”Militären vilseledde regeringen om ubåtar”
Publicerat 2009-07-05 00:30
DN:s förre chefredaktör om ny avslöjande bok: Observationer som tydde på Natoubåtar hölls hemliga. Att höga militärer medvetet undanhöll viktig bevisning ingick inte i min föreställningsvärd. Det får marken att gunga under fötterna. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre att lita på. Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister. Allt material, även det som militära chefer lyckats dölja för tidigare utredningar, borde nu öppnas för historisk forskning, skriver Dagens Nyheters tidigare politiske chefredaktör Svante Nycander.
Dela med andra:
Mathias Mossberg
Mathias Mossberg har nyligen gett ut boken, ”I mörka vatten: Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.” Han är ambassadör och var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” och i 2002 års Säkerhetspolitiska utredning.
Som diplomat var han stationerad i Moskva under det kalla kriget och har även arbetat i Mellanöstern.
Han är nu gästforskare på Centrum för Mellanöstern vid Lunds universitet.
De som inte var med kan nog inte föreställa sig hettan i ubåtsdebatten 1981–85. Det kalla kriget pågick, ingen förutsåg kommunismens fall. Sovjets onda avsikter ansågs bevisade av ubåtshaveriet i Gåsefjärden 1981 och de militära experternas tveklösa påståenden om sovjetiskt intrång i Horsfjärden 1982.
Vreden mot Sovjet drabbade också dem som tvivlade, bland andra Olle Alsén på DN:s ledarsida och Ingemar Myhrberg och Anders Hasselbohm, som skrev på DN Debatt. Det talades om ”äreräddning av Sovjet” (Upsala Nya Tidning) och om ”advokatyr” och ”desinformation” (Stockholms-Tidningen). DN borde ”rätt och slätt stoppa Alsén” (Svenska Dagbladet).
Stödd på militära experter anklagade Sveriges regering tre gånger Sovjetunionen respektive Ryssland för avsiktliga ubåtsintrång: först efter Gåsefjärden (att felnavigering var huvudorsak till intrånget påstods vara ”uteslutet”), sedan efter Horsfjärden och till sist 1994 efter tjogtals ljudindikationer på olika håll åren före och efter 1990.
Bit för bit har bevisningen smulats sönder. Av 42 rapporterade sannolika kränkningar från 1985 kunde alla utom en avföras sedan man 1994 upptäckt att ljuden kunde komma från minkar. Enligt Ubåtskommissionen 1995 är det inte styrkt att någon sovjetisk ubåt befann sig i Horsfjärden 1982.
Ubåtsutredningen 2001 ansåg det möjligt att färden in i Gåsefjärden 1981 berodde på felnavigering – det var alltså inte ”uteslutet”. Dess huvudsekreterare, ambassadör Mathias Mossberg, slår in sista spiken i sin nya bok ”I mörka vatten – hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” (Leopard). Till skillnad från Ubåtsutredningens rapport är den inte en produkt av kompromisser med militära chefer. Händelserna fogas in i ett stort sammanhang som gör det lätt att se mönstret.
Mossberg ger många belägg för att ansvariga militärer medvetet vilseledde lekmännen i Ubåtsskyddskommissionen, regeringen och allmänheten. Det skedde bland annat genom att iakttagelser som kunde tyda på Natoubåtar hölls hemliga eller bortförklarades med felaktiga argument.
Försvarsledningen upplyste inte om att Sovjet intensivt hade spanat öster om Bornholm med flyg och fartyg efter den försvunna ubåten 137, enligt FRA. Det var där ubåten borde ha befunnit sig. Informationen tydde på felnavigering.
Nära Utö jagade marinen 1980 en ubåt, som enligt kännemärken och uteslutningsmetoden kunde antas vara västtysk. ÖB pekade i stället på Warszawapakten med argumentet att man siktat flera sovjetiska ubåtsbärgningsfartyg och registrerat ökad signaltrafik. Men vad FRA hade rapporterat gällde en övning i ubåtsbärgning i Pommerska bukten.
