DN Debatt

”Minst 3 000 djur behövs för att vargen ska överleva”

Internationell forskarpanel: Inaveln bland de skandinaviska vargarna är alarmerande. Nu behövs samarbete mellan Sverige, Norge Finland och Ryssland.

Vargstammen i Sverige och Norge är inte långsiktigt livskraftig och uppfyller inte EU:s kriterier för gynnsam bevarandestatus. Vargarna måste ses i ett större sammanhang, som en nordeuropeisk population som även inkluderar Finland och ryska Karelen. I dag överstiger vargstammen i det här området som helhet knappast 1 000 individer. Baserat på genetisk kunskap borde den bestå av minst 3 000 vargar. För att på sikt skapa en livskraftig nord­europeisk vargstam – genom i första hand ökat utbyte av gener mellan de skandinaviska och finsk-ryska delarna – rekommenderar vi att länderna börjar samarbeta, skriver forskarna.

Vetenskapliga resultat används ofta för att legitimera olika, och inte sällan motstående, ståndpunkter i vargdebatten. Vi har haft Rovdjursutredningens uppdrag att granska de vetenskapliga artiklar och rapporter om varg som under de senaste tio åren skrivits av svenska forskare. Vårt uppdrag har också varit att göra en egen vetenskaplig bedömning av vargens situation. Inledningsvis vill vi säga att vi är imponerade av den svenska vargforskningens höga kvalitet.

Vi vill föra in ett nytt perspektiv på bevarandet av det som ofta kallas ”den svenska vargstammen”. Ur ett biologiskt perspektiv finns det ingen ”svensk” vargstam. Gränsen mellan Sverige och Norge är en administrativ gräns som vargarna inte bryr sig om. Historiskt och genetiskt sett sträcker sig den nordeuropeiska vargens utbredningsområde från Norge i väst till Ryssland i öst. Vargar rör sig spontant över hundratals kilometer och rent biologiskt finns inga hinder för att individer och därmed gener kan förflytta sig från exempelvis ryska Karelen till småländska höglandet.
Det skandinaviska vargbeståndet är således en del av en större nordeuropeisk population. Men på grund av mänskliga ingrepp och politiska beslut är i dag denna population splittrad. De skandinaviska vargarna är isolerade, även om det vid några enstaka tillfällen har skett invandring från öst. På senare år har en invandrad varghane dokumenterats i Galvenreviret i Gävleborgs län och en i Kynnareviret i Norge. Båda har blivit fäder till valpar.

De vargar som förekommer i Sverige och Norge måste ses i ett större sammanhang, som en nordeuropeisk population som även inkluderar de vargar som förekommer i Finland och ryska Karelen. Det är på denna geografiska skala som vargens situation och framtidsutsikter ska bedömas.

Två faktorer i vargens genetik har stor betydelse för dess långsiktiga överlevnad: inavelsgraden, det vill säga hur nära släkt individerna är med varandra, och graden av variation, det vill säga hur många olika varianter av varje gen som finns i populationen. Olika forskare har lagt olika vikt vid dessa två mått på genetisk variation, bägge är viktiga för det långsiktiga bevarandet, men den mest akuta är inavelsgraden. Variationen av gener är viktig på längre sikt för att ge populationen förutsättningar att anpassa sig till förändringar i miljön.

Enligt samstämmiga uppgifter från olika forskargrupper är det svenska vargbeståndet kraftigt inavlat. Genomsnittsindividen är mer besläktad med sina syskon än om föräldrarna hade varit helsyskon (inavelsgraden är cirka 30 procent). Det finns även tecken på negativa effekter av inaveln, bland annat minskad kullstorlek och deformerade ryggkotor.

Det faktum att populationen, åtminstone i Skandinavien, har haft hög tillväxt ska inte tas som intäkt för att inaveln inte utgör något problem. Med god tillgång till bytesdjur är det ingen paradox att populationen kan tillväxa samtidigt som vissa defekter uppträder. Med ännu högre grad av inavel kan skadorna snabbt öka och negativt påverka populationens tillväxt.

Den viktigaste åtgärden på kort sikt för att trygga den nordeuropeiska vargpopulationen är att öka utbytet av gener mellan de skandinaviska och finsk-ryska delarna av populationen. Inte minst är det en förutsättning för att minska den alarmerande höga inavelsgraden bland de skandinaviska vargarna.

Målet måste vara ett vargbestånd med en mycket lägre inavelsgrad än dagens, helst understigande 10 procent. Den ”naturliga” invandringen från det finsk-ryska vargbeståndet ligger i storleksordningen ett par individer per år, vilket kan vara tillräckligt för att upprätthålla en låg inavelsgrad och tillräckligt hög genetisk variation, om de fick komma fram i fred. Hinder på vägen utgörs främst av renskötselområdena i norra Finland och Skandinavien. Genom politiska beslut i Sverige, Norge och Finland är dessa områden i praktiken bannlysta för vargen. De förslag som svenska myndigheter utarbetat om att införa vargar med annat ursprung än Skandinavien är mycket viktiga för vargens långsiktiga överlevnad.

Det finns uppskattningsvis mellan 200 och 300 vargar i Skandinavien och mellan 150 och 200 vargar i Finland för närvarande. Därutöver finns det några hundra vargar i ryska Karelen. Det innebär att populationen som helhet knappast överstiger 1 000 individer. Baserat på genetisk kunskap borde populationen bestå av minst 3 000 individer för att på lång sikt ha en evolutionär potential. Populationen är dessutom som tidigare nämnts kraftigt fragmenterad och lider av inavel i de isolerade delarna.

Vår bedömning är att vargpopulationen som helhet, och i synnerhet den skandinaviska delen av populationen, inte är långsiktigt livskraftig för närvarande och därmed inte uppfyller EU:s kriterier för gynnsam bevarandestatus.

Åtgärderna för att skapa en livskraftig vargpopulation måste omfatta hela populationen och alltså genomföras tillsammans med andra länder. Vi rekommenderar därför samarbete i dessa frågor mellan i första hand Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Rovdjursutredningens internationella expertpanel
Michael Møller Hansen
Liselotte Wesley Andersen
Jouni Aspi
Richard Fredrickson