S-kvinnornas ordförande svarar ”förnyarna” inom partiet: Jämställdheten kräver förstärkta välfärdstjänster. Det kan inte uteslutas att skatterna måste höjas.
I dag förvärvsarbetar nästa lika många kvinnor som män. Men kvinnor jobbar ofta i branscher där lönerna är låga med arbete organiserat på deltid. De blir ekonomiskt beroende av sin partner eller riskerar fattigdom som ensamförsörjare. En förstärkning av välfärdstjänster som barn- och äldreomsorg, kombinerad av en lag om rätt till heltid och av ändrade regler i föräldraförsäkringen kommer att jämställa kvinnors arbetsvillkor med männens. Finansieringen utesluter inte skattehöjningar och jag tror att även medelklassen i Stockholm är beredd att betala för god samhällsservice, skriver S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul.
På resor och när jag tagit emot utländska gäster har jag många gånger blivit upprörd över manliga politiker som säger sig arbeta för mänskliga rättigheter men utgår från att dessa rättigheter enbart gäller män. Om jag till exempel tar upp kvinnors situation i det palestinska eller det kurdiska samhället svarar männen att just nu har de så mycket viktigare uppgifter att ta itu med. De har inte tid att bekymra sig om hur kvinnorna har det.
I Sverige är det minsann annorlunda tänkte jag när Mona Sahlin i sitt sommartal så tydligt kopplade ihop jämställdheten och välfärdssamhället. Sedan läste jag kommentarerna med en tryckande känsla av déjà vu; jämställdhet är en detalj som kan vänta. Att Fredrik Reinfeldt raljerar över Mona Sahlins tal förvånar mig inte. Han har aldrig visat någon förståelse för kvinnors rätt till arbete och egen försörjning. Mer bekymrad blir jag när mina partikamrater verkar ha tappat bort välfärdssamhällets betydelse för jämställdheten.
På DN Debatt den 24 augusti efterlyser fyra socialdemokratiska Stockholmspolitiker en ny politik där ”Välfärden ska vara effektiv och omfatta alla, utan att det alltid ska förutsätta högre skatter”. Eftersom de inte slösar några ord på att beskriva innehållet i denna allomfattande välfärd behöver de inte heller fördjupa sig i dess finansiering. Det får räcka med en förmodan om att produktiviteten kommer att höjas och att skatternas andel av inkomsterna ska förbli oförändrad.
Ett feministiskt parti som vill bli taget på allvar kan inte skjuta jämställdheten på framtiden. Föräldraförsäkringens utformning, tillgängligheten och kvaliteten i den offentligt finansierade omsorgen om barn och gamla är avgörande för kvinnors möjlighet att delta i arbetslivet på lika villkor som män. Vi måste därför visa vår beredskap att omedelbart rätta till de brister som finns. Finansieringen av välfärden kan då inte avfärdas med mantran om oförändrad skatt och ökad effektivitet i produktionen av välfärdstjänster.
Kvinnors förvärvsfrekvens ligger i dag nära männens, 76,8 procent av kvinnorna i åldrarna 15–64 år ingår i arbetskraften mot 81,2 procent av männen. Men arbetsmarknaden är tudelad; kvinnor styrs mot branscher där lönerna är låga och arbetet i stor utsträckning organiseras som deltidsarbete och behovsanställning. Detta slår igenom på inkomsterna. Låga förvärvsinkomster innebär att sammanboende kvinnor fortfarande är ekonomiskt beroende av sin partner, trots att de förvärvsarbetar. Myntets baksida är stor risk för fattigdom bland barnfamiljer med en kvinna som ensamförsörjare, liksom bland äldre ensamstående kvinnor. Nästan en fjärdedel av dessa hushåll har en ekonomisk standard som är lägre än 60 procent av medianinkomsten för hushållen i Sverige. Därmed löper de stor risk att hamna i fattigdom.
Politik är att välja. Välfärdspolitiken kan bidra till att konservera en förlegad familjestruktur eller bryta ny väg mot jämställda förhållanden. I sin radikala utformning kan familjepolitiken föras tillbaka till 1930-talet. Alva och Gunnar Myrdal lärde oss att jämställdhetspolitiken, för att lyckas, måste konfrontera samhällets normer om vad som är kvinnors livsuppgift.
Brister i välfärdstjänsterna gör livet svårare för kvinnor som vill heltidsarbeta. Kvinnor saknar inte incitament för detta utan möjligheter. Det finns knappast någon barnomsorg på natten. Barngrupperna i förskolan är för stora. Skolbarnsomsorgen är alltför ofta torftig och för äldre skolbarn närmast obefintlig. Men även brister i offentligt finansierad äldreomsorg och i stödet till funktionshindrade faller tillbaka på kvinnor och hindrar många att arbeta heltid. En förstärkning av välfärdstjänsterna underlättar för kvinnor att arbeta heltid och kommer på sikt även att påverka normer om vad kvinnor och män bör göra. Effekten blir ännu starkare om satsningen på välfärden stöds av en lag om rätt till heltid och av ändrade regler i föräldraförsäkringen. En individualiserad föräldraförsäkring strider visserligen mot den rådande uppfattningen om kvinnors och mäns livsuppgifter, men kan bli den hävstång som förändrar dessa normer i riktning mot ett jämställt familje- och arbetsliv.
Med ett jämställt uttag av föräldradagar och fler kvinnor i heltidsarbete kommer kvinnornas arbetsvillkor att jämställas med männens. Kvinnors inkomster kommer att öka. Sammanboende kvinnor blir ekonomiskt oberoende av sina män. Barnfamiljer med en kvinna som ensamförsörjare kommer att få sin ekonomiska ställning väsentligt förbättrad. På sikt kommer även äldre ensamstående kvinnors ställning att förbättras.
Samhällsekonomiskt kommer vi alla att tjäna på att kvinnors arbetsutbud ökar och att kvinnors kompetens tas tillvara på ett bättre sätt. Men den nödvändiga upprustningen av barn- och äldreomsorgen blir ändå kostsam för kommunerna och många kommer att säga att jämställdhetsmålet är för högt ställt. Finansieringen måste därför utredas förutsättningslöst. Det kan inte uteslutas att skatterna måste höjas.
I motsats till de fyra Stockholmspolitikerna tror jag emellertid inte att oförändrade eller sänkta skatter har högsta prioritet för medelklassen i Stockholm. Jag tror att stockholmare, i likhet med svenskar i allmänhet, är beredda att betala för god samhällsservice. Föräldrar i dag inser att jämställdhet inte kan skjutas på framtiden.
Nalin Pekgul
ordförande Socialdemokratiska kvinnoförbundet