I början av 1982 observerade en före detta skeppare på en bevakningsbåt en främmande ubåt under fem minuter utanför Utö. Efter förhör skrevs en rapport, där det heter att ubåten var mycket (understruket i rapporten) lik en västtysk ubåt av viss typ. Chefen för örlogsbasen skrev i rapporten att en västtysk ubåt sannolikt vistats i svenskt vatten. ”Denna rapport försågs med kvalificerad hemligstämpel (70 år). Den delgavs tre personer och hördes aldrig mera av”, skriver Mossberg.
Ett föremål på väg söderut utlöste en minsprängning vid Mälsten i södra skärgården i oktober 1982. Strax därpå fanns en växande gulgrön fläck på vattenytan. Det kunde vara en nödsignal, synlig även för en satellit, av det slag som västubåtar använde (östubåtar använde rökpuffar). Militären tog prov på vattenytan och bilder från en helikopter, men båda delarna har försvunnit, ingen analys har redovisats. I överbefälhavarens krigsdagbok saknas vissa sidor från den natt då en skadad ubåt kan ha passerat ut från skärgården under eldförbud.
Militärerna förmådde lekmännen i Ubåtsskyddskommissionen att skriva att ”ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato”. De som påstod detta visste att det inte var sant. Observationer fanns.
Experterna tvekade inte att anklaga Sovjet efter vagare indikationer. Det är kanske inte bevisat att Natoubåtar faktiskt rörde sig i svenska vatten, men det fanns uppgifter som politikerna hade obetingad rätt att få del av innan de satte Sveriges heder och internationella anseende på spel.
Under 80-talet var jag ansvarig för DN:s ledar- och debattsidor och hörde till ubåtstvivlarna. I en av mina artiklar heter det: ”Jag utgår ifrån att kommissionen och dess medhjälpare redovisar fakta korrekt och utvärderar enstaka händelser noggrant och kritiskt. Mina tvivel gäller sättet att summera indicier och foga samman rader av mer eller mindre osäkra iakttagelser till helhetsbilder.”
Det som blivit känt genom SVT:s ”Uppdrag granskning” 2007 och Mossbergs bok fanns inte i min föreställningsvärld, jag misstänkte inte svåra ämbetsbrott. Att höga militärer undanhöll regeringen bevisning av vikt för de frågor som skulle utredas – det får marken att gunga under fötterna.
Det var inte lite de ställde till med. Sverige gjorde bort sig, vår utrikespolitik var inte längre trovärdig. Ubåtstvivlaren Lennart Bodström försattes i en ohållbar situation som utrikesminister.
Av prestigeskäl eller oförmåga att ta till sig ny information har delar av det politiska etablissemanget hållit fast vid en felaktig version av händelserna – sådant är gift i samhällskroppen. Allt material, även det som militära chefer lyckats dölja för tidigare utredningar, borde öppnas för historisk forskning.
Visar 1-10 av 55. Per sida:
@Nisse
Jo, men undersöker man källan du hänvisar till kan till och med en amatör se hur den också slirar betänkligt. Gör man anspråk på att i sanningens namn granska en annan expert bör man kanske hålla sig till sanningen, och inte exempelvis hävda att det enligt (så klart hemliga) rapporter från MUST funnits miniubåtar som ingen sett till före eller efter den rapporten.
Piranha-båtarna som det brukar hänvisas till var 2 till antalet, endast prototyper och 28 meter långa. Små för att vara ubåtar, men inte så små som de marinen jagade.
Daniel S, 15:47, 6 juli 2009. Anmäl
Som alltid finns det flera versioner av sanningen, S.Nycanders version slirar betänkligt om man undersöker källorna. http://www.koms.se/ul_pdf/370_Wallen.pdf
Nisse, 15:12, 6 juli 2009. Anmäl
Jag delar starkt Svante Nycanders känslor inför avslöjandena om U-båtskränkningarna. Att den ansvarige för ledar- och debattsidorna vid Sveriges kanske mest välrenommerade dagstidning (jämförbar med t.ex. New York Times och FAZ tex i utlandet) inte i sin föreställningsvärld kunnat hysa tankar om det som nu kommit fram de senaste åren, är ett mycket oroande tecken, som tyder på att den verkställande makten i Sverige lyckats totalt hemlighålla vad den sysslar med, trots att den ju anses ska vara underställd demokratisk kontroll.
