År 2007 lanserade regeringen en strategi för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Ett av målen var att ”inga barn ska vräkas”. Enligt Kronofogdens statistik har dock barnvräkningarna inte minskat.
För att utreda varför barn fortfarande vräks tillsatte Socialdepartementet 2010 en arbetsgrupp. Undertecknade ingick i denna grupp som i maj i år presenterade rapporten ”Varför vräks barn fortfarande?” (Dnr S2010/4139/FST) för barn- och äldreminister Maria Larsson. Sedan dess har nästan ingenting hänt och vräkningarna fortsätter som tidigare.
Vi i arbetsgruppen har analyserat befintlig statistik och lagstiftning, intervjuat socialtjänst, hyresvärdar, kronoinspektörer och vräkta barnfamiljer i nio kommuner.
Våra slutsatser är följande:
Kronofogdens statistik har stora mörkertal. Många familjer flyr sina hem innan de vräks och antalet barn som tvingas bort från sina hem är därför mycket större än vad Kronofogdens officiella siffror visar. Dessutom är Kronofogdens statistik missvisande då vräkningar inte sällan registreras för fel år.
Lagstiftningen är otillräcklig. Barnrättsperspektivet i socialtjänstlagen är svagt formulerat. Där står att barnets bästa särskilt ska ”beaktas”. Men det innebär i praktiken att barnets bästa ibland underordnas andra hänsyn, som när föräldrar inte följt uppgjorda behandlingsplaner, vid upprepade hyresskulder eller om annat boende finns. Annat boende kan vara vänner, jourboenden eller husvagnar; boenden som räknas som hemlöshet enligt Socialstyrelsen. Bostadens särskilda betydelse för barn och deras behov av skydd blir då underordnad. Stöd för en sådan lagtolkning finns i rättspraxis, offentliga utredningar och rekommendationer från Socialstyrelsen. Den nuvarande lagstiftningen ger med andra ord inget specifikt skydd mot barnvräkningar.
Hyresvärdarna saknar skyldighet att informera socialtjänsten i alla situationer som kan leda till vräkning. Skyldigheten att informera om hyresskulder gäller till exempel inte vid upprepade skulder. Socialtjänsten får därför ibland informationen i ett väldigt sent skede. Kritiken mot socialtjänsten när barn vräks skjuter därför emellanåt bredvid målet.
Hur socialtjänsten väljer att utreda ett barns behov vid risk för en vräkning har betydelse för möjligheterna att förhindra barnvräkningar. Ofta utreds risken för en vräkning bara som en fråga om ekonomiskt bistånd. Självbestämmande- och frivillighetsprinciperna är då grundläggande och socialtjänsten saknar rätt att gå emot föräldrarnas val, även om de är dåliga. Föräldrarna kan också i sådana utredningar helt neka kontakt med socialtjänsten. Om risken för en barnvräkning i stället utreds som en fråga om barns behov av stöd och skydd har socialtjänsten större möjligheter att utreda, även när vårdnadshavarna motsätter sig det. Hur socialtjänsten ser på en barnvräkning – som en fråga om ekonomiskt bistånd eller som en fråga om barns behov av stöd och skydd – får alltså stor betydelse för myndighetens möjligheter att förhindra barnvräkningar.
Socialtjänstens tolkning av socialtjänstlagen kan leda till en vräkning. Biståndsbestämmelserna i socialtjänstlagen innebär att den som inte själv kan tillgodose sina behov har rätt till bistånd. Det är dock inte ovanligt att flera månader gamla inkomster ingår i handläggarnas bedömning vilket kan leda till avslag trots att familjen inte har några pengar. I vissa fall finns stöd i rättspraxis för en sådan tolkning, som vi menar brister i respekt för lagens krav på en bedömning av det aktuella biståndsbehovet. Detta är olyckligt då en majoritet av barnvräkningarna beror på betalningssvårigheter.
Socialtjänsten saknar kunskap om hyreslagen. De möjligheter som hyreslagen ger att förhindra vräkningar används inte. Kunskapsbristen blir därmed i sig vräkningsdrivande.
Vräkningsförebyggande arbete är ibland i stället vräkningsförberedande. Ofta aktualiseras två olika kommunala funktioner vid risk för en vräkning: handläggare av ekonomiskt bistånd och särskilda vräkningsförebyggare. När bedömare av ekonomiskt bistånd ger avslag på en ansökan omvandlas det vräkningsförebyggande arbetet till en fråga om att underlätta vräkningsprocessen och hitta ett nytt boende.
Arbetsgruppen har en rad förslag som kan leda till färre barnvräkningar utan att hyresvärdarnas möjligheter att hyra ut lägenheter inskränks. Vi föreslår därför inte, till skillnad från tidigare utredningar, att hyreslagen kompletteras med ett barnperspektiv.
Förslagen är i korthet:
• Barnvräkningar bör definieras tydligare och kronofogdens statistikföring bör revideras.
• En vräkningsbestämmelse bör införas i socialtjänstlagen där det framgår att socialtjänsten har skyldighet att arbeta förebyggande med beaktande av hyreslagens skyddsregler.
• Barnrättsperspektivet i socialtjänstlagen bör förstärkas och vid beslut som rör barns mest grundläggande behov av bland annat bostad föreslås barnets bästa vara avgörande.
• Tolkningen av socialtjänstlagens biståndsbestämmelser behöver tydliggöras vad gäller bedömningen av aktuellt behov i förhållande till den ekonomiska situationen när skulden uppstod.
• Hyresvärdarna bör vara skyldiga att informera socialnämnden vid alla uppsägningar, inte bara vid enstaka hyresskulder och störningar i vissa fall.
• Socialtjänstens insatser bör ges rättslig betydelse vid prövningar av uppsägningar i hyresnämnden.
• Socialtjänstens metoder bör utvecklas. Kunskap inom skuld- och budgetrådgivningen bör integreras i arbetet med ekonomiskt bistånd.
Såväl frivilligorganisationer som Lunds universitet konstaterar i utvärderingar av regeringens hemlöshetsstrategi (Stadsmissionens rapport ”Hemlös 2010”; Lunds universitet: Meddelanden från Socialhögskolan 2011:2) att den misslyckats när det gäller just barnvräkningar. De åtta miljoner kronor som föreslås i regeringens budget 2012 för fortsatt arbete mot hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden är otillräckliga. Den i propositionen föreslagna förbättringen av statistiken är lovvärd men leder naturligtvis inte till färre vräkningar. Propositionens förslag att länsstyrelserna och en ny nationell samordnare ska hjälpa kommunerna att motverka vräkningarna låter bra, men riskerar att bli mera prat än verkstad. Om regeringen menar allvar med målet ”inga barn ska vräkas” krävs hårdare tag och inte minst en förändring av lagstiftningen.
Avslutningsvis kan vi konstatera att statens utgifter för att skydda barn från vräkning endast räcker till att finansiera en tredjedel av Nordea-direktörens nya bostadsrätt.
Sten-Åke Stenberg, professor, Institutet för social forskning, Stockholms universitet
Pia Kjellbom, socionom och doktorand, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet
Ida Borg, fil kand, Institutet för social forskning, Stockholms universitet
Kristina Sonmark, fil kand, Institutet för social forskning, Stockholms universitet