De som inte var med kan nog inte föreställa sig hettan i ubåtsdebatten 1981–85. Det kalla kriget pågick, ingen förutsåg kommunismens fall. Sovjets onda avsikter ansågs bevisade av ubåtshaveriet i Gåsefjärden 1981 och de militära experternas tveklösa påståenden om sovjetiskt intrång i Horsfjärden 1982.
Vreden mot Sovjet drabbade också dem som tvivlade, bland andra Olle Alsén på DN:s ledarsida och Ingemar Myhrberg och Anders Hasselbohm, som skrev på DN Debatt. Det talades om ”äreräddning av Sovjet” (Upsala Nya Tidning) och om ”advokatyr” och ”desinformation” (Stockholms-Tidningen). DN borde ”rätt och slätt stoppa Alsén” (Svenska Dagbladet).
Stödd på militära experter anklagade Sveriges regering tre gånger Sovjetunionen respektive Ryssland för avsiktliga ubåtsintrång: först efter Gåsefjärden (att felnavigering var huvudorsak till intrånget påstods vara ”uteslutet”), sedan efter Horsfjärden och till sist 1994 efter tjogtals ljudindikationer på olika håll åren före och efter 1990.
Bit för bit har bevisningen smulats sönder. Av 42 rapporterade sannolika kränkningar från 1985 kunde alla utom en avföras sedan man 1994 upptäckt att ljuden kunde komma från minkar. Enligt Ubåtskommissionen 1995 är det inte styrkt att någon sovjetisk ubåt befann sig i Horsfjärden 1982.
Ubåtsutredningen 2001 ansåg det möjligt att färden in i Gåsefjärden 1981 berodde på felnavigering – det var alltså inte ”uteslutet”. Dess huvudsekreterare, ambassadör Mathias Mossberg, slår in sista spiken i sin nya bok ”I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” (Leopard). Till skillnad från Ubåtsutredningens rapport är den inte en produkt av kompromisser med militära chefer. Händelserna fogas in i ett stort sammanhang som gör det lätt att se mönstret.
Mossberg ger många belägg för att ansvariga militärer medvetet vilseledde lekmännen i Ubåtsskyddskommissionen, regeringen och allmänheten. Det skedde bland annat genom att iakttagelser som kunde tyda på Natoubåtar hölls hemliga eller bortförklarades med felaktiga argument.
Försvarsledningen upplyste inte om att Sovjet intensivt hade spanat öster om Bornholm med flyg och fartyg efter den försvunna ubåten 137, enligt FRA. Det var där ubåten borde ha befunnit sig. Informationen tydde på felnavigering.
Nära Utö jagade marinen 1980 en ubåt, som enligt kännemärken och uteslutningsmetoden kunde antas vara västtysk. ÖB pekade i stället på Warszawapakten med argumentet att man siktat flera sovjetiska ubåtsbärgningsfartyg och registrerat ökad signaltrafik. Men vad FRA hade rapporterat gällde en övning i ubåtsbärgning i Pommerska bukten.
I början av 1982 observerade en före detta skeppare på en bevakningsbåt en främmande ubåt under fem minuter utanför Utö. Efter förhör skrevs en rapport, där det heter att ubåten var mycket (understruket i rapporten) lik en västtysk ubåt av viss typ. Chefen för örlogsbasen skrev i rapporten att en västtysk ubåt sannolikt vistats i svenskt vatten. ”Denna rapport försågs med kvalificerad hemligstämpel (70 år). Den delgavs tre personer och hördes aldrig mera av”, skriver Mossberg.
Ett föremål på väg söderut utlöste en minsprängning vid Mälsten i södra skärgården i oktober 1982. Strax därpå fanns en växande gulgrön fläck på vattenytan. Det kunde vara en nödsignal, synlig även för en satellit, av det slag som västubåtar använde (östubåtar använde rökpuffar). Militären tog prov på vattenytan och bilder från en helikopter, men båda delarna har försvunnit, ingen analys har redovisats. I överbefälhavarens krigsdagbok saknas vissa sidor från den natt då en skadad ubåt kan ha passerat ut från skärgården under eldförbud.
Militärerna förmådde lekmännen i Ubåtsskyddskommissionen att skriva att ”ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato”. De som påstod detta visste att det inte var sant. Observationer fanns.
Experterna tvekade inte att anklaga Sovjet efter vagare indikationer. Det är kanske inte bevisat att Natoubåtar faktiskt rörde sig i svenska vatten, men det fanns uppgifter som politikerna hade obetingad rätt att få del av innan de satte Sveriges heder och internationella anseende på spel.
Under 80-talet var jag ansvarig för DN:s ledar- och debattsidor och hörde till ubåtstvivlarna. I en av mina artiklar heter det: ”Jag utgår ifrån att kommissionen och dess medhjälpare redovisar fakta korrekt och utvärderar enstaka händelser noggrant och kritiskt. Mina tvivel gäller sättet att summera indicier och foga samman rader av mer eller mindre osäkra iakttagelser till helhetsbilder.”
Det som blivit känt genom SVT:s ”Uppdrag granskning” 2007 och Mossbergs bok fanns inte i min föreställningsvärld, jag misstänkte inte svåra ämbetsbrott. Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna.
Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.
Av prestigeskäl eller oförmåga att ta till sig ny information har delar av det politiska etablissemanget hållit fast vid en felaktig version av händelserna – sådant är gift i samhällskroppen. Allt material, även det som militära chefer lyckats dölja för tidigare utredningar, borde öppnas för historisk forskning.