Per Gahrton: En tydlig markering krävs för att åtgärda de rödgrönas förtroendekris kring utrikes- och säkerhetsfrågor. Efter en vecka av borgerliga försök att vinna poäng på vantolkning av en formulering i ett rödgrönt program, tvingar den israeliska attacken på fredsaktivister tillbaka den utrikespolitiska debatten till den bistra verkligheten. Hur ska Sverige och världssamfundet reagera för att tvinga Israel att rätta sig efter internationella lagregler? Hittills har Carl Bildt inte förmått åstadkomma annat än kritiska ord trots att alla efter 43 års ockupation vet att det krävs tuff handling för att den israeliska regimen ska påverkas.
Med en rödgrön regering skulle det bli annorlunda. Som ett första steg skulle allt vapensamarbete upphöra och den svenska militärattachén i Tel Aviv hemkallas. Nästa steg kunde vara suspendering av associationsavtalet EU–Israel. En rödgrön regering skulle innebära en tydlig förändring av Sveriges Mellanösternpolitik.
Medan förhandstipsen var att S, V och MP inte skulle komma överens om utrikes- och säkerhetspolitiken, har kritiken nu, när det visar sig att de tre partierna kommit överens om nästan allt, bytt fot och anklagar de rödgröna för att vara eniga om en – V-politik.
Man har ryckt en mening om USA:s militärbaser ur sitt sammanhang. Naturligtvis vore ett isolerat svenskt krav på avveckling av amerikanska militärbaser ett slag i luften. Men kravet på basavveckling är en detalj i en övergripande fredspolitik som syftar till att göra Sverige till en tydlig röst på världsscenen för nedrustning, kärnvapenavveckling, stopp för spridning av kemiska och biologiska vapen, prioritering av civila konfliktlösningsmodeller.
Uttryckligen kritiseras inte bara USA:s utan också ”andra aktörers militärbaser”. Kina får kritik för bristande demokrati och övergrepp i Tibet och Xinjiang. Det sägs att ”Rysslands alltmer auktoritära styre kombinerat med ett allt mer aggressivt beteende mot vissa grannländer inger oro.”
Den borgerliga attacken är alltså en valtaktisk skröna. Trots detta har antagligen förtroendet för rödgrön utrikes- och säkerhetspolitik rubbats. Därför krävs tydliga markeringar. Som ordförande i tankesmedjan Cogito, utan partiansvar, kan jag fritt fundera över hur de rödgrönas förtroendekris kring utrikes- och säkerhetspolitik skulle kunna åtgärdas.
Jag tror inte jag förolämpar Vänsterpartiet om jag konstaterar att antalet väljare som skulle vilja ha en vänsterpartist som utrikesminister är färre än de som annars funderar på att rösta rödgrönt. En socialdemokrat då? Som Ulf Bjereld konstaterade i Expressen häromveckan utgör den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken delvis en återgång till Palmemodellen. Men SVMP-uppgörelserna går långt utöver återställare till gammal S-politik. Värnpliktsnostalgikerna hos S har till exempel inte fått gehör, eftersom det fastslås att en rödgrön regering INTE utan vidare kommer att återinföra den allmänna värnplikten.
I åtskilliga avseenden står MP för en mellanlinje mellan S och V. Ett exempel är EU. Medan S domineras av EU-entusiastiska stämningar och V helst vill utträda har MP tydligt slagit fast att EU-medlemskapet ligger fast och skall användas för grön politik, samtidigt som partiet har en fortsatt kritisk hållning till supermaktsambitionerna i Bryssel. Ett annat exempel är Afghanistan där V vill ta hem de svenska trupperna ”snarast”, medan S motsätter sig tidsgräns. MP har en kritisk hållning, men är överens med S om utvärdering före beslut om hemtagning. Exempellistan kunde kompletteras med synen på arbetskraftsinvandring, vikten av miljöhänsyn i alla utrikesrelationer, tonvikten på ”rättvis handel” i handelspolitiken.
Om man vill undvika såväl skrämselpropaganda om att Sverige under en rödgrön regering kommer att driva V-politik, som olust inför återställare till gammal S-politik, bör man följa den tyska rödgröna regeringens exempel 1998 och utse en miljöpartist till utrikesminister.
Per Gahrton
ordförande i tankesmedjan Cogito