Skall inte kungen och hovet granskas? Den retoriska frågan framförs som ett mantra av journalisten och författaren Thomas Sjöberg. Men kan ett uppkok av gamla rykten och en rad anonyma personers skvaller anses vara en seriös och trovärdig granskning? Ordet granskning devalveras och används som ett verbalt skyddsomslag för en skandalbok.
Svenska medier kan förvisso kritiseras för en slentrianmässig och veckotidningspräglad bevakning av hovet och de många uppgifter medlemmarna av den kungliga familjen utför. Men mediernas underlåtenhetssynder rörande hovjournalistiken utgör ingen ursäkt för utgivningen av en skandalbok.
Denna bok lär utges i en första upplaga på 20.000 exemplar. Det är en blygsam upplaga. Tv, radio och press återger det huvudsakliga innehållet i boken. Även om upplagan är liten har boken fått en enorm publicitet i medierna.
Problemet är att medierna uppfattar en publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande. Detta leder för många redaktörer till slutsatsen att man bör publicera inte bara att en bok om kungen med graverande uppgifter utgivits, utan att det också är fritt fram att återge skandaliserande eller famösa uppgifter om otrohet och nattklubbsbesök.
I många fall har till exempel kvällstidningarna i Stockholm känt till de rykten och det skvaller som nu utges i bokform. Men man har, av hänsyn till pressetikens krav om att uppgifter skall vara sanna och relevanta och inte bryta mot privatlivets helgd, avstått från publicering. Men så kommer de kontroversiella uppgifterna i bokform och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok. Det anses nämligen vara av ett oavvisligt allmänintresse att återge hur en högst offentlig person får sanna eller osanna uppgifter om sitt privatliv offentliggjorda i en bok.
Jag kritiserar inte bokförlaget Lind för en skicklig lansering av en obskyr produkt; däremot kritiserar jag de tidningsredaktörer som så villigt och i egenintressets namn återgivit inte bara händelsen i stort, utan många detaljer som redaktionerna tidigare kände till och ansåg det vara otänkbart att på eget initiativ publicera.
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skrev häromdagen: ”Det är relevant att ge allmänheten kännedom – inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad. Därför publicerar Aftonbladet i dag ett antal påståenden ur boken.” Enligt pressetisk praxis skall den publicerade uppgiften vara sann och relevant. Men Helin glider på begreppet och säger att det är relevant att ge allmänheten kännedom om – måhända lögnaktiga – anklagelser mot kungen. Med den begreppsförvirringen kan det ju anses vara relevant att återge irrelevanta uppgifter bara tidningen citerar en angiven källa och den förtalade personen har en så uppsatt position att man kan hänvisa till ett oavvisligt allmänintresse.
Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer.
Kungen har som varje annan svensk möjlighet att stämma bokens författare i ett tryckfrihetsmål. Men det leder till en offentlig rättegång med åtföljande publicitet.
Man kan bara konstatera att den rättsliga möjlighet som står vanliga medborgare till buds i praktiken inte är tillgänglig för en statschef. Det är väl denna vetskap som gör att förlaget så morskt talar om att låta saken prövas i rätten.
Däremot kan kungen PO-anmäla tidningar. Som bekant är förfarandet hos PO och Pressens Opinionsnämnd inte offentligt förrän nämnden offentliggör sitt beslut. Under min tid som Allmänhetens pressombudsman fälldes en tidskrift för att ha publicerat flera sidor med kronprinsessan Victoria i olika baddräkter.
Kronprinsessan hade tillfrågats om att ställa upp för en sådan fotografering och nekat. Då hade tidningen helt enkelt gjort ett fotomontage: en fotomodell med en figur som liknade kronprinsessans provade baddräkterna och bilderna försågs med kronprinsessan Victorias huvud! Tidningen fälldes. Och låt mig, för att undvika frågan om huruvida fällningen var ett uttryck för kungligt fjäskande, säga att varje ung kvinna i motsvarande situation skulle ha behandlats på samma sätt. Ingen studentska skall behöva finna sig att manipulerade bilder offentliggörs.
I kronprinsessans fall var det fråga om att anmäla en enskild tidning som begått en flagrant överträdelse, inte bara mot en utpekad person utan också mot den övriga pressen. Systematiskt manipulerade bilder försvagar ju allmänhetens tilltro till tidningarna.
Men i detta fall finns det risk för att en stor del av den svenska pressen refererar bokens innehåll och kungen kan ju rimligen inte PO-anmäla en stor del av den svenska dagspressen.
Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.
Detta kan faktiskt slå tillbaka mot medierna själva. Det är möjligt att allmänheten – och därmed politikerna – inte accepterar mediernas allt slappare tolkning av begreppen relevans och allmänintresse.
Pär-Arne Jigenius
fd Allmänhetens pressombudsman, PO