Innan man sätter sådana rubriker och sedan texter till det, är det bra att veta lite mer. Veta hur den palliativa processen kan se ut, vägen dit, demenssjukdomens problematik och effekter, etik och autonomi för den äldre människan, anhörigperspektivet, sorgen och saknaden samt ett antal andra faktorer som spelar in när en människa dör, gammal som ung.

I förra veckans rapportering beskrivs hur en gammal människa – drabbad av demenssjukdom – efter tre år på särskilt boende dör, avmagrad. Inget av detta är något helt ovanligt eller sensationellt. Att en mycket gammal människa äter mindre och mindre och till slut bara tar emot vätska är en naturlig process …ett skeende som inte är påkallat av olycka eller akut sjukdom, utan endast av hög ålder. När den gamla människan slutligen slutar dricka tar livet slut. Under tiden har personen gått ned i vikt och är högst troligt undernärd. Vad har vi då för alternativ när det normala döendet tar sin början och den demenssjuka (även icke dementa) tackar nej till mat, slår bort hjälpen, äter alldeles för små portioner?

Det är nu etiken tar vid. Vi kan inte tvinga dessa personer att äta, vi kan endast se till att det blir ”good enough”. Vi kan respektera dem. Vi kan se dem, ge dem värdig omvårdnad och lindring. Vi kan tala med deras anhöriga om vad som är att vänta, vi kan förbereda och genomföra åtgärder som den gamla accepterar och som gör att livets slut blir gott och ljust.

Det kallas omvårdnad och är sjuksköterskans profession. I samarbete med vård och omsorgspersonal, den äldre och anhöriga gör vi upp en plan. Vad vi inte kan göra är att tvångsmata. Inte sticka nålar och näringsdropp i en person vars livsbana håller på att ta ett naturligt slut. Vi kan erbjuda och ibland truga lite men vi kan inte tvinga oss på.

Enligt lag och rätt är den demenssjukas autonomi solid, det finns inga vägar att gå som gör att vi kan bortse från den gamlas önskningar.Så när medierna braskar i rubriker om svält, demenssjukdom och vanvård, sjunker trovärdigheten i mina ögon.

Det krävs mer kunskap och information innan man kan avgöra om det är vanvård. Är det sedan så att vanvård är ett faktum, och pressen rapporterar sakligt om det, ja då för vi samtalen om äldrevården framåt och uppåt. Då blir också innehållet sådant att politiker lyssnar bättre. För varför skall de beakta detta när det finns så många frågor och oklarheter efter läsningen?

När medierna håller sig till en saklig nivå, då vill jag läsa och vara med och påverka, men i nuläget väljer jag detta forum för att nå slutmålet, en värdig vård för äldre. Jag skulle vilja höra vad ansvariga redaktörer och utgivare har att säga och vilket ansvar de har för att rapporteringen om äldrevården är saklig.

Charlotta Leijonflycht, sjuksköterska i äldrevården i Norrköpings kommun