När Gudrun Schyman ännu var ledare för Vänsterpartiet lanserade hon sig själv som den rätta politiska arvtagaren till socialdemokraten Per Albin Hansson. Det gick inte så bra. Nu vill Miljöpartiets språkrörskandidat Gustav Fridolin göra om försöket, denna gång med liberalen och statsministern Karl Staaff (1860–1915) som förebild (DN Debatt 18/1).
För oss som liberaler är det enbart positivt att andra låter sig inspireras av liberala tänkare. Den allra värdefullaste ideologiska segern är att en tidigare meningsmotståndare låter sig övertygas av de egna idéerna och argumenten.
För den som vill göra det lätt för sig är det dock alltid frestande att svepa sig i fallna hjältars mantel. Den som är död kan ju inte försvara sig i debatten.
Men tvärsäkra påståenden om vad avlidna politiker skulle ha tyckt i dagens sakpolitiska debatt inger inte trovärdighet. I Fridolins artikel utmålas Staaff som miljöpartistisk supporter i den ena frågan efter den andra. Och tänka sig, på ett häpnadsväckande sätt visar sig Karl Staaff tycka samma sak som Gustav Fridolin själv.
Det går förstås inte att veta vad en politiker som avled 1915 skulle ha ansett om återställare i sjukförsäkringen eller renovering av miljonprogrammen. Betyder detta att Karl Staaff skulle sakna relevans för vår tid?
Nej, tvärtom är han en inspirationskälla också i dag för oss liberaler. Genom att gå till historien blir det lättare att upptäcka det tidlösa i värderingarna om vad som utgör ett gott samhälle.
Den svenska liberalismen växte fram som en frihetsrörelse för ekonomisk och politisk frihet för alla oavsett bakgrund. Men redan de tidiga liberalerna som Adolf Hedin och Karl Staaff såg tydligt att friheten behövde kombineras med ett starkt socialt engagemang för att inte bli ett privilegium för de redan välbeställda. Dessa liberaler förfuskade inte heller kunskapen om de välståndsskapande krafternas och det personliga ansvarets betydelse i samhällsbygget.
Dessa värderingar är grundläggande också för dagens liberaler. Det går en röd tråd från dåtidens kamp mot tullar till dagens arbete för global frihandel. Det sociala reformprogram som Staaff påbörjade, men aldrig hann fullfölja, fortsätter vi genom att värna generella socialförsäkringar med inkomstskydd. Vi förvaltar den liberala jämlikhetstanken i dagens kamp för jämställdhet och mot rasism och homofobi. Och precis som dåtidens liberaler vet vi att kunskap ger makt. Därför förblir skolfrågan en huvudfråga för Folkpartiet.
Gustav Fridolin vill nu använda Karl Staaff för att etablera Miljöpartiet i den politiska mitten. Hans stora problem är dock att väljarna tycker annorlunda.
I takt med att partiets politik blivit känd har Miljöpartiet alltmer kommit att uppfattas som ett typiskt vänsterparti. När Miljöpartiet debuterade i 1982 års val ansåg väljarna, enligt valundersökningarna från SCB och Göteborgs universitet, att partiet låg precis i mitten av vänster–högerskalan. Sedan har partiet marscherat rakt vänsterut.
I 2006 års val placerades partiet av väljarna på samma vänsterposition som Socialdemokraterna. Och i 2010 års val identifierade sig 72 procent av MP-väljarna som ”vänster”.
Vi välkomnar att liberaler och miljöpartister ligger nära varandra i vissa centrala frågor. Det gäller en human flyktingpolitik, arbetet för jämställdhet och mot rasism eller det starka engagemang som integritetsfrågor väcker i båda lägren.
Men på punkt efter punkt ligger Miljöpartiets praktiska politik mycket långt från de liberala grundvärderingarna.
• Ekonomin och tillväxten. Liberaler värnar marknadsekonomin och den fria företagsamheten som grunden för välstånd. Miljöpartiet är Sveriges kanske tillväxtfientligaste parti och förespråkar i sitt partiprogram ett ekonomiskt system utan ränta.
• Jobben. För liberaler hänger personlig frihet ihop med personligt ansvar: den som kan försörja sig själv genom arbete ska inte leva på bidrag. Miljöpartiet vill tvärtom att människor ska jobba mindre och att staten genom friår ska betala folk för att låta bli att arbeta. Medborgarlön åt alla kvarstår som en vision. Längre från det personliga ansvaret kan man inte komma.
• Globaliseringen. Liberaler är internationalister, både när det gäller frihandel och ökat politiskt samarbete. Miljöpartiet säger nej till euron, nej till Lissabonfördraget, vill motarbeta valutahandel och talar mest om nackdelarna med ökad världshandel. I boken ”Vad är politik?” beskriver krönikören Carl Hamilton och konstnären Ernst Billgren Miljöpartiet som för EU men mot allt som EU står för. Det är elakt men träffande.
• Statlig maktutövning. En grundbult i liberalismen är att dra upp tydliga gränser för statens makt. Miljöpartiet drar ofta åt ett annat håll, i smått och stort. Det handlar om motstånd mot att bryta upp offentliga monopol, statlig kontroll av bostadsförsäljningar, förbud mot rökning i parker, skärpta förbud mot reklam eller förslag om en statlig ”normkritisk myndighet”.
På en punkt ligger dock Miljöpartiet närmare Karl Staaff: pensionerna. Staaffs pensionsreform 1913 var en milstolpe men innebar enbart mycket blygsamma belopp. Detta ligger nära Miljöpartiets gamla tankar om att ersätta dagens pensionssystem med en modell där alla får samma låga belopp oavsett tidigare lön.
Här har vi socialliberaler högre ambitioner för välfärden. Vi värnar inkomstbortfallsprincipen så att också medelinkomsttagare får en allmän pension som står i proportion till den tidigare inkomsten. Det ökar stabiliteten och rättvisan.
Andra partier har bildats för att förvalta klass- och gruppintressen eller för att protestera mot samhällsförändringar som sekularisering, invandring eller högteknologi. Folkpartiet liberalerna är den enda politiska kraft i Sverige som bildats med uppgiften att förvalta och vidareutveckla liberalismens idéer i vår tid.
Efter valet har vi börjat arbetet för att ta fram ett nytt partiprogram för att formulera de liberala utmaningarna inför 2010- och 2020-talet. Vi tänker välkomna alla liberaler, med och utan partibok, att delta i det arbetet.
Nina Larsson
partisekreterare (FP)
Johan Pehrson
gruppledare i riksdagen (FP)