Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Mer samarbete och mindre blockpolitik är nödvändigt”

Vi befinner oss i ett nytt och mycket oroande läge, skriver Stefan Löfven.
Vi befinner oss i ett nytt och mycket oroande läge, skriver Stefan Löfven.

Därför blir det nyval. Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner. I den situation som partiet försatt Sverige i krävs helt nya lösningar. Nu krävs mer samarbete och mindre blockpolitiskt tänkande, skriver statsminister Stefan Löfven.

I onsdags meddelade jag min avsikt att så fort det är möjligt utlysa extraval. Det kommer att hållas den 22 mars nästa år och handlar om två övergripande frågor.

För det första handlar valet om huruvida man är beredd att samarbeta och ta ansvar för Sveriges bästa. Ska vi ha kaos, bråk och blockpolitik i Sverige eller ska vi ha ett vuxet samarbetsklimat och en konstruktiv diskussion över blockgränsen om hur vi tar vårt land framåt? Min starka övertygelse är att Sverige behöver mer samarbete och mindre blockpolitiskt tänkande. Dessutom kräver det nya politiska läget ett sådant agerande av alla anständiga partier. Alternativet är att låta Sverigedemokraterna diktera villkoren i svensk politik.

I över hundra år har Socialdemokraterna stått upp för ett solidariskt samhälle där vi tillsammans hjälps åt att lösa samhällsproblem i stället för att peka ut syndabockar och ropa efter enkla lösningar. Det har varit ytterst framgångsrikt. Därför kommer jag aldrig att agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner.

För det andra så handlar valet om vägen framåt för Sverige. I den budget som Sverigedemokraterna valde att fälla finns framtidsinvesteringar för en bättre skola, en välfärd som går att lita på och för fler jobb. Det är en politik som stärker och moderniserar landet och det är den politik som vann störst stöd hos väljarna i valet i september. I stället har vi hamnat i ett läge där vi sitter fast med en politik som ratats av väljarna, som med stora ofinansierade skatte­sänkningar har befäst en hög arbetslöshet och där inget utrymme finns för förändring och förnyelse.

Den samlade högeroppositionen i riksdagen har precis stoppat en rad viktiga investeringar för Sverige. Det handlar om jobb och utbildning till arbetslösa ungdomar, att öka resurserna till de skolor som har tuffast förutsättningar så att barnen får studiero, höja lärarnas löner, höja taket i arbetslöshetsförsäkringen samt sänkta skatten för Sveriges pensionärer. Man stoppar också fyra miljarder kronor i tillskott till i sjukvården och äldreomsorgen.

Runt om i vårt land får nu kommuner och landsting med kort varsel radikalt ändrade försättningar. När statliga pengar nu inte betalas ut stoppas planerade satsningar på äldreomsorg, fler platser i förlossningsvården och nya jobb för ungdomar.

Låt mig också berätta om bakgrunden till att jag valde att låta Sverige gå till val igen. Väljarna röstade för två och en halv månad sedan för ett regeringsskifte och en ny politisk inriktning för Sverige. De dåvarande regeringspartierna backade med nära tio procentenheter, och samlade ett mindre stöd än de rödgröna partierna tillsammans. Samtidigt stärkte Sverigedemokraterna sin ställning i riksdagen och förfogar nu över 49 mandat.

Utifrån detta valresultat bedömde Fredrik Reinfeldt att det inte fanns förutsättningar för de borgerliga partierna att regera landet vidare. En fortsatt borgerlig regering skulle nämligen behöva ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna för sin ekonomiska politik – till skillnad från förra mandatperioden. Som en konsekvens av valresultatet och det tidigare löftet att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna begärde han sitt entledigande som statsminister.

Men det parlamentariska läget efter valet var komplicerat. Mandatfördelningen gjorde att Sverigedemokraterna kunde få en vågmästarroll om blockpolitiken cementerades. Jag var väl medveten om det. Redan den 8 september 2013 meddelade jag att jag ville samarbeta över blockgränserna just för att inte låta Sverigedemokraterna lamslå Sverige. Jag upprepade den viljan under hela valrörelsen och jag höll Vänsterpartiet utanför regeringen för att underlätta det.

Den 18 september, direkt när jag fick talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering, bjöd jag därför in Jan Björklund, Annie Lööf, Anna Kinberg Batra och Göran Hägglund till fyra möten på mitt tidigare arbetsrum i riksdagen. Där i de blå fåtöljerna ställde jag frågan om de var beredda att samarbeta om hela eller delar av budgeten. Om de ville ha inflytande över skatterna, skolan, infrastrukturen, jobben – ja allt. Svaret jag fick av dem, var och en för sig, var nej.

Det fanns ingen som helst vilja till samtal och samarbete. De sa i stället att de skulle släppa fram det största ”blocket”, alltså Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Jag hade vid denna tidpunkt inget annat val än att acceptera deras besked. Jag valdes av riksdagen till statsminister och bildade regering tillsammans med Miljöpartiet. Men min regeringsbildning byggde på en grundläggande förutsättning från både min och de borgerliga partiernas sida – att Sverigedemokraterna skulle följa riksdagens praxis.

Nu vet vi att så inte blev fallet. Sverigedemokraternas besked i tisdags innebar inte bara att de röstade ned den här regeringens budget. De säger att de kommer att fälla varje regering som inte anpassar sin politik efter dem. Det betyder att de bryter sina löften till väljarna, praxis i Sveriges riksdag och försöker tvinga till sig en makt som inte står i proportion till deras mandat.

Vi befinner oss därför i ett nytt och mycket oroande läge i svensk politik. Eftersom jag tror på den politiska tradition vi länge har haft i det här landet – att när det verkligen behövs, lägga partitaktik åt sidan, samla sig och ta gemensamt ansvar för vårt lands bästa – bjöd jag i tisdags kväll återigen in de borgerliga partierna för samtal.

Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ville inte. Redan på väg in till mötet hade de borgerliga partiledarna bestämt sig och sa till medier som stod utanför att de inte tänkte samarbeta. De gjorde tydligt att de vägrade att föra några som helst samtal om budgeten och presenterade inga egna lösningar på den parlamentariska låsningen. Detta besked innebär att de hellre låter Sverigedemokraterna diktera villkoren för svensk politik än att förhandla med regeringen.

Det går inte att stillatigande acceptera det som händer på högerkanten. De fyra borgerliga partierna står varken för sitt ord om att släppa fram det största blocket eller sitt löfte till väljarna att inte ge Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande.

Det lämnar Sverige i en helt ny situation som kräver helt nya lösningar. Därför valde jag i onsdags att låta väljarna avgöra hur landet ska styras i det här nya politiska landskapet i ett extraval den 22 mars.

Det var inget enkelt beslut att fatta. Men det var det enda rakryggade att göra i ett läge där de borgerliga partierna agerar så ansvarslöst att det saknar motstycke i Sveriges moderna politiska historia.

Jag önskar att vi inte hade behövt gå in i en valrörelse igen, men jag ser fram mot den med tillförsikt. Jag tänker kämpa för ett bättre Sverige. För alla. Nu ligger makten hos svenska folket. Nu är det är upp till alla som bor och lever i Sverige att avgöra vilket land vi ska ha framöver.