Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Mer pengar räcker inte för fungerande lärlingssystem”

Otillräckliga insatser. Låg status, svag styrning och litet inflytande från branscherna gör att lärlingsutbildningarna inte lyfter trots politiska initiativ. Låt arbetsgivarna ta större del i utformningen och genomförandet av utbildningarna, skriver forskarna ­Jonas Olofsson och Alexandru Panican.

Lärlingsutbildningen är åter föremål för politiska initiativ. I samband med att budgetpropositionen presenterades i förra veckan framhöll utbildningsminister Jan Björklund att Sverige bör genomföra ett systemskifte inom den gymnasiala yrkesutbildningen. Lärlingsutbildningen bör läggas upp på samma sätt som i Tyskland och Österrike. Är detta realistiskt?

Sedan 1980 har vi haft fem försök med lärlingsutbildning i gymnasieskolan. Trots att lärlingsutbildningen blev en reguljär del av yrkesutbildningen i gymnasieskolan år 2011 så har vi fortfarande enbart cirka 6.000 lärlingar, vilket är långt mindre än de 30.000 lärlingar som utbildningsministern talade om för några år sedan. I länder som Tyskland och Österrike söker en mycket stor andel av ungdomarna lärlingsutbildning. Vad är det som ska få oss att tro att de senaste förslagen kommer att åstadkomma ett verkligt systemskifte?

Regeringen föreslår att anordnarstödet för lärlingsutbildning, det vill säga det stöd som går till företagen, ska höjas med 17.500 kronor per lärling, vilket ger ett årligt stöd motsvarande 47.500 kronor. Utöver detta föreslås 10.000 kronor extra per lärling om handledaren genomgår en av Skolverket erkänd handledarutbildning. Regeringen vill också göra lärlingsutbildningen mer attraktiv genom att höja bidraget till enskilda lärlingar från nuvarande studiehjälpsnivå med 1.000 kronor per månad. Branscherna kommer dessutom att få ett visst stöd för att själva utveckla det arbetsplatsförlagda lärandet.

Regeringens förslag går ut på att via ett ökat ekonomiskt stöd stimulera intresset för lärlingsutbildning bland elever och företag. Om syftet är att åstadkomma ett systemskifte lär förslagen knappast räcka. Det finns som vi ser det fyra avgörande hinder för lärlingsutbildningens utveckling i Sverige. Vi menar att dessa hinder kan förklara att samtliga försök med lärlingsutbildning under senare decennier har misslyckats.

1. Om vi jämför med de tysktalande länderna på kontinenten har lärlingsbegreppet en mycket mer diffus innebörd i Sverige. Det hänger samman med att vi har andra historiska traditioner och att lärlingsutbildningsbegreppet i sin klassiska form är starkt förknippat med regleringar kring erkända yrken, yrkeslegitimationer etcetera, det vill säga en typ av avtalade regler och lagstiftning som inte har samma starka ställning på svensk arbetsmarknad. I Sverige har lärlingsbegreppet använts i en rad olika sammanhang, inom arbetsmarknadspolitiken och för att karaktärisera olika slags praktikorienterade verksamheter.

2. I Sverige har lärlingsutbildning ofta uppfattats som ett utbildningsalternativ för de mest skoltrötta eleverna. Lärlingsutbildning har motiverats med socialpolitiska utgångspunkter. All forskning på området visar emellertid att arbetsgivare inte är intresserade av att rekrytera lågpresterande elever som lärlingar, tvärt om. Lärlingsutbildningen ställer höga krav på att klara av en skolgång kombinera med lärandet på arbetsplatserna. Det förhållandet att lärlingsutbildning har beskrivits som ett utbildningsalternativ för skoltrötta har inneburit att arbetsgivare ogärna tar emot elever samtidigt som presumtiva elever drar sig för att söka en utbildning som förknippas med låg status.

3. Lärlingsutbildningen i sin klassiska form – såsom i Tyskland och Österrike – präglas av tydliga riktlinjer vad gäller yrkesindelning och utbildningsinnehåll. Det finns riktlinjer för det lärande som ska ske på arbetsplatserna, en organiserad uppföljning och en tydlig ansvarsfördelning mellan de parter som är involverade i lärlingsutbildningen. Lärlingsutbildning är i denna mening en strängt reglerad utbildningsform, styrd av både lagstiftning och kollektivavtal. I Sverige har lärlingsutbildningen fått en annan karaktär. Vi har inte alls gått lika långt gällande regleringar och styrning av utbildningen. Även om regeringen nu föreslår att det ska vara möjligt att framöver bli anställd som lärling så kommer det knappast att innebära ett systemskifte. Väldigt mycket av ansvaret för lärandet på arbetsplatsen vilar i själva verket på det enskilda företaget och den lokala skolan.

4. Den klassiska lärlingsutbildningen – där Tyskland och Österrike återigen får utgöra exempel – bygger på att branscher och företag samarbetar med yrkesskolorna och har ett påtagligt ansvar för och inflytande över utbildningen. I Sverige är branschernas och företagens relation till utbildningen mindre formaliserad. De har inte ett operativt ansvar för utbildningen. Inom ramen för lokala och nationella programråd diskuteras utbildningarnas förutsättningar, men det är ytterst skolmyndigheten och enskilda skolor som har den avgörande makten. Yrkeseleven är i första hand elev, först i andra hand lärling på en arbetsplats.

Slutsatsen måste bli att regeringens förslag är helt otillräckliga om syftet är att åstadkomma ett systemskifte. Är det då över huvud taget möjligt att genomföra ett systemskifte? Det kan naturligtvis inte ske i ett slag, men ambitionen bör vara att göra arbetslivet och branscherna mer delaktiga och ansvariga för utbildningen. För att möjliggöra detta behövs både ekonomiskt stöd och ett tålmodigt utvecklingsarbete. Det offentliga kan i högre grad än i dag bidra till branschernas stödstrukturer för lärande på arbetsplatser, för utvecklingen av yrkesprofiler och valideringsmodeller som kan ligga till grund för att bedöma och värdera lärlingarnas yrkeskompetens. Ett sådant arbete pågår, men utan samordning och i helt otillräcklig omfattning. Staten kunde ge företagen ett anordnarstöd i kombination med hela skolpengen om de är villiga att utbilda lärlingar, men ska då också ställa krav på att lärandet håller hög kvalitet, följs upp och dokumenteras. Lärlingsråd med företrädare för både utbildningssamhället och branscherna kunde etableras på regional nivå för att stödja de utbildande arbetsplatserna och pröva lärlingarnas kunskaps- och färdighetsutveckling mot branschernas riktlinjer och gymnasieskolans ämnesplaner. Nyligen föreslogs en modell där ett antal branscher själva skulle få bära ansvaret för lärlingsutbildningen, både dess allmänna och yrkesförberedande delar. Varför inte inleda en sådan försöksverksamhet?