För det första saknas i dag, och inom överskådlig tid, hållbara alternativ till fossila bränslen för bilar. Etanol och biodiesel, som är bättre än bensin men knappast helt ”rena”, kommer inte att kunna täcka mer än några procent av världens totala behov av transportbränsle om det ska framställas på ett hållbart sätt. Biogas- och elbilar är bra mycket bättre, men kommer att slå igenom på marknaden en bra bit efter 2020, enligt regeringens prognoser.

För det andra är det en ytterst smutsig historia att tillverka en bil. En stor del av bilens totala utsläpp under ”livscykeln” sker just under tillverkningen. Det är långt ifrån säkert att klimatet tjänar på att människor byter till en något renare bil.

Skrotnings- och miljöbilspremien leder till att bilåkande gynnas framför exempelvis kollektivtrafik eller cykel. Utsläppen från transportsektorn i Sverige har ökat stadigt varje år sedan 1990, om vi bortser från de senaste årens finanskris, trots fler ”miljöbilar”.

Vi vet att många på framförallt landsbygden kommer att behöva bilen under ett antal år framöver. Vi är därför mycket positiva till det så kallade konverteringsstödet – stöd till att bygga om bensinbilar till bilar som kan drivas av alternativa drivmedel. Alternativa bränslen ska framför allt användas där det inte är möjligt att bygga tåg eller annan kollektivtrafik.

Så fort någon ifrågasätter normen om att alla ska sitta i varsin tvåtons plåtlåda och svettas börjar det ropas om tagelskjorta och självspäkning. Samtidigt vet vi att det finns alternativ till bilen. Alternativ som är miljövänligare, snabbare, effektivare och bekvämare. Varför skulle fler snabbtåg, spårvagnar, tunnelbanor, spårbilar, bussar och cyklar i stället för fler motorvägar innebära sänkt livskvalitet?

Det är inte genom att fega ur och anpassa oss till våra politiska motståndares retorik som vi gröna vunnit trovärdighet. Det är genom att rakryggat stå för en politik som leder framåt – mot ett långsiktigt hållbart samhälle.