter sig fast på en högre nivå. Långtidsarbetslöshet leder till att vissa aldrig kommer tillbaka igen i jobb. Därför är den korta siktens politik avgörande för såväl de breda löntagargrupperna som för vårt välstånd. Sverige har bland de starkaste offentliga finanserna i världen, och regeringens vårbudget visar att budgetunderskottet endast blir 1 procent av BNP 2011. Poängen med överskott i goda tider är väl att medel ska finnas till satsningar för att motverka arbetslöshet i dåliga tider?
Generösa anställningsstöd är en bra väg för arbetslösa att behålla sin koppling till arbetsmarknaden, men de har urholkats av regeringen. Arbetsmarknadsutbildningarna har också trots goda utvärderingar nedmonterats och måste byggas upp igen för att möta kommande kompetensbrist. Den så kallade jobbgarantin för unga är i huvudsak en besparing i arbetslöshetsförsäkringen. Vi visar i dag att enbart 11 procent av de ca 50 000 unga som var i garantin i februari deltog i praktik eller utbildningsinsatser. Det är en katastrofal siffra.
Riksbanken har agerat kraftfullt genom krisen, och en bakåtblick ger den ett toppbetyg. Husprisernas utveckling har återigen väckt frågan om hur penningpolitiken ska förhålla sig till en sådan faktor. En del bedömare varnar nu för en fastighetsbubbla och vill se en tidig höjning av reporäntan. Med all rätt fokuserar Riksbanken nu på den svaga inflationen och det låga resursutnyttjandet. Risken för en ohållbar utveckling av huspriserna framöver är liten. Enligt Konjunkturinstitutet har svenska hushåll realistiska förväntningar om bolåneräntan under de närmaste åren. Finansinspektionen bör inte införa föreskrifter som leder till sänkta tillåtna belåningsgrader på boende. Detta skulle försvåra för stora grupper av förstagångsköpare. Däremot kan krav på amortering av bolån införas.
Ett stort problem är dock bristen på lägenheter där jobben finns och kommer att växa fram, nämligen främst i våra större städer. Detta är regeringens problem att hantera, men det sker inte. Arbetslösheten riskerar att bita sig fast på högre nivåer efter krisen om inte den geografiska rörligheten underlättas också genom god tillgång på billiga bostäder. Subventionerna för produktion av hyresrätter har minskat. Forskning visar dock att tillgång på lägenheter att hyra är en viktig faktor för arbetskraftens rörlighet. Vid sidan av en effektiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik är bostadspolitikens utformning av stor betydelse för sysselsättningen. En snabb översyn av bostadspolitiken är helt nödvändig.
Regeringen summerade i vårbudgeten de fördelningspolitiska effekterna av sin samlade politik under åren 2006–2011. Av denna framgår tydligt att de direkta positiva effekterna är mycket större i de övre inkomstgrupperna än i de lägre. Jobbskatteavdraget och andra skattesänkningar har haft mycket skeva fördelningsprofiler.
Det så kallade Rut-avdraget är ett tydligt exempel på sådan skattesänkning. Vi har gjort en analys på siffror över det senaste året med helårsstatistik, 2008. Då fick 90 400 individer, eller bara 1,2 procent av alla vuxna i Sverige, del av denna skattereduktion 435 miljoner kronor. Mindre än 1 procent av dem som hade en taxerad förvärvsinkomst på mindre än 300 000 kronor per år gjorde avdrag av hushållstjänster. Men hela 15 procent av dem som hade en taxerad förvärvsinkomst på mer än en miljon kronor utnyttjade möjligheten. Inga ensamstående mammor eller pappor med normala eller låga inkomster verkade utnyttja möjligheten att göra regelbundna eller stora avdrag. De med högre inkomster utnyttjar reduktionen i större utsträckning.
Den ekonomiska politiken behöver ha mål om både full sysselsättning och jämnare inkomstfördelning – samtidigt. Det finns utrymme i statsfinanserna för en betydligt bättre hantering av krisens efterdyningar och av svensk ekonomis långsiktiga utmaningar, till gagn för de breda löntagargrupperna.
Lena Westerlund
LO:s chefsekonom