Jag är katolik. Fortfarande stolt sådan. Jag älskar den hjärtliga moralism som katolicismen är en del av. Jag älskar tydliga rättesnören.
Jag älskar den liberala katolicismen, den som står på gränsen till revolution, den som har en oerhörd styrka i sina fårade händer, den som faktiskt kan våga och riskera allt, även om den inte alltid gör det.
Jag är en ordets man men det är precis på gränsen till vad ord kan uttrycka när jag ska försöka formulera det svek jag känner när jag läser om biskopar och präster i den katolska kyrkan på Irland, i USA, i Norge, i Danmark och i mitt andra hemland Italien, som systematiskt, djävulskt och besinningslöst skändat, utnyttjat och dragit min Gud, min tro, och min människosyn i smutsen.
Det brott som katolska kyrkan gjort sig skyldig till balanserar på gränsen till vad man kan förlåta. Och förlåtelsen är kärnan i den katolska tron. Alltså är det hela fundamentet som nu skälver.
Det är tunga dagar av sorg. Det som händer nu kan ta död på den katolska kyrkan. Samtidigt har den katolska kyrkan nu en chans att i grunden, VERKLIGEN I GRUNDEN välta perversionerna över bord.
Till skillnad från andra skandaler under årtusenden lever vi i en tid där information färdas blixtsnabbt. Människor vägrar huka i religionens töcken. Som troende tycker jag det är av godo. Vi som tror på Gud måste lära oss att bli rebeller. Vi måste lära oss att garva åt en teckning. Vi måste stå upp för rättvisa och solidaritet och inse att kyrka och skenhelighet, tro och dubbelmoral, tyvärr är bundsförvanter med handsvett.
Vi som tror på Gud som en förlåtande bror eller syster i livets slagregn måste ta ton mot förtrycket, förtvivlan och terrorn i den kyrkliga världen. Vi måste enhälligt, konsekvent och utan ett enda förbehåll fördöma den systematiska terror som biskopar och andra inom kyrkan utövat i vår tros namn.
Deras skam är oerhörd.
Jag är uppväxt i ett ateistiskt hem. Min farsa borde väl vara katolik eftersom han är född och uppväxt i Italien, men i kyrkan predikade prästerna att kommunisterna åt sina barn, allt för att hålla det förtryckande feodal- och patronsamhället intakt. Så han flyttade till Sverige, blev kär och stannade kvar.
Min tro har varit som grundvatten. Tyst, lågmäld, ensam.
Min tro kom tidigt mig mycket nära. Jag ber och talar med Gud som man talar med sin bästa vän, som alltid är avbytare som man själv medan de stora, starka pojkarna alltid får spela alla matcher från start. Vi står vid mittlinjen och ser vårt lag förlora, jag och Gud. Det är tryggt.
Gud är för mig en del av livet.
Jag reser till Rom och drabbas, helt oförberedd, av kraften i kyrkorna, konstverken, stillheten, heligheten. Jag drabbas av vanliga människornas knäfallande framför ett kors som får mitt hjärta att slå lugnare. När jag reser mig upp har de gått två timmar. Jag vill stanna där. Jag tänder ett ljus, tar nattvarden, promenerar i min kostym runt i en stad som alltid levt tätt inpå Gud och det tar lite tid men efter ett tag kommer jag på mig själv med att be igen och det sker nästan mot min vilja, det är alls inte en medveten handling utan mer som en dröm, som en varsam andlig smekning, nästan som sex, eller som hångel kanske, en hastig blick när man kliver ombord på ett tåg, en stilla blick som säger ”jag tycker om dig, du är vacker, jag är upptagen och trogen men du är vacker och här får du ett visitkort i all enkelhet och spara den här blicken till stunder när allt kärvar, när hela världen har gått i baklås, spara den här blicken till när du verkligen kommer att behöva den”.
Elden brinner nu. Den katolska kyrkan riskerar att brinna ner. Ibland hoppas jag nästan på det. Är den katolska kyrkan i Sverige förbannad? Har man ett program för hur vi en gång för alla måste vädra ut de här demonerna? Nej. I stället talas det om att biskopar och andra i kyrkan inte ska lämnas ensamma med barn i trånga utrymmen.
Skammen!
Nu är det dags för den katolska kyrkan i Sverige att agera.
Hårt, konsekvent, värdigt och tydligt.
Jag är innerligt urförbannad på alla äckel som i den helige Guds namn förgripit sig på barn systematiskt över hela världen.
Det här är vägs ände för min tro inom den katolska kyrkan om inte kyrkan på allvar inser att Guden vi tror på faktiskt satt här hos oss på den här jorden 2010 och att vi måste se på vår omvärld och oss själva på ett helt grundläggande nytt sätt.
Några punkter som jag anser katolska kyrkan omedelbart måste göra till en del av sig själv:
1). Avskaffa det obligatoriska celibatet för prästerna. Det är direkt människovidrigt. Det är fientligt och kärlekslöst.
2). Kvinnor ska behandlas på samma sätt som män, alltså ges möjligheter att bli diakoner och präster.
3). Sluta förtrycka de homosexuella.
4). Upphäv förbudet mot preventivmedel. Det är stenålder och människofientligt.
De här fyra punkterna är inte receptet för en frisk kyrka utan åtgärder som måste vidtas nu, direkt, för att vår kyrka överhuvudtaget ska överleva.
Sverige är ett föredöme på många områden. Nu har katolska kyrkan här hemma en chans att bli en fanbärare för förändring. Ta ton mot Rom. Det är inte säkert att Rom lyssnar, men det är inte vårt ansvar. Däremot är det vår plikt att handla kraftigt utifrån vårt samvete och våra ideal. Vi är en stolt kyrka, innerst inne. Katolska kyrkan i Sverige borde unisont och kraftfullt sätta samman en skrivelse och skicka den till Påven i Rom. Var är ni? Varför är ni så tysta?
Trots de dåliga sidorna är min katolska kyrka en förlåtande, revolutionär, frimodig, värdig, vacker och tolerant kyrka. Det finns en daglig andlighet som berikar mitt liv, som gör mig till en bättre människa.
För mig är det glasklart. Gud finns i konsten, i litteraturen, i mystiken, i de små vardagliga undren. Vi väljer olika namn på det där onämnbara som gör att vi orkar när livet känns omöjligt att leva, när vi begraver våra föräldrar eller döper våra barn, när vi blir nyktra eller fria från droger, när vi gifter oss eller sitter glöggstinna i julottan. Vi kanske är obekväma med att kalla den där friden för Gud, men vi rör vid honom när vi sitter på en klippa vid havet eller lägger oss på rygg mitt i det öppna landskap som Ulf Lundell gjorde till Gud i sin nästan-nationalsång från 1982. Vad är väl den låten om inte en hyllning till Gud?
För mig är Gud en mentor, en radikal, principfast gammal sosse. Som vänstern var förr. Innan alla radikala krafter köpte villa och slumrade in i plaststolen under äppelträdet.
Nu gräver skammen vallar runt min tro.
Marcus Birro
katolik, poet och författare