Klimatfrågan har blivit en av politikens största utmaningar. Varje dag bidrar de flesta av oss till att spä på en redan allt för hög nivå av växthusgaser i vår atmosfär. De som i västvärlden lever ett klimatneutralt liv torde gå att räkna på ena handens fingrar.
Vi som politiker jobbar nu på det internationella, globala planet med miljön. Det sker inom FN:s klimatarbete och än viktigare i praktiken, inom EU. Och det är uppenbart att utan internationella överenskommelser kommer vi inte att klara av att bemästra den miljöförstörelse som nu sker.
Också på det nationella planet jobbar vi ihärdigt och konsekvent för att möta klimathoten. Vi har anpassat energiskatterna och skattesubventioner för miljöbilar. Den statliga klimatberedningen arbetar just nu med att utveckla en ny klimatpolitik.
Kristdemokraterna har höga ambitioner på miljöområdet, och har så haft allt sedan partiet bildades. I vårt program inför valet 2006 ville vi bland annat arbeta för att alla kommuner ska energieffektivisera sin verksamhet med 20 procent. Vi ville ställa krav på miljöbilar i offentliga upphandlingar.
I helgen samlas drygt 1.000 kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker på en konferens i Uppsala. Mitt budskap till dem och till ledningen för Sveriges kommuner och landsting är att klimathoten är allas vårt ansvar. För att minska vår klimatpåverkan är det nödvändigt att lokala och regionala parlament ser till att dra sitt strå till stacken av minskade utsläpp. Vi kan som politiker inte blicka uppåt och åt sidan för att lägga ansvaret på andra.
Visst måste utsläppen begränsas i länder som Kina och Indien. Men också i kommuner som Göteborg, Dorotea och Bromölla. Kommun-Sverige måste ta ett större ansvar för miljön. Min bild är att det finns ett antal kommuner som arbetar bra med detta, men långtifrån alla. Här måste vi ge tydliga politiska signaler!
Jag vill därför i dag presentera ett kristdemokratiskt program för en kommunal klimatpolitik. Det är tio punkter som i stort och smått kan sätta fart på klimatarbetet i kommuner och landsting. Det viktiga är att kommunerna ser sitt ansvar, avsätter resurser och vågar fatta långsiktiga och klimatsmarta beslut.
1. Inrätta en "energijägare" i varje kommun. Uppgiften blir att hitta möjliga besparingar genom energieffektiviseringsåtgärder. Bland annat kan målsättningen vara att reducera energiåtgången för värme och kyla i kommunernas fastigheter med 20-25 procent till 2020 och att strategiskt arbeta för att byta ut energislukande teknik i anläggningar och belysning till energisnåla alternativ.
2. Upprätta en plan för hur utsläppen av växthusgaser ska minska i varje kommun, inte bara i offentlig verksamhet utan totalt. Ett nära samarbete mellan det offentliga, civila samhället och näringslivet ger förutsättningar att hitta gemensamma lösningar som leder till konkreta, snabba och billiga resultat.
3. Undersök möjligheterna att producera el från exempelvis fjärrvärmeverk. Beräkningar visar att det i dag finns en outnyttjad potential till elproduktion i värmeverk som motsvarar halva dagens produktion av kärnkraftsel. Jag tycker att det är oklokt att i dag utesluta möjligheterna till ytterligare kärnkraft. Det första, billigaste och enklaste som vi måste göra är dock att uttömma de möjligheter som finns att omvandla värmeenergi till el.
4. Underlätta för medborgarna att leva miljövänligt. Inför one-stop-shops enligt brittisk modell, dit privatpersoner kan vända sig för att få rådgivning men också teknisk och ekonomisk hjälp för att klimatanpassa sina hem.
5. Biogasanpassa kommunen. En förutsättning för att medborgare ska kunna köpa miljöbilar är att det finns tankställen. En förutsättning för att regional- och lokaltrafiken ska kunna köras med gasbussar är att infrastrukturen finns på plats för att tillhandahålla bränslen. Här måste kommunerna vara aktiva för att öka användningen av biogas.
6. Klimatanpassa resepolicyn för offentligt anställda. Det kan ske genom kommunala bilpooler och IT-lösningar som underlättar fjärrarbete. Staten skulle kunna pröva möjligheten att uppmuntra kollektivt resande genom att tillåta skatteavdrag för hela kostnaden för månadskort inom kollektivtrafiken. Förmånsbeskattningen för månadskort som betalas av arbetsgivaren skulle också kunna tas bort.
7. Vid offentlig upphandling ska krav på miljöbilar i verksamheten vara regel. Likaså bör kommuner och landsting höja sina ambitioner för miljö- och kravmärkning, vilket också bidrar till minskade utsläpp. Inga nya bensin- och dieselfordon ska köpas in till kommunen, annat än i undantagsfall, exempelvis utryckningsfordon.
8. Underlätta för cyklister. Det ska vara enkelt och säkert att ta sig fram med hjälp av cykel, så att det blir ett naturligt val för korta transporter. Nutek har dessutom räknat ut att Sverige skulle ha möjlighet att få till stånd en cykelturism med en omsättning på 1,5 miljarder kronor per år, en del av turistnäringen som i dag omsätter 40 miljarder i resten av Europa och där Sverige har mycket kvar att göra.
9. Lär en uppväxande generation att välja klimatsmarta alternativ tidigt i livet. Inrätta temadagar i alla skolor/gymnasier kring miljö- och klimatfrågorna.
10. Gå igenom allmännyttans bestånd av lägenheter och upprätta en investeringsplan för att åtgärda det enorma energiläckage som många av våra miljonprogramsområden står för. De byggdes i en tid då energieffektivitet var lågt prioriterat och det finns anledning att hitta former för att tidigarelägga upprustning och renovering.
I vissa fall kan det till och med vara bättre att riva dragiga och slitna hus för att ersätta dem med nya, en åtgärd som kommunpolitikerna inte bör vara rädda för. Det låter möjligen drastiskt, men skulle kunna ge hyresgästen en ny och modern bostad och samtidigt minska månadskostnaden för el och uppvärmning. Dessutom skulle det möjliggöra större förbättringar av den yttre miljön i slitna bostadsområden.
Kristdemokraternas tio punkter för klimatsmarta kommuner visar att det är möjligt att åstadkomma konkreta resultat. Invändningen skulle möjligen kunna vara att mindre kommuner saknar kunskap och resurser. I realiteten handlar det om politisk vilja. Inget hindrar mindre kommuner från att samarbeta med grannarna för att åstadkomma förändring, på samma sätt som kommuner i dag samarbetar kring gymnasieutbildningar och landsting kring avancerad sjukvård.
Jag är övertygad om att kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker är beredda att ta sitt ansvar för klimatpolitiken. Min förväntan är att andra partiers företrädare är beredda att följa vårt exempel.
GÖRAN HÄGGLUND