Detta är ju att likna vid Watergate i USA, som tvingade president Nixon att avgå inför hotet om riksrätt.
I en genuin demokrati måste det givetvis finnas en grundläggande offentlig kunskap om vad statsapparaten sysslar med.
Tyvärr finns det ett mönster av mörkläggning i svensk nutidshistoria, som synes visa att demokratin i Sverige ännu är outvecklad på djupet. Rikliga exempel finns ju t.ex från andra världskriget, senast bland annat de hemliga lån, som regering
Jan Olof Jonson, 14:43, 6 juli 2009. Anmäl
Jag är riktigt, riktigt, RIKTIGT nöjd att NATO fanns, och FINNS.
Så himla gött att SOVJET åkte ner i sopnedkastet och att västvärlden vann kampen mot SOVJET/DDR/ och övriga diktatoriska stater i öst.
U-båtshistorierna är från en annan tid, det märks helt klart på det här forumet.
Tack NATO, 13:43, 6 juli 2009. Anmäl
@Alias
Det är i högsta grad fortfarande ett aktuellt ämne. Samma krafter som då ljög för att skapa en kommunistskräck och ett mer USA-vänligt klimat i Sverige (det är sant, vi hade faktiskt inte det innan 80-talet) sitter nu i regeringsposition. Därifrån fortsätter inte minst vår utrikesminister att vinkla alla världspolitiska händelser till att USA och dess allierade är jättesnälla gosedjur som springer runt med sina gevär. Gammal skåpmat blir det inte förrän dessa herrar är pensionerade från både politiken och militären.
Daniel S, 08:52, 6 juli 2009. Anmäl
Debatten känns inte så jätteviktig så jag föreslår att Nycander återgår till att gunga i sin hängmatta. Om inte N kan sluta älta gammal skåpmat så är det hans problem och inte aktuellt idag. Naturligtvis har både väst och öst varit inne i svenska vatten. Vem som var där just då saknar betydelse. Att man sedan tror på tesen "kompass kaputt" säger en del om N. Dessutom vet vi numera att hemligt Natosamarbete förekom uner S långa regeringsperiod. Tror någon att vi är alliansfria idag?
Alias, 00:44, 6 juli 2009. Anmäl
Håller med artikelförfattaren.
Fast jag anser att situationen är än allvarligare. Jag tycker att det verkar som att höga Svenska militärer aktivt samarbetade med vissa NATO-kretsar under u-båtskrisen. Man försökte dölja u-båtens verkliga identitet och hjäpa den att undkomma.
Om så är fallet, så kan det inte beskrivas som annat än landsföräderi.
Lennart, 23:59, 5 juli 2009. Anmäl
Calle bildt byggde ju sitt politiska genombrott i rikspolitiken på u-båtstrågan. Jag kommer ju ihåg de heta debatterna dem emellan.
Calle u-båt har ju alltid duktigt dolt sin omdömeslöshet bakom en saklig fasad som alla journalister och allmänhet går på. Men inte jag. En person som alltid är tvärsäker oavsett fråga är farlig.
U-båtsfrågan låg nog heller inte så lite bakom det palme-hat som kanske bidrog till hans brutala död.
Rocky Bengtsson, 23:59, 5 juli 2009. Anmäl
Flera insändare pekar på Pirhana-ubåtarna som var Sovjets enda miniklass-ubåtar. Det svenska marinen påstod sig jaga var mini-ubåtar, endast några meter långa. Pirhana fanns i 2 (!) prototyp-exemplar och mätte 28 meter. Litet för att vara ubåtar, men inga mini-ubåtar.
Vad gäller U137 stämmer det att i Sverige har det länge tigits om de stora övningar utanför Polen som pågick vid den tidpunkten. Och de stora sökpådragen som vi kunde registrera innan de körde på grund. Och det orimliga i att en avsiktlig spionresa skulle skötas så klantigt att de gick på grund i vatten där sjökorten går att hämta på ett bibliotek.
Daniel S, 23:06, 5 juli 2009. Anmäl
rune>>> hur stor är chansen att de värnpliktiga delgavs ubåtens position? tre till fyra yrkesbefäl-fler behöver inte ha vetskap om positionen för att utföra sitt jobb.
haettman, 22:51, 5 juli 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
