Ny undersökning visar: Försäkringskassans
avstämningsmöten till ingen nytta.
De lagstadgade möten som ska få långtidssjukskrivna
ut på arbetsmarknaden leder inte till att de får jobb
i större utsträckning jämfört med dem som inte kallats till sådana möten. Inte heller blir sjukskrivningstiden kortare.
Avskaffa dessa möten, de fyller ingen funktion, skriver professor Antoinette Hetzler.
I slutet av 90-talet och åren framåt ökade antalet långtidssjukskrivna dramatiskt. Misstankar uppstod att en del av förklaringen kunde vara brister i Försäkringskassans tillämpning av regelsystemet. Mot den bakgrunden infördes en ny lag 2003 om så kallade avstämningsmöten med den sjukskrivne, representanter för arbetsgivaren, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Syftet med mötena är att snabbt finna individuella åtgärder så att den sjukskrivne ska hitta tillbaka till arbetslivet.
Hur gick det då? Fick staten mer kontroll över lagens tillämpning genom lagstiftningen om avstämningsmöte? Blev det bättre ordning och reda på de långtidssjuka när de tvingades till ett avstämningsmöte? Hittade de snabbare tillbaka till arbete? Blev det ett givande möte där den försäkrade sattes i centrum?
En ny undersökning baseras på en kvantitativ analys av 3 089 avslutade sjukfall av vilka 466 innehöll ett avstämningsmöte. Det visas att individer med ett avstämningsmöte inte gick tillbaka till arbete i någon större utsträckning än de i samma situation som inte kallades till ett avstämningsmöte. Inte heller förkortades sjukskrivningstiden för dem med ett avstämningsmöte. Tvärtom, den blev längre (826 dagar mot 544 dagar). Ett undantag var individer som prövades för sjuk-/aktivitetsersättning, det som tidigare kallades förtidspension. Ett avstämningsmöte för dem på väg ut från arbetsmarknaden in i förtidspensionering förkortade sjukskrivningen med i genomsnitt 23 dagar. Här var det inte fråga om att bidra till processen tillbaka till arbetslivet.
Den kvalitativa delen av undersökningen utgörs av deltagande observation av 22 avstämningsmöten, samt av intervjuer med deltagande långtidssjuka. Resultaten visar att avstämningsmötet som metodik inte lyckas fånga in den centrala problematiken i sjukfallen; många möten rinner bara ut i sanden med en överenskommelse om ett nytt möte. Intervjuer med långtidssjuka visar att avstämningsmötet bara är ett i en lång rad av möten, och att det upplevs som onödigt. Dan, till exempel, pekar på en alltför lång och tungrodd process:
”… ja, det här mötet som vi hade, till vilket nytta liksom? Det var samma grej. Det handlade om att jag skulle försöka börja jobba, det var det det handlade om ju. Jag menar vadå? Tycker jag. Det kunde man ju tatt på telefon utan vidare ju. Jag menar på att det ska väl inte vara så svårt, det är bara att börja jobba igen.”
Så varför blir denna författningsreglerade utredningsmetod med avstämningsmöten ett sådant misslyckande?
En anledning är att Försäkringskassan, innan processen med avstämningsmöten sätter igång, delar in de sjukskrivna i olika kategorier avseende hur den sjukskrivnes ärende sannolikt ska avslutas. Denna initiala indelning i olika grupper är den enskilt viktigaste indikatorn på vad som händer med den sjukskrivne, om den sjuke blir frisk och kan återgå i arbete, eller om det blir frågan om sjuk och aktivitetesersättning, det som förut var förtidspensionering. Den som hamnar i gruppen ”Sjuk- och aktivitetsersättning” förblir alltså där oavsett avstämningsmötena.
De åtgärder som följer på sorteringen framstår som meningslös sysselsättning för såväl kassans utredare, för den försäkrade som för andra som dras in i verksamheten.I och med att avstämningsmötena inte kan legitimeras med att det är ett framgångsrikt instrument i en sjukfallsutredning framstår den i stället som ett sätt att disciplinera och övervaka den försäkrade.
Undersökningen lyfter fram några olika tendenser. Försäkringskassans arbete med ohälsan har blivit onödigt byråkratiserad; nya metoder staplas slentrianmässigt ovanpå en sorteringsmetodik som i stort sett utgår från en dold rutiniserad kategorisering snarare än systematisk analys och långsiktigt hållbara och verkningsfulla åtgärder. Följden har blivit att sjukskrivningstider förlängs och kostnaderna för försäkringen ökar, liksom utredningskostnaderna.
Skulle det kunna se annorlunda ut? Ett första steg skulle vara att avskaffa avstämningsmöten, en metod som bara är till för att demonstrera handlingskraft oavsett om det är verkningsfulla eller ej, och i stället begränsa Försäkringskassans insats till att betala ut ersättning till försäkrade med nedsatt arbetsförmåga, och på så sätt återskapa legitimitet för sjukförsäkringen. Nästa steg måste bli att komma underfund med hur det svenska trygghetssystemet ska utformas för att ta hand om människor med en arbetsförmåga som inte längre eftertraktas på arbetsmarknaden.
Antoinette Hetzler
professor i sociologi, Lunds universitet