Vid det här laget har jag hunnit bli en luttrad person, ändå trodde jag knappt mina ögon när jag läste den moderata partistyrelsens yttrande över min motion. Här har Europarådets organ för korruptionsbekämpning (GRECO) uppmanat Sverige både en och två gånger att fastställa regler om öppen redovisning av partibidrag och att besluta om effektiva och avskräckande sanktioner om dessa regler inte följs. Och så svarar partistyrelsen med moderatledaren i spetsen att lagstiftning inte behövs?! Juridiskt sett får det svaret underkänt. Inget annat än skarp lagstiftning kan åstadkomma de effektiva och avskräckande sanktioner som Europarådet efterlyser.
Okej, jag kan förstå att den moderata partistyrelsen hellre vill se problemet som en politisk, inte juridisk fråga. Det är bara det att då framstår motståndet mot en lagreglering som ännu obegripligare. Så sent som i våras sa mig magkänslan att partiet för sin egen skull måste sluta mörka i bidragsfrågan. Visst kan man ha synpunkter på LO:s gratisjobbande medlemmar i Socialdemokraternas valrörelser genom åren. Men det är inget motargument, och förresten, vilket parti från vänster till höger skulle tacka nej till en sådan draghjälp?
Låt LO och sossarna sköta sitt. Min kritik gäller den bristande trovärdigheten i hur de nya Moderaterna finansierar sin verksamhet utöver statsbidragen. För hur ska vi moderater kunna behålla, utveckla och stärka förtroendet i väljarkåren om vi samtidigt motsätter oss tvingande regler om hur partiets verksamhet finansieras?
Jag var i våras på min första förbundsstämma med partikamraterna i Stockholms stad. Det var på vippen att stämman röstade ja till mitt yrkande om en lagreglering av hur de privata partibidragen ska redovisas. Yrkandet föll med minsta möjliga marginal, 61,5 (!) mot 60. Sporrad av segervittringen har jag lämnat in en motion i samma ämne till helgens partistämma.
Men i stället för att bejaka kravet på lagstiftning hänvisar partistyrelsen till att redovisningsfrågan ska lösas genom en ny frivillig överenskommelse mellan partierna. Det vill säga samma idé som partisekreterare Sofia Arkelsten har lanserat här på DN Debatt (28/4) med utfästelsen att partiet ”omedelbart och ensidigt” ska börja offentliggöra namnen på privatpersoner som skänker mer än 20.000 kronor per år.
Den omsvängningen var välkommen även om den skedde under galgen. För initiativet är ett klart och tydligt steg i riktning mot ökad öppenhet om partiets finansiering. Men det är likafullt otillräckligt. Inga frivilliga överenskommelser i världen räcker för att uppfylla Europarådets krav på transparens och effektiva sanktioner.
Sedan talas det i partistyrelsens yttrande om att grundlagen kan behöva ändras om partierna blir tvungna att redovisa var bidragen kommer ifrån. Underförstått att en eventuell lagändring måste ta mycket lång tid och kan komma i konflikt med grundläggande rättigheter. Detta är med förlov sagt nonsens. Jag ska förklara varför, utan att bli alltför juridisk.
För det första är en öppen redovisning inget övergrepp på valhemligheten. En lagreglering skulle inte gå ut på att tvinga medborgarna att avslöja någonting över huvud taget, utan avser bara hur partierna ska bete sig. Omständigheten att en öppen redovisning av namnen på partibidragsgivarna skulle avslöja vilket parti de sympatiserar med är förvisso sant. Men det är inte den situationen som den grundlagsskyddade valhemligheten tar sikte på, utan på rätten att få rösta avskilt i valbåset.
För det andra finns det ingenting skrivet vare sig i grundlagarna eller i deras förarbeten om att det skulle vara en otillåten inskränkning i föreningsfriheten om partierna görs redovisningsskyldiga. Om det hade förhållit sig på det sättet hade en så viktig sak naturligtvis kommit till uttryck i lagstiftningen eller åtminstone berörts i motiven. Men så är det alltså inte.
För det tredje vore det ytterst märkligt om en öppen redovisning av partibidragen skulle stå i strid med grundläggande fri- och rättigheter just i Sverige, när den inte anses göra det någon annanstans i Europa. Följden av partistyrelsens trilskande kan i stället bli att Sverige får fortsätta stå i skamvrån för att vi tillsammans med Malta som enda medlemsstat i EU inte har några bindande regler för hur partierna ska redovisa sina privata bidrag.
Så var det frågan om den frivilliga överenskommelsen, som partisekreteraren menar behöver vara så bred som möjligt (Ekot 28/4). Önska kan man alltid göra, verkligheten säger något annat. Nämligen att flera partier i praktiken har avvisat vårt partis inviter genom att under höstens allmänna motionsperiod i riksdagen själva yrka på lagstiftning. Det gäller Miljöpartiet med Konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson som förstanamn. På allianssidan utmärker sig Folkpartiet med Allan Widman i spetsen. Därutöver finns en kommittémotion från Vänsterpartiet och enskilda S-motioner.
Den samstämmiga uppmaningen från höger till vänster går inte att ta miste på: Regeringen ska återkomma till riksdagen med en lagstadgad skyldighet för partierna att redovisa finansieringen av sin verksamhet.
Ändå fortsätter den moderata partiledningen att låtsas att den ska få till stånd en ny frivillig uppgörelse. Jag tvingas konstatera att partistyrelsens invändningar liknar den obotfärdiges förhinder. På punkt efter punkt faller invändningarna platt till marken.
Den moderata partiledningen har nu chansen att krypa ut ur skyttegraven och bejaka den utveckling mot ökad öppenhet och transparens som ändå är oundviklig för alla som månar om sin särställning i förtroendebranschen. Det ansvaret inför väljarna har också de 200 ombud som i helgen samlas till årets moderata partistämma i Örebro.
Maria Abrahamsson, riksdagsledamot (M)