DN Debatt

”Maud Olofssons politik en katastrof för Centern”

En av Centerpartiets tyngsta profiler till våldsamt angrepp på partiledaren: Hon raserar partiets värdegrund med risk för katastrof vid nästa val. Att Maud Olofsson hanterar kärnkraften – Fälldins och Centerrörelsens hjärtesak – som en fråga hon bestämmer själv är skandalöst. Hennes sätt att sköta kärnkraftsfrågan är det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia. Så upprätthåller man inte Centerns roll som demokratisk folkrörelse. I och med att Maud Olofsson övergett den traditionella mittenpositionen och dragit högerut äventyrar hon partiets själ. Under tidigare partiledare hade många socialdemokrater Centern som ett alternativ. I dag försöker Olofsson locka till sig andra borgerliga partiers väljare, vilket troligen kommer att misslyckas, skriver Börje Hörnlund, centerpolitiker och tidigare arbetsmarknadsminister.

Centerns nuvarande ledning är på väg att rasera partiets värdegrund. Genom att överge den traditionella mittenpositionen och dra högerut och kalla detta förnyelse riskerar partiet sin själ. Detta är ingen tilltalande position inför 100-årsjubileet.

Centern har under årtionden varit det pålitliga mittenpartiet med stark känsla för småföretag, jordbruk, miljö, landsbygd, regional utveckling och social rättvisa, inte minst i fråga om pensionärers villkor. Detta politiska budskap, grundat på solidaritet och rättvisa, har uppskattats på landsbygd och i storstad. ”Stad och land hand i hand” har inte tidigare varit en tom och innehållslös paroll.

Så har politiken sett ut med partiledare som Gunnar Hedlund, Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson. Så kom Maud Olofsson och partiet skulle ”förnyas och moderniseras”. Kopplingen till landsbygd och jordbruk tonades ner, ja, man ville inte ens se de gröna fanorna på riks­tinget. I flera avseenden har politiken styrts högerut, man började kalla sig liberaler utan att närmare definiera vad det egentligen innebar. Denna förskjutning skedde utan intern idédebatt samtidigt som moderater, folkpartister och socialdemokrater rörde sig mot mitten.

Hur kunde detta ske och varför?

Samtidigt som mittenpositionen övergavs satte man upp ambitiösa mål för kommande val. Vid EU-valet i juni i år skall Centern tredubbla mandaten och vid nästa års allmänna val skall partiet tredubbla väljarstödet från dagens opi­nionsnivå. Olofsson talar inte om förtroende utan om makt. Ja, hon vill till och med bli statsminister. Så talar partiledningen och jakören runt henne.

Det är anmärkningsvärt att man genom sådana uttalanden gör röstmaximering till självändamål. Detta är ett för mig helt nytt och främmande sätt att driva politik. Förr formulerade vi, liksom andra partier, sakpolitiska mål genom regelbunden inre debatt och programarbete. När målen för hur vi ville ändra samhället var formulerade sökte vi väljarnas stöd för att förverkliga målen.

Nu verkar det som om Centerns ledning försöker göra tvärtom. Mandat och personliga maktpositioner blir viktigare än det politiska innehållet i partiets verksamhet.

Nästa fråga gäller varifrån dessa formidabla röstvinster skall inkasseras. Under tidigare partiledare hade många socialdemokrater Centern som ett bra alternativ. I dag lär inte mycket finnas att hämta från det hållet.

Återstår således att ”klå” de egna rege­ringskamraterna på deras röster. Det kan bli knepigt. Moderaterna lär stå stadigt när valdagen är inne. För det första har de orienterat sig till den mitt Centern övergett och för det andra företräds de i första hand av tre kompetenta och skickliga statsråd som Anders Borg, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt.

I förra valet kunde Centern ”locka” röster från Folkpartiet. Det berodde främst på att partiet drabbades av den så kallade avlyssningsskandalen och därför fick en partiledare som såg alltmer tungsint ut.

Nu är läget annorlunda. En ny vass parti­ledare som profilerar sig på de viktiga utbildningsfrågorna. Så snart skolorna diskuteras ser väljarna Björklund framför sig.

Centerns inre grupp har ett gott öga (eller ont) till Kristdemokraternas väljare, men även där finns en skicklig och ödmjuk partiledare som sannolikt förmår slå vakt om sina kärnväljare genom att lyfta fram partiets värdekonservativa grundsyn.

