DN Debatt

”Mediebild betyder mer än partikassa för valresultaten”

Ny bok. Forskning visar att den bild medierna ger av partierna i hög grad förklarar förändringar i partisympatier under valrörelsen. Politiken har alltmer anpassat sig till medierna. Demokratin har därför förändrats från en ”partidemokrati” till något som kan kallas ”mediekrati”, skriver två medieforskare.

Moderaterna och Socialdemokraterna ser ut att bli valets stora förlorare. Och ser vi till partiernas historiska resultat är utsikterna om stora framgångar under de återstående veckorna små. Socialdemokraterna är nämligen det parti som i de tio senaste valen förlorat mest under själva valrörelsen. Näst sämst har Moderaterna varit. Betydelsen av starka partiorganisationer för framgångar i de politiska valen framstår därför som en myt.

Socialdemokraterna och Moderaterna får av allt att döma ställa sitt hopp till medierna. En samlad analys av de senaste tio valen visar nämligen att det finns ett statistiskt signifikant samband mellan nyhetsmediernas bild av dessa partier och deras opinionsutveckling. Ju mer gynnsam mediebilden är, desto större valframgångar. Och ju mer ogynnsam mediebilden är, desto sämre går det i valet. Detta gäller i ännu högre grad för Folkpartiet och Centerpartiet (se figur).

Resultaten presenteras i boken ”Mediekratin – mediernas makt i svenska val” (Ekerlids Förlag). Boken som släpps i dag sammanfattar över 30 års vetenskapliga studier om vilken roll nyhetsmedierna har spelat i de senaste tio valrörelserna (1979–2010). Det empiriska materialet är omfattande – sammantaget har bortåt en kvarts miljon ”aktörsexponeringar” undersökts.

Till skillnad från de fyra traditionellt stora partierna har mediernas bild av ”småpartierna” som aktörer däremot ingen effekt på dessa partiers valresultat. För både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna finns det i stället en stark och signifikant effekt på valresultatet när de i medierna får tala om de frågor de själva önskar. För ”stora partier” verkar detta, något överraskande, sakna betydelse, här är det i stället bilden av partierna som har betydelse.

Att journalister avgör svenska val är självfallet en förenkling, men de empiriska resultat som nu sammanställts för samtliga de tio val som ägt rum under de senaste 30 åren visar att mediebilden i betydande grad förklarar de förändringar i partisympatier som äger rum under själva valrörelsen. Det är på så vis som journalisterna kan påverka valutgången.

Bilden i medierna påverkar alltså vilka som blir vinnare och förlorare i valrörelsen. Ett annat viktigt resultat är att journalisterna i allt större utsträckning kommit att sätta sin egen prägel på valrörelsen, samtidigt som de som söker väljarnas mandat förlorar terräng. I valet 1979 stod politiker för 73 procent av aktörsframträdandena, journalister för 2 procent. I valet 2010 var motsvarande andelar 54 respektive 19 procent.

Medievalrörelsens åsiktsbärare har med andra ord fått ge plats åt valrörelsens uttolkare – journalister, experter och opinionsinstitut. Partiernas politiska budskap till väljarna har alltmer kommit att omgärdas av politisk konsumentupplysning där allt ifrån klädval till retorik analyseras, kommenteras och recenseras. Tyckare och experter har på så vis trängt sig emellan väljare och valda i något slags självpåtagen omsorg om väljarna.

Medierna har alltså makt över sin publik, samtidigt som journalisterna i ökande grad präglar den valrörelse som väljarna möter. Men mediemakten har också ett osynligt ansikte som verkar genom att såväl enskilda individer som samhällets institutioner inte bara påverkas av utan också anpassar sig till medierna. Sett i ett längre tidsperspektiv är det politikens medialisering, den ökande anpassningen till mediernas sätt att arbeta och tänka som står för vår tids stora samhälleliga maktförskjutning.

Medialiseringen har sedan 1960-talet skett i olika faser, där politikerna under årens lopp successivt har lärt sig, anammat och införlivat medielogiken. Dagens politiker behärskar inte bara mediernas sätt att arbeta, de har också lärt sig att tänka som journalister. Medielogiken har i dag fullt ut integrerats i politiken – och utvecklingen förklaras främst av politikernas ökande beroende av medierna.

Politikens medialisering har på ett grundläggande sätt förändrat förutsättningarna för den representativa demokratin. ”Partidemokratin” har utvecklats i riktning mot något som bäst kan beskrivas som en ”mediekrati”.

”Mediekratin” står inte i motsats till en ”folkstyrelse”. Den är inte heller nödvändigtvis en sämre sorts demokrati än ”partidemokratin”. Det är i stället ett försök att beskriva och fånga de mest utmärkande dragen i vår tids representativa demokrati.

Medan partidemokratins idealmedborgare utmärker sig genom sitt engagemang och agerande i de politiska partierna är mediekratins idealmedborgare en välinformerad och reagerande publik.