I likhet med många andra inom tvångsvården led min bror av schizofreni. Men hans friska sida bejakades inte av psykiatrin, han fick ingen terapihjälp, erbjöds inga aktiviteter över huvud taget. Den enda behandling han fick var en tvångsinjektion psykofarmaka varannan vecka. En frusen vinterdag, under en entimmespermission, tog han sitt liv. Hans tragiska död pekar på allvarliga systemfel. Psykiatrin måste inse att respekt och livskvalitet är grundläggande för behandlingen, skriver frilansjournalisten Ruben Andersson.
En frusen vinterdag förra året bad min bror sköterskorna på psykavdelningen där han var inlagd om ångestdämpande medicin. Han släpptes sedan ut på entimmespermission och tog sitt liv. Hans tragiska död, som vi bär med oss livet ut – jag skriver också å mina föräldrars vägnar – pekar på allvarliga brister inom psykiatrin som måste åtgärdas innan fler människor når hopplöshetens slutpunkt.
Liksom många andra inom tvångsvården hade min bror diagnosen schizofreni. Han hade studerat på högskolan, rest runt världen, sprungit flera maraton, talade fyra språk och var en hejare på italiensk kokkonst. Men hans friska sida bejakades inte av psykiatrin. Han erbjöds inga aktiviteter under de fem långa månader som han var tvångsinlagd i Västerås fram till dess att han tog sitt liv. Han fick tidvis inte gå ut på promenader. Han fick inga samtal med psykolog – och knappt ens med psykiater heller. Allt han hade var en stapel böcker, en samling cd-skivor och paketvis av cigarretter, trots att han vanligtvis inte rökte. Det enda aktivitetsrum som fanns på avdelningen var nämligen ett rökrum. Och den enda behandling han fick var en tvångsinjektion psykofarmaka varannan vecka.
Redan från början fanns det tecken på att vården inte riktigt fungerade. Det var 2004 och min bror kom hem från en Europaresa, mådde allt sämre och skjutsades till psykakuten. När han skrevs ut fick han med sig en lapp till Försäkringskassan. På den stod det skrivet ”schizofreni” – ingen hade berättat om diagnosen för honom eller oss. Allt blev svart.
Men i mörkret fanns ljuspunkter. Medicinen verkade fungera och min bror tog 40 poäng i engelska med högsta betyg. Vi semestrade i Sarek, där hans lumparfärdigheter kom väl till pass. Psykiatrin och sjukdomen låg vid horisonten, som mörka men fjärran fjällmassiv. Tillvaron ljusnade, vi kunde slappna av.
Sedan slog blixten ner. Min bror blev sämre – och med en gång kastade psykiatrin sin skugga över honom. Ju mer det gick utför, desto mer konfliktartat blev hans förhållande till vården. Tvångsinläggning blev vardag. En dag 2007 vägrar han ta sin medicin. Psykiatern kallar på polis, som hämtar honom i föräldrahemmet. Ingen bekymrar sig om att meddela oss. Det var symtomatiskt: som anhöriga tillfrågades vi aldrig om min brors tillstånd. Patienters och anhörigas synpunkter räknas inte. Vi fick, som han, försöka inrätta oss i ledet.
Min bror hamnade på akutavdelningen, en dyster vrå i Västerås lasarettkomplex. Hans rum var grått och kalt: där fanns bara en garderob, en brits och en stol. Allt han kunde göra var att ligga ner, sitta upp, röka och stirra på dagrumsteven genom ett smutsigt plexiglas. Han vägrade äta. Att dra ned på kost och medicin var de enda friheterna han – än så länge – hade kvar.
Senare samma år är det dags igen: polisen släpar ut honom i strumplästen när han inte följer med frivilligt till akuten. Min bror är motstridig – och det håller systemet emot honom. Han överklagar sin inläggning men får avslag. ”Hur kan jag lita på dem när de tvingar hit mig?” frågar han. Vi kan bara mumla till svars: alternativet är nämligen att vården glömmer bort honom.
