Den parlamentariska försvarsberedning som jag tillsatte i januari anlägger ett brett säkerhetsperspektiv. Det spänner över allt från miljöpåverkan, terrorism och spridning av massförstörelsevapen till väpnade konflikter inom och mellan stater.
Beredningen gör en politiskt korrekt betoning av klimathotet. Samtidigt är det andra företeelser som måste påverka det militära försvarets utformning. En sådan är, av lätt insedda geopolitiska skäl, utvecklingen i Ryssland.
Det är åtskilligt som går åt fel håll i Ryssland. Hit hör en negativ demokratisk utveckling, restriktioner för medier, hårdnande språkbruk mot grannländerna och militär upprustning. Samtidigt finns det en annan sida. Ryssland har hög tillväxt men är också ett land med sjunkande medellivslängd och 20 miljoner fattiga. Satsningarna på försvaret ökar med 25 procent per år men anslagen är bara en tiondel av USA:s.
Min uppfattning är att försvarsberedningen har sett båda sidorna och gjort en balanserad analys. Det finns åtskilligt som oroar i den ryska utvecklingen men därav följer inte att det inom överskådlig tid föreligger ett militärt hot mot Sverige.
Analysen ger stöd för omställningen från ett invasionsförsvar i förråd till ett insatsförsvar i användning, men det goda säkerhetspolitiska läget innebär inte ett löfte om evig fred. Vi kan bidra till säkerhet i andra delar av världen, men det är inte fredsarbete i Tchad utan försvaret som en nationell hemförsäkring som grundar skattebetalarnas vilja att betala nära 40 miljarder kronor i premie (försvarsanslag).
Som försvarsminister vägrade jag att ställa territorialförsvar mot fredsinsatser. Det måste vara både- och. Då behöver vi få en ordning på plats där vi drar bättre nytta av insatsförbanden. I dag tillämpar vi cykeln utbilda-beredskapsställa-insätta-skingra och börjar sedan om från början igen.
Vi har nästan ingenting kvar till nationella försvarsuppgifter trots att alliansen gick till val på ett valmanifest där vi krävde "en försvarsbudget som rymmer både nationella och internationella uppgifter".
Försvarsberedningen bekräftar en bred uppslutning kring grunderna för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Detta är en styrka för vårt land men kan inte dölja det politiska tumult som kommer att följa när rapporten tillsammans med Försvarsmaktens perspektivstudie nästa år skall omsättas i konkret försvarspolitik. Höstens oförsonliga riksdagsdebatt om försvarsbudgeten gav en tydlig indikation på detta.
Detta understryks av en höggradigt förvirrad och omöjlig beredningsordning.
Vid sidan om propositionsskrivande i försvarsdepartementet och ordinarie budgetarbete ska frågorna hanteras både i den genomförandegrupp som tillsatts för att ta fram regeringens mångmiljardbesparingar och i den arbetsgrupp som jag själv tillsatte i våras för att ta fram en nationell försvarsindustristrategi. Ovanpå det kommer att försvarsberedningen plötsligt fått direktiv att lämna förslag på inriktningen av försvaret.
Det sista innebär ett betydande steg tillbaka. Min, och tidigare regeringens, ambition var att ta oss bort från försvarsberedningar och fleråriga försvarsbeslut. Försvaret ska behandlas som andra politikområden och samma myndighets- och budgetstyrning ska gälla för Försvarsmakten som för andra statliga myndigheter. Försvarsberedningen är - trots namnet - ett lika utmärkt organ för analys och samråd som det är ett dåligt organ för att bereda regeringsförslag.
Försvarsberedningen borde i stället ha givits ett helt annat uppdrag. Vi söker vår säkerhet genom samarbete med andra. Vi kommer inte att förhålla oss passiva om ett angrepp riktas mot ett annat land i Norden eller EU och har alltså reella om än inte formella försvarsförpliktelser. Vi är fullvärdiga medlemmar i EU och "hangarounds" i Nato men vågar inte prata om saken.
Även om ett medlemskap i Nato inte står på dagordningen var tiden nu mogen för att låta försvarsberedningen analysera vad innan- och utanförskap i EU respektive Nato innebär för vårt säkerhetspolitiska läge. Detta understryks av att man i Finland påbörjat just en sådan analys. Jag tror mig, genom de sonderingar jag hann göra före min avgång, veta att det hade varit möjligt att få bred acceptans för att påbörja ett analysarbete även i vårt land.
Sedan 2001 har försvarsanslagen minskat med 20 procent eller 9 miljarder i fast penningvärde. Det är en stor anslagsminskning men den har varit driven av en radikalt förändrad omvärldssituation. Problemet är att processen nu i stället helt styrs av budgethänsyn. Regeringen har, redan innan man fastställt försvarets uppgifter, slagit fast att vi på några års sikt ska sänka anslagsnivån med ytterligare 3-4 miljarder, varav en miljard faller ut 2010 till följd av nu stoppade materielprojekt.
På ungefär samma sikt vill socialdemokraterna spara 4,5 miljarder. Deras motiv är att det frigörs utrymme när delserie 3 av Jas är slutlevererad. I riksdagens budgetdebatt var min efterträdare oerhört upprörd över denna argumentation, eftersom det frigjorda utrymmet redan är intecknat för anskaffning av annan materiel. I sak har han helt rätt men är uppenbarligen okunnig om att finansdepartementet internt använde exakt samma argumentation när man ville driva igenom sina egna besparingsbeting.
Det heter nu att man äntligen ska genomföra tidigare beslut om att minska egenutvecklingen av vapensystem. Men det är i huvudsak redan gjort. Sanningen är att det inte finns någon försvarsminister som har varit tydligare än jag gentemot försvarsindustrin med beskeden att vi ska köpa mer "från hyllan", att internationellt samarbete är krav för materielutveckling, att de operativa behoven ska styra och att man inte ska räkna med Försvarsmakten som en referenskund.
Det är materiel, personal och utbildning som tillsammans ger försvaret dess operativa effekt. Det går inte att spara på materiel utan att det får följder för förband och soldater. Det kommer att märkas framöver. Till exempel luftvärnsregementet i Halmstad kommer att leva farligt när robotsystemet 23 Bamse inte ska förbandssättas.
Det är bara larvigt att i efterhand söka få finansdepartementets godtyckliga besparingskrav att verka sakligt underbyggda.
Jag fick i våras regeringens och riksdagens stöd för att anskaffa sydafrikanska luftvärnsrobotar till våra nya Visbykorvetter. Trots att pengarna fanns avsatta och det var fråga om köp just från hyllan så stoppades anskaffningen. Det medför att vi nu får fem korvetter, inköpta för 10 miljarder (!) kronor, som knappt kan skydda sig själva och som är omöjliga att sända ut i de internationella operationer som vi säger oss vilja prioritera.
Snacka om att kasta pengar i sjön!
MIKAEL ODENBERG