DN Debatt

”Mer religion leder inte till högre offentlig etik”

Sambanden mellan måtten på hur omfattande ett samhälle är präglat av religiösa värderingar, dess offentliga etik och dess förmåga att undvika att hamna i ekonomiska svårigheter är rakt motsatta till vad Göran Hägglund påstår, skriver statsvetaren Bo Rothstein i en replik.

I en artikel på DN Debatt 8/10 hävdar Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att den ekonomiska kris som nu drabbat västvärlden och som har sin grund delvis i att vissa länder dragit på sig väldigt stora budgetunderskott, har sin grund i en brist på ”kristna värden” i politiken. Om politiken präglats mera av religiöst grundad etik skulle, enligt Hägglund, krisen inte ha uppstått eller blivit så allvarlig som den nu är.

Frågan än om detta har någon grund i den forskning som sysslar med dessa frågor. Svaret på den frågan är, kan jag säga, ett entydigt nej. Sedan 2004 leder jag ett större forskningsprogram vid Göteborgs universitet som sysslar med frågor om kvalitet i samhällsstyrningen i ett globalt jämförande perspektiv (QoG: The Quality of Government Institute). Bland våra resurser finns nu vad som förmodligen är världens största samlade databaser om denna problematik. Det är data som mäter vad som kan förklara variationer i samhällsstyrningens kvalitet och vilka effekter samhällsstyrningens kvalitet har på till exempel många olika mått på mänsklig välfärd och också på länders förmåga att ha balans i sina offentliga utgifter.

Det går utifrån dessa data att syna Hägglunds påstående om att det finns samband mellan hur starkt präglat ett land är av religiösa värderingar och hur väl dess offentliga etik fungerar. Ett av de centrala måtten på offentlig etik och samhällsstyrningens kvalitet är givetvis hur omfattande korruptionen är i ett land. Till detta har vi mått på i hur stor utsträckningen befolkningen kan sägas omfatta religiösa värderingar och i vilken grad de omfattar en mera sekulär etik. Sambandet mellan dessa mått är att ju mer sekulära värderingar människorna har, det vill säga ju mindre de omfattar religiös etik, desto lägre är ett lands korruption.

Idén att mera religion i politiken leder till en högre offentlig etik saknar således stöd enligt de gängse data som används världen över av forskare för att mäta dessa förhållanden. Sambandet är naturligtvis inte perfekt, men det finns inga länder som har höga värden på omfattningen av religiöst grundade värderingar och som har låg korruption, och det finns inga länder som är starkt präglade av sekulära värderingar som har hög korruption. Hägglund skulle kunna försvara sig genom att hävda att hans påståenden bara gäller kristna värden och att andra religioner är sämre på att hävda den etik som han omfattar. Men inte heller detta får något stöd i data – ett exempel är Latinamerika som är starkt kristet religiöst men som är en kontinent starkt plågad av omfattande korruption

Korruption är också i många fall starkt kopplad till omfattande budgetunderskott. Två av de länder som har stora budgetunderskott, Italien och Grekland, har enligt dessa mätningar korruption som är mera omfattande än många länder i Afrika. Den grekiske premiärministern Papandreou har offentligt vidgått att huvudorsaken till landets ekonomiska problem, som nu hotar hela EMU-samarbetet, inte kommer från de internationella finansmarknadsaktörernas spekulationer utan har sin grund i landets omfattande korruption. Även detta samband kan vi nu mäta. De internationellt etablerade kreditvärderingsinstituteten ger betyg åt länders kreditvärdighet och dessa betyg grundar sig i stor utsträckning på om länderna har kontroll över sina offentliga budgetar. Ett stort budgetunderskott ger sämre betyg. Här finns även ett generellt samband, länder med låg kreditvärdering – det vill säga de som har dålig ordning på de offentliga finanserna – har i allmänhet också en mera omfattande korruption.

Ett tredje samband kan vara värt och framhålla i denna diskussion. Hägglunds parti medverkar i en regering som haft lägre offentliga utgifter och sänkta skatter som en viktig del av sin politik. I debattartikeln uttrycks detta som att ”mindre politik” är av godo. Även här är sambandet till den offentliga etiken det omvända mot vad Hägglunds politik står för. Det är länder med höga skatter och höga offentliga utgifter som i allmänhet har låg korruption. Länder med låga skatter och ”mindre politik” har oftast högre korruption. Vad gäller den nu aktuella ekonomiska krisen illustreras detta av att de sex länder inom OECD som nu har budgetunderskott som bedöms som svårartade (Grekland, Spanien, Storbritannien, Portugal, Irland, och USA) har inte utmärkt sig av jämförelsevis höga skatter och offentliga utgifter. I stället gäller det rakt omvända sambandet, nämligen att de länder som just har höga skatter och offentliga utgifter i allmänhet har sina offentliga budgetar i relativt god ordning.

I en demokrati skall naturligtvis politiker söka väljarnas stöd för sina ideal. Det finns emellertid också ett annat krav man kan ställa på politiker, nämligen att vad de säger skall i någon mening vara sant eller åtminstone ha någon uppbackning av väl etablerade ”fakta i målet”. Så är inte fallet. Sambanden mellan måtten på hur omfattande ett samhälle är präglat av religiösa värderingar, dess offentliga etik och dess förmåga att undvika att hamna i ekonomiska svårigheter är rakt motsatta till vad Göran Hägglund påstår.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.