Så länge det var gratis att studera på svenska universitet kom många utomeuropeiska studenter hit. När vi började ta betalt försvann de allra flesta. Vad säger det om kvaliteten på svensk högre utbildning?

Börje Ekholm och Carl Bennet konstaterar på DN Debatt 1/11 att den utländska studentflykten riskerar att leda till akut brist på kompetent arbetskraft och minskad konkurrenskraft. Det har de sannolikt rätt i. Men det är ett är ett marginellt problem jämfört med att 440 000 svenska studenter studerar vidare på samma universitet och högskolor som ratats av de utländska studenterna. En undersökning av United Minds för Högskoleverket bland utländska studenter i Sverige pekar på att kvalitetsproblem är skälet till att de inte vill betala för att studera på våra universitet.

I min dokumentär ”Utbildningsfabriken” har jag granskat kvaliteten på universitet och högskolor. Det finns många brister. Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen, vilket är tre år äldre än snittet inom OECD. En fyraårig utbildning tar i genomsnitt sex år att genomföra. Bara sex av tio får ett kvalificerat jobb efter examen.

I dag får universiteten betalt för varje student som börjar en utbildning, och därefter för varje elev som examineras. Redan 2003 påpekade Riksrevisionen att systemet uppmuntrar högskolorna att arrangera populära kurser och sedan godkänna många elever.

En konsekvens är att flera kurser snarare tycks höra hemma hos studieförbunden, eller på gymnasiet. Man kan till exempel lära sig att odla orkidéer, plocka svamp, träna Pilates eller få svar på varför smörgåsen alltid landar med smöret nedåt.

Sådana kurser kan verka harmlösa, men de är symptom på ett systemfel som gäller hela högskolan. Det finns inget sådant som en gratis högskoleutbildning, varken för studenterna eller skattebetalarna. Men när kostnaden är osynlig är det lätt att agera som om den inte finns. Konsekvensen blir att högre utbildning ses som konsumtion, i stället för investering. Det förklarar inte bara så kallade hobbykurser, utan också problem med genomströmning och akademikerarbetslöshet.

Jag tror att lösningen är att flytta makt från producenterna till studenterna. Studieavgifter kan vara ett sätt att synliggöra vad en högre utbildning kostar, och leda till att studenterna ställer högre krav på vad utbildningen ger.

Huvudargumentet mot studieavgifter är att tillgången till högre utbildning blir en plånboksfråga. Därför är Ingenjörsvetenskapsakademins alternativ som nyligen lanserades i programmet ”Innovation för tillväxt” intressant.

IVA föreslår ett system med så kallade studiecheckar, där en del av anslaget till lärosätena förs över till studiemedelssystemet. Högskolorna kan ta betalt av studenterna, oavsett storlek på deras plånböcker. Det skulle ge incitament för studenten att se sin utbildning som en investering, men också för högskolorna att skapa högre kvalitet.

Det måste vara värt att investera i en svensk högskoleutbildning, både för studenten och skattebetalaren.

Martin Borgs, dokumentärfilmare