Dålig arbetsmiljö, undermålig undervisning, sjunkande kunskapsnivåer och orättvisa betyg. Ständigt diskuteras dessa missförhållanden inom den svenska skolan. Utredningar tillsätts, resurser tillförs, policydokument antas och beslut fattas. Men utan att någon större positiv förändring kan spåras.

Det finns en åtgärd som med stor sannolikhet skulle innebära förbättringar och nivåhöjningar inom alla dessa områden och som därmed skulle höja arbetsglädjen för både lärare och elever. Den är så självklar att den aldrig kommit upp till diskussion.

Inför två olika sorters läraruppdrag, ett undervisande och ett bedömande. I körkortsutbildningen är det sedan länge självklart att den som undervisar inte ska bedöma resultatet, så borde det vara också i grundskola och gymnasium.

Fördelarna för eleverna är uppenbara: läraren kan lägga hela sin energi på att hjälpa sina elever, utan att behöva tänka på att de så småningom ska betygsgraderas på sätt som visar att vissa är bättre och andra sämre. Läraren och eleven får samma mål: att kunna visa så bra resultat som möjligt.

Eleven kan känna trygghet i att bli rättvist bedömd. I dag vet vi att skillnaderna är stora och att det till och med förekommer påtryckningar på lärare att ge högre betyg än motiverat, eftersom skolorna vill kunna visa goda resultat i konkurrensen om eleverna (DN Debatt 17/11).

Dagens skola innehåller mycket mer av enskilda arbeten än en eller två generationer tillbaka. Här är risken för subjektiv och orättvis bedömning än större än vid nationella och andra prov. Behovet av en opartisk bedömning har därför vuxit. Med de växande betygskraven vid jobb- och utbildningsansökningar borde de vara en rättighet för alla att få en rättvis bedömning.

Också för lärarna skulle en uppdelning på två läraruppdrag, utifrån samma grundutbildning, vara ett positivt steg. Här öppnas möjlighet till fördjupat samarbete med eleverna och en situation där läraren kan satsa på höga betyg för alla elever utan att behöva fundera över betygstrappan. Det borde vara möjligt att växla mellan uppdragen, eller kanske gå från undervisning till bedömning när man känner att man gjort sitt i undervisningen.

Många lärare upplever betygssättandet som en negativ del av arbetet, de skulle nu helt kunna koncentrera sig på själva undervisningen. Andra skulle uppleva det som positivt att kunna lämna klassrumsmiljön. Deras uppdrag som bedömare skulle kunna kombineras med ett mentorsuppdrag för undervisande lärare.

En ”nackdel” för lärarna är kanske att systemet innebär en betygssättning också av dem. Men det skulle samtidigt vara en stor stimulans, till egen förkovring, utveckling av pedagogiken och samverkan med eleverna. Med detta system skulle också lärarens skicklighet mätas och kanske också visa sig i lönekuvertet.

Dagens teknik borde öppna för en lång rad olika metoder att mäta kunskap. Det känns som om utvecklingen stått stilla i generationer, nu är det dags att tänka nytt och framåt. För lärarnas, elevernas, föräldrarnas och samhällets skull.

Carin Stenström, journalist, lärare