Liksom många andra hamnade min bror mellan stolarna – mellan tvångsvården och öppenvården. Resursbristen är påtaglig, avsaknaden av samordning är nedslående. Min bror fick aldrig tillgång till en behandling med terapeutisk inriktning: den alternativa vården låg utanför landstinget. Penningtänkandet styrde. Antingen hamnade han innanför psykavdelningarnas väggar där det rådde aktivitetsbrist och hopplöshet eller så hamnade han utanför på ett ”behandlingshem” som inte klarade av när han mådde sämre – och när han var bättre fanns inte rehabiliteringsinsatserna där. Sommaren förra året skickades han till ”behandlingshemmet” efter en månad på akutavdelningen. Kanske fanns det hopp? Han ville till London, fick avslag, blev förbannad, överskred en permission och tog en öl. Det var droppen – min bror tvingades tillbaks till slutenvården. Det skulle bli hans sista gång där: tre månader som gick från sensommar till bitande vinter.
Väl inlåst gick det snabbt utför, som så många gånger tidigare. Min bror slog bokstavligen näven i bordet – och som påföljd blev han nedskickad till akutavdelningen. När han överskred sin permission blev utegång indragen. När han ifrågasatte medicinering blev han fasthållen och tvångsinjicerades – med en överdos. Biverkningarna togs inte på allvar. Injektioner blev rutin och tabletterna togs bort, och med dem försvann ett av hans sista sätt att uttrycka sin vilja. Han var fast och vankade fram och tillbaks i korridorerna. Kanske var det hans svåra problem som oroade honom, kanske medicinens sidoeffekter: eller kanske det faktum att han var inlåst dygnet runt utan någon att prata med förutom en snäll sköterska och oss.
Men det värsta var nog sysslolösheten. Patienter kan numera inte hjälpa till med att städa, laga mat eller ens motionera inom slutenvården. Min bror ville göra något med händerna. Inget erbjöds. Vi vet själva, som efterlevande, hur viktig aktivitet är för att nå ett uns av välbefinnande när livet är svårt. Det verkar dock vara en insikt som gått vården förbi.
Det är tunnsått med psykologiska insikter i allmänhet i slutenvården. Det kan förstås bero på att så få psykologer är anställda där. Den beprövade kbt-terapin lyser med sin frånvaro. Min bror erbjöds aldrig ens samtalsterapi. Trots detta – och trots att han hade läst om sin diagnos – förlängdes tvångsvården på grund av ”bristande sjukdomsinsikt”. I sin isolering fick han utveckla ”insikt” på egen hand. Under tiden tappade han allt hopp.
Hopplöst känns det likaså för många patienter och anhöriga i kampen för en vård värd namnet. Visst finns det vårdarbetare som kämpar för att hjälpa patienterna – och min bror fick tidvis stöd av dem – men det är systemfel det handlar om, med allvarliga konsekvenser. Studier visar att psykiskt sjukas medellivslängd har fallit i förhållande till resten av befolkningen.
Krisen beror på resursbrist, men psykvården behöver mer än bara pengar. Den patientsyn som kännetecknar den ”medicinska modellen” som har blivit dogma har nått vägs ände – en modell där läkemedel är allenarådande och diagnosen en tvångströja, där terapi och aktiviteter skalas bort, där tvångsvård tillgrips på rutin och där öppenvården försummas. Psykiatrin måste inse att respekt och livskvalitet är grundläggande för behandling. Att låsa in och behandla folk som ”psykfall” gör det än svårare för dem att återfinna hopp och självförtroende. För min bror är det för sent, men tusentals andra människors framtid står på spel. Att låta skandalen inom svensk psykiatri fortgå är oförsvarligt.
Ruben Andersson
Föräldrarna Sara och Vincent Andersson står också bakom artikeln.