Finanskrisen har sedan hösten 2008 träffat Sverige med brutal kraft. Under dess första särskilt dramatiska förlopp har ett antal händelser inträffat som har gett extra stora rubriker i medierna.
En av dessa händelser är Carnegies utlåning till "en enskild låntagare", "en finansman" eller, på senare tid, helt enkelt Maths O Sundqvist.
Bakgrunden är att Sundqvist, som under en lång följd av år byggt upp en framgångsrik regional verksamhet i Norrland inom bland annat sågverk, medier och fastigheter, under senare år också satsat stort i minoritetsposter i ett antal börsnoterade bolag. Dessa satsningar har utgått från strategin att bygga större poster i varje bolag för att också kunna ta ägaransvar genom styrelseengagemang, eller i vart fall någon form av inflytande.
Sundqvist har, enligt egen utsago, som inte på något sätt motsägs av hur han har agerat, haft en mycket långsiktig syn på sina engagemang och sett sig som en byggare och inte en spelare. Han har dock gjort det, som det visar sig, fatala misstaget att bara titta på sina förväntade kassaflöden och sina räntekostnader när han bedömt hur stora förvärv han kunnat göra. Förvärven har nämligen finansierats i stor utsträckning med lån från banksystemet. Sundqvist har inte tillräckligt beaktat risken för att kapitalvärdena skulle sjunka okontrollerat.
Mest generös av alla de långivare som "hjälpt" Sundqvist att bygga upp sina positioner har, i absolut särklass, varit Carnegie. Ett
Carnegie som enligt samstämmiga vittnesmål haft en utomordentligt bonusdriven och ansvarslös verksamhetsfilosofi. Ett Carnegie som redan hösten 2007 dömdes till böter av Finansinspektionen, böter som relaterade till undermålig kontroll av verksamheten.
Under finanspaniken i november 2008 drabbades Carnegie av en akut likviditetskris när kreditgivare drog tillbaka sin finansiering. Man fick då ett nödlån från Riksgäldskontoret. När sedan Finansinspektionen, på grund av nya grava fel i Carnegies verksamhet, drog tillbaka bankoktrojen (tillståndet att bedriva viss ekonomisk verksamhet) togs banken över av Riksgäldskontoret.
Som ett avgörande skäl till det indragna tillståndet angavs redan från början att banken haft ett oacceptabelt stort engagemang i en enskild kund. Situationen förvärrades ytterligare av att detta stora engagemang på grund av den dramatiska kursnedgången kommit att bli kraftigt överbelånat.
Det angavs dock inte hur denna överbelåning kunnat uppstå. Alla som har lånat pengar med aktier som säkerhet vet att man som kund riskerar att banken tvångsförsäljer aktierna om belåningsgraden går under vissa fastställda nivåer. Detta gäller visserligen inte slaviskt, banken kan vara "snäll" om den har tillräcklig täckning i sitt egna kapital. I fallet med Maths O Sundqvists krediter hos Carnegie har dock Carnegie hävdat att överbelåningen har blivit 1.300 miljoner kronor (!). Oavsett hur "snäll" banken är så är en sådan överbelåning naturligtvis fullständigt otänkbar i seriöst bedriven bankverksamhet . Alltså kan man konstatera att Carnegies utlåningsverksamhet inte bedrevs seriöst. Sundqvist är också av den bestämda uppfattningen att Carnegie på ett antal sätt på egen hand och i sitt eget intresse förvärrat situationen så att denna restskuld blivit betydligt större än vad den kommit att bli vid en normal kreditavveckling.
Sedan slutet av december 2008 har Sundqvist försökt förhandla med Carnegie om hur han ska kunna lösa sin situation. Hans utgångspunkt har varit det faktum att han alltjämt är solvent - hans tillgångar är större än alla skulder inklusive Carnegies, delvis tvistiga, fordran på 1.300 miljoner kronor - och därtill har kassaflöden som är fullt tillräckliga för att under ordnade former avveckla sina krediter hos Carnegie och övriga inblandade kreditgivare. Situationen i dag är alltså att alla hittills inträffade förluster är Sundqvists egna och alltså inte alls belastar skattebetalarna.