Ett Centerparti som släppt sina rötter och suddat bort sin traditionella profil kan få svårt i detta sällskap. Alliansen som sådan skulle ha bättre draghjälp av ett Centerparti i politikens mittfält och med en profil som leder tankarna till Fälldin och and­ra tidigare Centerledare. Centern är i dag det alliansparti som saknar egen profil.

Den interna partidemokratin har inte heller utvecklats åt rätt håll under den nuvarande ledningen.

När det orättfärdiga förslaget till kommunal skatteutjämning skulle behandlas i riksdagsgruppen kallades den i sista stund samman till ett morgonmöte till vilket inte fler än fem ledamöter lär ha infunnit sig.

För några månader sedan fick Maud Olofsson frågan från en radiojournalist om hur Centern skulle ställa sig i kärnkraftsfrågan. Svaret blev ”Jag har inte bestämt mig”. Att över huvud taget hantera Fälldins och Centerrörelsens 1970- och 80-talsfråga som en jagfråga är skandalöst. Hanteringen av kärnkraftsfrågan är det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia. Riksdagsgruppen kallades kvällen före presskonferensen och tvingades ta ett beslut som mycket väl hade kunnat vänta till Centerstämman i början av maj. Det visar att man förlorat all känsla för folkrörelsen.

Därefter kallades S, V och MP till samråd om en bred lösning. Samtidigt är det kallat till presskonferens samma dag. Det kan inte kallas för annat än århundradets armbågsbjudning. Meningen var aldrig – som man tidigare sagt – att skapa en bred lösning utan att åstadkomma maximal splittring i en fråga som verkligen behöver en bred långsiktig lösning.

Till den interna partidemokratin hör också bemötandet av kritiska röster. För en tid sedan fann jag mig föranledd att skriva ett debattinlägg där jag kritiserade partiets hantering av den kommunala skatteutjämningen. I sak har ingen i partiet försökt hävda att jag har kommit med felaktiga uppgifter, fakta talar för sig. Däremot har jag avfärdats med diverse glåpord och är följaktligen ingen man behöver ta på allvar.

Så upprätthåller man inte Centerns traditionella roll som demokratisk folkrörelse. Kanske ser man sig inte behöva upprätthålla positionen som en folkrörelse buren av engagerade medlemmar.

Försäljningen av den tidningskoncern som skapades på Fälldins tid har gett den nuvarande ledningen så gott om pengar att man inte har något behov av partimedlemmar ute ”på fältet”. Att den politiska idédebatten förtvinar som en följd av nyordningen verkar inte bekymra ledningen. Den nöjer sig med att några gånger per år ge ut tidningen C, där det tongivande budskapet anges under rubriken ”Maud säger” (i bästa Castrostil) kompletterat med idolbilder på de närmaste jasägarna.

Till en början försökte jag intala mig att en del för mig svårsmälta ställningstaganden kunde förklaras med att det handlade om inkörningsproblem för den nya ledningen. Nu förstår jag att den övergivna mittenpositionen är resultatet av en medveten strategi. ”Landsorts-Sveriges framtid”, ”pensionärernas livsvillkor”, ”den sociala och regionala klyvningen av landet” och ”Storstockholms miljö” hör inte längre till Centerpartiets hjärtefrågor.

Partistyrelsen och de som ännu finns kvar i den traditionella folkrörelsen Centern har anledning att se med oro på vad som händer med deras parti. Trogna och uthålliga medlemmar har varit räddningen när det har blåst som snålast. Skulle dessa mest trogna anhängare känna att Centern inte längre är det parti de trott på och kämpat för i med- och motgång kan läget snabbt bli allvarligt för att inte säga katastrofalt. Än är det kanske inte för sent att räta upp kursen och forma en politik som resulterar i att väljarna känner igen sitt Centerparti.

BÖRJE HÖRNLUND

Tidigare Centerledare

Gunnar Hedlund 1957–1971
Thorbjörn Fälldin 1971–1985
Karin Söder 1985–1987
Olof Johansson 1987–1998
Lennart Dahléus 1998–2001

Före 1957 hette partiet Bondeförbundet. Det bildades 1913. Dess förste ledare var Karl Andreasson. Efter att Bondeförbundet gått ihop med Jordbrukarnas riksförbund 1921 blev den nye ledaren Johan Andersson. Gunnar Hedlund blev ledare 1949 för Bondeförbundet och drev igenom namnbytet 1957.