Försvaret blev ett bondeoffer när de Nya Moderaterna skissade sitt program. De vinkade farväl till den nattväktarstat som stått i förgrunden för den gamla högern. Valet var lätt. Historien hade tagit slut. Det kalla kriget försvann, östblocket ramlade sönder och de centraleuropeiska staterna återuppstod som fria nationer.

Den som vågade hävda att geopolitiska sanningar skulle bestå och att Ryssland målmedvetet skulle försöka återta sitt globala inflytande blev närmast utskrattad.

Moderaterna såg till att på försvarets bekostnad ta hem en del av de pengar som krävdes för att sjösätta den så kallade arbetslinjen. 1989 kostade försvaret i krontal ungefär som i dag, det vill säga runt 40 miljarder. 2011 skulle det ha motsvarat ungefär 66 miljarder, men tar man hänsyn till att kostnaden för försvarsmateriel utvecklas snabbare än nettoprisindex, blir nog prislappen snarare 70 miljarder. Med andra ord, statskassan hämtar hem 30 miljarder i årlig besparing på försvaret. Mot den förändrade hotbilden var det inledningsvis en försvarbar åtgärd.

Problemet är att de Nya Moderaterna krampaktigt håller fast vid den världsbild som låg till grund för deras ungdomliga palatsrevolution. Vår vapenvägrande finansminister, som flinkt manövrerar i den europeiska finansiella världen, har ett fält i ögat där han är fullkomligt blind. Det fältet stavas säkerhetspolitik. Regeringen Reinfeldt förblir oemottaglig för alla tecken som säger oss att historien har vaknat till liv, att gamla geopolitiska grunder åter styr vår säkerhet och utrikespolitiska framtid.

Moderaterna vägrar halsstarrigt att tro det man hör och acceptera det man ser. Georgienkriget påverkade inte regeringen på annat sätt än att man uppfann ett Orwellskt språk, där försvarsdepartementet förvandlades till en pr-byrå med nya käcka slogans. Försvaret skulle nu vara ”här och nu” fastän sanningen var att det enda arméförband som fanns patrullerade i Afghanistan. Få (eller inga?) krigsförband finns på plats före 2019. Man hävdade också ”att hela Sverige skulle försvaras” men planerade för en krigsorganisation som möjligen kan försvara Arlanda.

Det problem som Moderaterna ställer oss inför är att de fortsätter slakten på försvaret, trots en stark och mycket målmedveten rysk upprustning. En exekutionspatrull om tre statssekreterare skall hålla i yxan, styrda av finansdepartementet. De är också tydligt att de har ett mandat som inte tar någon hänsyn till det säkerhetspolitiska läget. Besparingar är ett mål i sig och påverkas inte av verkligheten.

Detta visar att finansdepartementets makt är för stor, att man agerar med arrogans och med förakt för hävdvunna parlamentariska processer. Möjligen förstår man inte de säkerhetspolitiska konsekvenser som verkligheten nu skapar i vårt närområde.

Antalet moderna ryska brigader ökar till år 2020 från 79 till 105. 600 nya stridsflygplan och runt 1.000 helikoptrar finns i planerna liksom en anskaffning av moderna fartyg, varav fyra franska, som kommer att medge landstigningsoperationer med två brigadstridsgrupper. Minst två moderna brigader tillförs Murmanskområdet. Norge har sett vad som sker och höjer försvarskostnaderna med sju procent.

I Sverige tänker vi av handelspolitiska skäl anskaffa uppgraderade Jas-flygplan. Det kan vara ett beslut som stärker vårt luftförsvar, om vi kan köpa tillräckligt många, har råd att beväpna dem och att utbilda piloter. Men Moderaterna vägrar att ge försvaret ett öre till denna anskaffning. Nästan hela kostnaden kommer att drabba arméns och inte minst marinens materielanskaffning och personalrekrytering. Armén vars stridsfordon snart platsar i veteranfordonsklassen.

Den totala frånvaron av modernt luftvärn kan komma att stå oss dyrt. Arméns brigader (två i bästa fall!) blir sårbara, flygvapnets baser likaså. Marinens fartyg kommer inte att kunna operera ute till havs. ÖB talade äntligen klartext i Almedalen och förklarade att den ekonomi, som han nu hade att rätta sig efter, skulle innebära så stora ingrepp att antingen armén eller marinen hotades med utplåning.

Vad han inte sade var att ett nationellt försvar som saknar någon av förmågorna till sjö-, land- eller luftförsvar ligger vidöppet för påtryckningar från omvärlden.

En optimistisk syn på världen som gynnar starka statsfinanser är förstås inte lätt att överge. Ändå måste seriösa politiker i alla läger inse att nedmonteringen av försvaret inte kan fortsätta. Pengar måste till så att vi åtminstone ordentligt hinner fundera över vårt säkerhetspolitiska läge och behålla en handlingsfrihet att agera enligt de slutsatser vi kommer fram till. De risker Moderaterna nu tar är helt oförsvarliga och utgör ett oansvarigt spel med vår framtid.

För övrigt anser jag att Gotland måste för­svaras.

Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk kommentator och f d överste av första graden