I sammanhanget kan också konstateras att Sundqvist under den tid resonemanget med Carnegie pågått inte velat uttala sig i pressen. Han har alltså inte bemött insinuationer om att de omskrivna transaktionerna med hans barns depåer skulle ha berott på någon form av skumraskeri från hans sida trots att det är uppenbart även för en utomstående betraktare att de måste ha varit drivna av Carnegies egenintresse. Han har heller inte bemött de absurda påståendena att hans investeringar skulle ha gjorts som "skatteplanering" (därför att poster överstigande 10 procent i ett bolag ger skattelindring vid utdelning eller försäljning!). Påståenden vars ursprung är oklara, men som bara kan ha haft till syfte att misskreditera Sundqvist.
Sundqvist har dock inte haft någon som helst framgång med sina försök att förhandla med Carnegie. Det enda besked han fått är att han ska vara tacksam om han slipper personlig konkurs och får behålla några i sammanhanget helt obetydliga tillgångar. Hans koncern, som enligt aktuella värderingar av välrenommerade värderingsföretag har ett nettovärde på minst 1.500 miljoner kronor, anges av Carnegie, som inte ens varit i kontakt med verksamheten, "sakna värde". Man säger sig stödja sig på en egen värdering som man dock vägrar att visa upp.
Vad kan då skälet vara till denna behandling av Maths O Sundqvist?
Eftersom, i denna finanspanikens tid, i princip ingen låntagare kan lösa alla sina lån kontant så kan det knappast bero på att han inte omedelbart kan betala
1.300 miljoner kronor kontant. Det kan inte heller vara att han inte har tillräckliga kassaflöden för att på ett ordnat sätt betala sina kreditgivare eftersom han har det.
De mantran som oavbrutet predikas från politiskt håll är dels att förtroendet för kreditsystemet måste återställas och dels att bankerna måste låna ut mer pengar.
Bankerna å sin sida hävdar ständigt att de i första hand måste se till sina befintliga kunder. Dessa måste stöttas när andra (utländska) kreditgivare drar tillbaka sina krediter.
Dessutom görs ofta liknelser med situationen för femton år sedan när den förra finanskrisen hanterades av Securum och Retriva. Dessa bolag arbetade utifrån principen att det enda skäl som motiverade att man tog över kundföretagens tillgångar var att kassaflödena inte vid en rimlig kalkyl skulle kunna ge en trovärdig avveckling i ordnade former.
Med "Securumprinciper" för hantering av relationen med Maths O Sundqvist skulle en uppgörelse vara en självklarhet.
Både nuvarande och historiska principer talar således för att Carnegie gör en uppgörelse med Maths O Sundqvist . Varför är man då fullständigt ointresserad av en sådan?
Rimligen är det så att så länge Sundqvist har kontroll över sina bolag så försvåras en försäljning av Carnegie. Först fastnar han i transaktioner i Carnegies egennytta och sedan i Riksgäldens. Bankkunden Sundqvist glöms fullständigt bort.
Ett annat skäl man kan se är att det någonstans finns ett intresse av en glidning mot att Carnegies problem i själva verket är kunden Maths O Sundqvist. Plötsligt förskjuts fokus från giriga bankdirektörer till spekulerande kunder.
Ja, utan tvekan har Maths O Sundqvist satsat för hårt. Han har på ett alltför naivt sätt trott på en stabil ständig uppgång. Men han har också under lång tid byggt och utvecklat sina företag och har alltid gjort rätt för sig.
Att inte låta honom göra rätt för sig nu också är inte kreditavveckling. Det är ett finansiellt justitiemord.
CHRISTER BRANDBERG
JAN ENGSTRÖM
DAN OLOFSSON