Det brådskar att skapa förståelse för miljöförändringarnas säkerhetspolitiska betydelse. Odlings-bar mark och vattentillgångar blir viktiga i en värld där befolkningen kommer att ha vuxit till minst nio miljarder år 2050. Livsmedel kommer att få samma dignitet som oljan under efterkrigstiden. Nu måste vi säkerställa att inte krig och konflikter förgör både människor och vår jord.
En ny säkerhetspolitisk doktrin bör spegla att vi inom en femtioårsperiod sannolikt står inför oerhörda påfrestningar med naturkatastrofer och konflikter om mark och vatten. Det är hög tid att börja återbygga ett försvar som ger oss en fast grund i en osäker framtid, skriver Bo Pellnäs.
En fråga där inte vårt närområde utan de globala perspektiven väger tyngst för vår säkerhetspolitik rör de klimatförändringar som förutspås komma att få dramatiska konsekvenser för jordens befolkning. Mycket tyder på att vi är sent ute och vidtar helt otillräckliga motåtgärder. Till bilden hör också att jordens befolkning ökar med femtio procent fram till år 2050, för att då vara minst nio miljarder.
Det brådskar därför att skapa förståelse även för miljöförändringarnas säkerhetspolitiska betydelse. Att bara föra en framsynt miljöpolitik är inte nog. Inte heller att bedriva säkerhetspolitik med enbart försvarspolitisk profil. Miljöpolitikens uppgift är att försöka hejda den globala uppvärmningen och dess effekter. Säkerhetspolitiken måste i sin tur skapa förutsättningar att kunna möta de spänningar som uppstår om och när miljöproblemen trots våra ansträngningar ändå drabbar världen.
Effekten av översvämningar när havsytan stiger, torka i stora områden på grund av uppvärmningen och den ökande frekvensen av häftiga oväder kommer att få djupgående följder, samtidigt som världen alltså skall föda ytterligare tre miljarder människor. Områden som hotas att ställas under vatten har hundratals miljoner invånare, som efterhand då tvingas att lämna sina hem och söka sin utkomst någon annanstans. Torkan förändrar jordbrukets förutsättningar i ett bälte runt ekvatorn, ett par hundra mil brett, i Europa sträckande sig upp över Medelhavsländerna.
Miljörörelserna talar sällan eller aldrig om de säkerhetspolitiska aspekterna av de scenarier man målar upp. Ändå är konsekvenserna både lätta att förutse och högst oroande. Vi står inför ett skede, när innehav av mark får ökad betydelse. Geopolitiska värderingar, länge betraktade som förlegade i en globaliserad värld, kommer att se en ny vår.
Odlingsbar mark och vattentillgångar blir av strategisk betydelse. Redan i dag förekommer konflikter som rör mark och vatten, i en nära framtid kan de bli fler och allvarligare. Livsmedel kommer att bli en strategisk vara av samma dignitet som oljan under hela efterkrigstiden. Inte bara nödvändigt för den egna försörjningen utan också som ett medel för exportinkomster och politiska påtryckningar på andra stater.
EU:s jordbrukspolitik sägs i dag förhindra att u-länder utvecklar sitt jordbruk. Många av de länder som nu missgynnas kan dock, om det värsta inträffar, bli oförmögna att föda sin egen befolkning, än mindre kommer de att kunna exportera några livsmedel. Hur politiskt inkorrekt det än förefaller i dag, kan det alltså komma att visa sig framsynt och till fördel för alla att jordbruket i norra Europa hålls under armarna.
Kanske står vi inför en ny folkvandringsperiod då strömmar av människor av bitter nöd tvingas söka sin utkomst långt borta från sina hemtrakter. Detta innebär inte att miljonhövdade människomassor över en natt sätter sig i rörelse, men vi kommer att efterhand se växande flyktingströmmar.
EU:s strävan att stärka sitt gränsskydd kan ses som ett tecken på att det hela redan har tagit sin början. När miljöpåverkan blir långt större än i dag, kommer det inte att vara möjligt att hålla murarna intakta. Om vi inte avser att skjuta på folk vid EU:s gränser blir det svårt att förhindra en massinvandring med alla dess följder. I värsta fall kan Pia Kjærsgaard i Danmark då komma att te sig som en liberal politiker.
Sveriges geografiska läge innebär, trots de klimatförändringar som förutses, att vi ändå klarar oss undan med blotta förskräckelsen. Men det finns ett par faktorer som vi måste titta närmare på. Återkommande häftiga skyfall och stormvindar kan lamslå samhället om vi inte har tillräcklig beredskap. Materiel och övad personal måste i mycket större omfattning än i dag finnas gripbara för längre och omfattande insatser. Militära och civila samverkansorgan måste återupprättas. Den som tror att vi har gott om tid att agera och ser tiden an kan snart bittert få ångra detta.
Sveriges yta begränsar inte mottagandet av stora mängder människor. Men vi måste börja inventera möjligheterna att frigöra mark för nya livsmedelsodlingar. Det varmare klimatet innebär att vi i framtiden kanske kan ta ut dubbla skördar, åtminstone i landets södra delar. All odlingsbar mark bör ändå användas till livsmedelsproduktion och inte för till exempel etanolframställning.
Många tidigare motståndare till EU bejakar nu medlemskapet utifrån de krav miljöarbetet ställer. När miljö- och säkerhetspolitik knyts samman i ett allt tätare beroende, borde motståndet mot ett försvarspolitiskt samarbete med omvärlden också minska. Men så har fortfarande inte skett. Alltför många sätter ännu miljöpolitiken i ett motsatsförhållande till försvaret och dess behov.
Det är på tiden att vi slutar upp att enbart tala om att rädda jorden för våra barnbarns skull. Vi behöver också säkerställa att det finns några barnbarn kvar som kan leva i denna räddade värld och att inte krig och konflikter dessförinnan förgör både människor och vår jord. Kärnvapnen utgör fortfarande världens allvarligaste problem.
Att formulera en ny säkerhetspolitisk doktrin för Sverige i framtiden kräver mer eftertanke än under de senaste 50 åren. Medlemskapet i EU ställer inte mindre krav på att hävda nationella intressen, snarare tvärtom. Krav på resurser som ger en stark förhandlingsbas, i kombination med god förhandlingsförmåga och diplomatisk skicklighet att hävda våra önskemål är en politisk realitet i unionens inre arbete.
En ny doktrin bör spegla att vi inom en femtioårsperiod sannolikt står inför oerhörda påfrestningar. Efter att både på 1920- och 1990-talet ha ryckts med av illa underbyggda illusioner och nedrustat långt under det rimligas gräns, är det hög tid att börja återbygga ett försvar som ger oss en fast grund i en osäker framtid.
Mot en sådan bakgrund förefaller beslutet att skrota värnplikten kanske som förhastat. Det kan snart nog bli aktuellt att återinföra en obligatorisk utbildningsplikt för alla ungdomar, dels för att bemanna försvarets förband, dels – och inte minst – för att skapa de resurser som krävs för att möta framtida naturkatastrofer, både här hemma och långt ute i världen.
Bo Pellnäs
säkerhetspolitisk kommentator, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien