Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Miljöpartiet står närmare V än C och FP”

Angela Aylward och Per Gahrton - som båda varit aktiva i tankesmedjan Cogito - meddelar på DN Debatt (19/9) att Miljöpartiet lika gärna kan samverka med ett "mittenparti" som med Vänsterpartiet i en regering. Konstaterandet är intressant och hade dessutom varit relevant om de nämnda partierna stått för det som de stod för när Miljöpartiet bildades 1981, skriver förra MP-språkröret Birger Schlaug.

Men sedan 1981 har inte bara mycket hår grånat. Partierna har dessutom förändrats. Bara att tala om ”mittenpartier” och därmed mena C och FP ter sig i dagsläget mer som nostalgi än som aktuell analys.

Det är mycket långt mellan Torbjörns Fälldins Centerparti – som inte bara tog kamp för avveckling av kärnkraften utan också till viss del angrep socialdemokraterna från vänster när det gäller fördelningspolitik – och Annie Lööfs ideologiska förankring i det nyliberala tankegodset. Det tycks som om Angela Aylward och Per Gahrton missat att Centern numera inte bara sniffat på doften av Stureplan utan svalt stora delar av doftsvampen.

Det är mycket långt mellan Bengt Westerbergs socialliberala Folkparti – där ”rätten till eget rum i långvården” vägde betydligt tyngre än ”vinster i välfärden” – och det parti som nu leds av Jan Björklund. Det tycks som om författarna missat att FP numera anser att det är en dygd i ökande ekonomiska klyftor och aktivt driver såväl krav på ny kärnkraft som medlemskap i Nato.

Det är också mycket långt mellan VPK – vars företrädare vid bildandet av Miljöpartiet ansåg att Sovjetunionen förde en god miljöpolitik och ansåg varje form av kooperativ lösning inom barnomsorg vara en skändlighet – och det parti som Jonas Sjöstedt numera leder. På många sätt står dagens V i realpolitiken där borgerliga partier stod för några decennier sedan – ett konstaterade som kanske inte de sista resterna av hardcorefolket inom Vänstern uppskattar.

Inget av ovan nämna partier är grönt. Långt därifrån. Men att inte lyckas begripa att Vänsterpartiet idag står betydligt närmare Miljöpartiet än vad Centern och Folkpartiet gör är snarast att betrakta som ett analytiskt haveri. Förmodligen grundat mer på omsorg om dagens miljöpartistiska språkrör än om omsorg om sina egna övertygelser.

Att Stefan Löfven hellre skulle vilja samarbeta med FP och/eller C har varit klart ända sedan han valdes. Men lika klart är att tunga personer i MP:s inre krets agerat för att samarbeta ”till höger”. Man har ogillat kongressbeslut om sänkt arbetstid, tillväxtanalys och förbud mot vinster i välfärden. Gustav har i DN skrivit hyllningsartikel till liberalen Staaf och pläderat för att MP skall bli det stora ”mittenpartiet”. Från språkrörsstaben har i Liberal Debatt meddelats, under rubriken ”Fram träder Miljöpartiet liberalerna”, att ett nytt MP vuxit fram.

Jag vågar nog hävda att den ”framväxten” i så fall skett ovanför medlemmars huvuden och mot kongressers vilja. Jag uppfattar att de flesta miljöpartister fortfarande identifierar sig som gröna, inte som vare sig socialister eller liberaler.

Att MP som ensamt litet parti ser ut få ynnesten att ingå i en regering som helt domineras av Löfven, Damberg, Hultqvist och liknande har sina risker, vilket också Aylward och Gahrton inser efter att ha studerat gröna partiets regeringsäventyr i Europa.

Min övertygelse är att MP bara är en språngbräda för Stefan Löfven och att språnget kommer att leda till samarbete med Folkpartiet och Centerpartiet när några år har förflutit. Det av valet illa tilltufsade Miljöpartiet lär, via den lilla massan miljöpartister som blir statsråd, tvingas acceptera beslut och icke-beslut som kommer att uppröra stora delar av partiet. Beslut i regeringen tas kollektivt. Försvarsfrågan, vapenexporten, energipolitiken, miljöskatterna, rovdjurspolitiken, vinster-i-välfärden-politiken etc etc.

Per Gahrton har tidigare beskrivit Löfven som en analfabet när det gäller miljöfrågor. Detta tycks bevisas varje gång den blivande statsministern framträder. Så illa var det inte alls med vare sig Persson eller Sahlin. Den socialdemokrati som Miljöpartiet nu har att göra med är sämre än på många årtionden sett ur grönt perspektiv. Socialdemokraterna borde kunna bättre. Då, och först då, skulle en regeringsbildning mellan S och MP vara en rimlig hållbar lösning för framtiden.

Som läget blev efter valdagen borde MP se de närmaste fyra åren som ett maratonlopp med målet om fyra år. Det hade därför varit bättre att låta S försöka bilda en egen regering, samarbetat i sakfrågor där man kan få gehör för hyggligt gröna kompromisser och därutöver bedrivit verklig grönt betingad politik i akt och mening att beskriva en vision som kanske skulle kunna få människors hjärtan att både brinna och längta. Nu blir det att administrera system, strukturer och normer som inom mängder av områden kommer att leda än längre bort från den gröna visionen.

Utan visioner och drömmar om ett annat samhälle – med mer fri tid, mer social närvaro, mer kultur på bekostnad av flyktiga materiella värden – förblir blir den politiska debatten fattig. Så fattig att den skapar ytterligare utrymme för Sverigedemokraterna och deras världsbild. Så fattig att vi fortsätter att bedriva rovdrift på planeten som om vi var den sista generationen med rätt till goda liv.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.