Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Mer auktoritär politik inte lösningen på klimatfrågan”

Klimatmötet i Stockholm. I dag läggs FN:s klimatrapport fram. Utmaningarna som mänskligheten står inför är stora. Men det är viktigt att klimathotet inte används för att skrämma oss in i expertstyre eller mer auktoritära politiska system, skriver forskarna Björn-Ola Linnér och Roger Pielke Jr.

På torsdag klockan 10 presenterar FN:s klimatpanel den första av fyra bedömningsrapporter. Den granskar naturvetenskaplig forskning om klimatsystemet. Hur rapporten nu används belyser de utmaningar som uppstår när expertis möter politiken.

Många kommer att använda bedömningsrapportens slutsatser för att främja olika politiska agendor. Och det med rätta. Den ursprungliga tanken bakom klimatpanelens rapport var att ge en vetenskaplig lägesrapport till beslutsfattare. Detta är inte ett problem när politiker, aktivister eller lobbyister använder rapporten i en öppen debatt om hur man ska ta itu med klimatförändringarna. Vi kan förvänta oss att debattörer kommer att välja och vraka bland rapportens slutsatser för att hitta de bitar som passar bäst för den egna agendan. Det är så intressen verkar i demokratier.

Vi ser dock en för oss oroande tendens bland vissa forskare att använda klimat- och miljövetenskapliga rapporter för att förespråka mer auktoritära politiska system. Genom att hänvisa till de värsta scenarierna i rapporterna efterlyser de politiskt undantagstillstånd.

Yvo de Boer, den förre chefen för FNs klimatkonvention, hävdade för snart ett år sedan att klimatpanelens bedömningsrapport kommer att skrämma vettet ur alla. Han var övertygad om att dess vetenskapliga rön därmed skulle skapa en ny politisk drivkraft.

Problemet med beslutsfattande som främst motiveras av rädsla är att det inte har fungerat så bra i miljöpolitiken. Klimaträdsla har förändrat samhället väldigt lite så här långt, om ens alls. De globala utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka och koldioxidfri energi har fortfarande samma andel av energimixen som när hela klimatdebatten startade på allvar för tjugo år sedan.

Att vädja till människors rädsla är inte bara ineffektivt, det kan också underminera för demokratin och särskilt den roll som experter spelar inom politiken. Frustrerade forskare, som hävdar att de ensamma har rätt politisk lösning på klimatkrisen, börjar förespråkar expertstyre.

Ett aktuellt exempel – ett av flera som vi kan ge – är stiftelsen Global Challenges Foundations förslag, som nyligen argumenterade i en debattartikel i Dagens Nyheter att risken för betydande temperaturökningar kräver ett ”effektivt globalt beslutsorgan”. I sin programförklaring hävdar organisationen att vi är oförmögna att hantera de miljömässiga kriserna inom det nuvarande politiska systemet. Stiftelsen menar att grundproblemet för miljöfrågornas bristande prioritering är att politikerna oroar sig för omval, att medier enbart fokuserar på sannolika och kortsiktiga effekter och att allmänheten är invaggad i en falsk känsla av säkerhet.

I stället vill stiftelsen skapa ett nytt politiskt system med en juridiskt bindande global rättsordning vilket, i enlighet med deras grundläggande problembeskrivning, då inte skulle behöva bekymra sig om stundande omval. Men återkommande val är just själva kärnan i en demokrati där allmänheten regelbundet kan avgöra hur vi vill att samhället ska styras.

Stiftelsens resonemang andas att allmänheten inte vet sitt eget bästa. Politiska system som baseras på sådana antaganden är med nödvändighet auktoritära.

Vi tror inte att lösningen är att ta den politiska makten från allmänheten och sätta den i händerna på expertisen. För det första, vilka experter skall bestämma? Forskare är knappast eniga om den sociala och ekonomiska politiken. Är det de som förespråkar begränsad ekonomisk tillväxt eller de som vill påskynda den ekonomiska tillväxten inriktad på innovationer, eller de som förespråkar teknisk manipulering av klimatet?

För det andra, ger historien oss många exempel på hur experter hävdat att de har rätt botemedel för att undvika en väntande katastrof, där vi i dag kan vara lättade att de inte hade den beslutande makten. Ta till exempel den internationellt berömde svenske livsmedelsforskaren Georg Borgström som på sjuttiotalet hävdade att sterilisering efter det tredje barnet skulle vara lika naturligt som att få en vaccination. Eller humanekologen Garrett Hardins krav på en ”livbåtsetik” där det var bättre att låta miljoner dö än att hela mänskligheten förgås. Meritlistan från experter som kräver mer politisk auktoritet är inte alltid så lysande.

Hellre än att ta itu med ineffektiv klimatpolitik genom att begränsa den demokratiska processen, bör vi öppna upp debatten för andra klimatpolitiska lösningar. Det finns många alternativa vägar för att accelerera energiinnovation och klimatanpassning som skulle utgöra möjliga alternativ till de som vi provat hittills.

Det gäller, till exempel, det snabbt växande intresset för nationellt anpassade minskningsåtgärder, som förenar klimatomställning och nationella utvecklingsmål och på så sätt har lättare att få allmänhetens och politikernas stöd; investeringar i koldioxidsnåla energiinnovationer, som skulle behöva minst fördubblas för att stimulera alternativen; koldioxidskatter, som sannolikt skulle vara effektivare än utsläppshandeln i många länder. Om vi tittar bortom den statliga politiken finns det en mängd initiativ där städer samarbetar för klimatomställning, företag och civilsamhälle samarbetar kring frivilliga miljöstandarder och en mängd andra initiativ som kan stimuleras och som sammantaget kan bära frukt.

Förhoppningsvis kommer klimatpanelens kommande bedömningsrapporter om forskningen kring handlingsalternativ för en klimatomställning att visa på hur många expertråd det finns för väljarna att överväga.

Forskare och andra experter måste bli mer lyhörda för de olika roller de spelar i samhället. I praktiken innebär det att erkänna att den viktigaste funktionen för sakkunniga rådgivande organ inte är att tala om för allmänheten vad som bör göras, utan snarare vad som kan göras. Ytterst innebär ett engagemang för en demokratisk samhällsstyrning att acceptera att makten ligger hos folket, och inte hos de sakkunniga.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.