Moderaterna är ett parti som bärs av värderingar. Vår utgångspunkt tar vi i en tro på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättstat. Vi är samtidigt tydliga med att värderingar alltid måste möta verkligheten och svara upp mot människors upplevda problem för att få verklig tyngd.
Under mina resor i Sverige har jag många gånger träffat människor som aldrig tidigare mött en politisk företrädare. De är vanliga människor i vanliga yrken inom förskolan, skolan, sjukvården eller polisen. Deras tankar och funderingar om sin arbetsplats, vardagen eller samhället i stort har varit ovärderliga för förnyelsen av Moderaterna. Samtidigt uttrycker de ofta en känsla av att inte vara sedda, bli lyssnade till eller vara företrädda.
Det är en paradox att vi i Sverige, en av världens mest rotade demokratier med ett omfattande grenverk av organisationer, fackförbund och intresseorganisationer, har så många människor som upplever sig stå vid sidan av.
Vår representativa demokrati bärs av idén om att medborgarna väljer sina företrädare. Att vinna människors förtroende som folkvald är ett av de största ansvar vi kan få i det svenska samhället. Det ger rätt att stifta lagar, fatta beslut för vår ekonomi och göra prioriteringar som påverkar hela samhället. Med detta följer också ett ansvar att se till hela Sverige och värna allmänintresset.
Det finns också andra vägar att välja för att företräda andra i Sverige. En lång rad grupperingar driver utpräglade sakfrågor. Vi har organisationer för geografiska områden, branscher eller utpekade gruppers intressen. De fyller en roll i vårt samhälle och är i många fall viktiga för att göra röster hörda i samhällsdebatten.
Det finns samtidigt problem med alla dessa särintressen. Annars skulle de helt enkelt inte finnas. I särintressets idé ligger att ställa sina egna intressen mot andra, att aldrig vara nöjd och aldrig behöva ta ansvar för vare sig ekonomin eller helheten i samhället.
Detta problem ställs på sin spets när särintresset söker sig in i politiken. Då ställs människor mot varandra, löften ställs ut om att lova allt till alla eller att företräda vissa på andras bekostnad. Följden blir att lova riktade reformer, stöd eller satsningar där särintressen står i fokus. Allt kretsar kring vinnare och förlorare på kort sikt. Svåra avvägningar om ekonomin, arbetsmarknaden eller långsiktiga utmaningar sätts på undantag. Mot detta politiska särintresse står allmänintresset. Ett allmänintresse som många gånger har svårt att göra sin röst hörd då det inte företräds av resursstarka grupperingar eller organisationer.
En bärande del i Moderaternas förnyelse var att göra upp med partipolitikens ofta förhärskande tanke om att vara ett parti enbart till för några få eller särskilt utvalda grupper. Moderaterna skulle inte vara ett parti för dem som ville berika sig själva eller sätta de egna positionerna främst. Vi ville bli ett brett parti med en vilja att lyssna till, företräda och samla människor. Alla människor. I en tid då många upplever hur partier har glömt varifrån de får sitt mandat ville vi väcka banden mellan väljarna och politiken på nytt – med en idé om ett Sverige som håller samman.
Att föra fram balans i samhällsanalysen, iakttagande av måttfullhet och en vilja att se till hela Sverige innebär att olika särintressen blir utan löften eller utfästelser. Ett politiskt parti som så tydligt lyfter fram allmänintresset som bärande idé får få vänner på kort sikt. Majoriteten av väljarna har däremot allt att vinna på ett politiskt alternativ som inte går särintressets ärenden. Det är då ansvar kan tas för ekonomin, viktiga välfärdsverksamheter prioriteras och Sverige rustas för framtida utmaningar.
Alternativet för väljarna är att rösta på särintresset och vakna med dess faktura. Något större delen av Europa nu upplever.
Kraften i särintresset finns oavsett konjunktur, men blir extra tydligt i kristider. Under finanskrisens mest kritiska skede befann sig hela världsekonomin i gungning. Krisen drabbade hushåll och företag skoningslöst. Många människor förlorade jobbet och blev arbetslösa. I Sverige möttes krisen med ansvar för de offentliga finanserna, jobben och välfärdens kärnverksamheter. Sverige gick in i krisen med starka offentliga finanser, överskott och en bättre fungerande arbetsmarknad. Det gjorde att den kunde mötas med kraft.
Hade vi i detta kritiska skede lyssnat till särintresset hade Sveriges statsfinanser i stället tömts för att finansiera miljardstöd till banker, finansinstitut och fordonsindustri. Då hade alla tillgängliga resurser förbrukats i krisens inledningsskede. Konsekvenserna av att på detta sätt ställa särintresset framför allmänintresset hade vi stått med i dag. Vårt land hade, i stället för att som nu ha Europas starkaste ekonomi, bevittnat de nedskärningar, skattehöjningar och åtstramningar vi ser i nära nog varje annat europeiskt land.
Allmänintresset manade till ansvarstagande, måttfullhet och långsiktighet. Det var den linje Alliansregeringen slog in på och fortfarande följer. Särintressets lockrop gjorde i stället sällskap med vänsterpartierna i oppositionen och krävde mer. Det var en tydlig bekräftelse på att Socialdemokraterna söker sig bort från ambitionen att företräda allmänintresset. Därtill innebar det ett brott med den traditionella roll Socialdemokraterna ofta tillskrivits som samhällsbärande i svensk politik, en roll Moderaterna nu ska fylla.
Särintresset löper som en röd tråd i den politik vänsterpartierna söker mandat för i höstens val. Väljarna ska vinnas med skattesänkningar som utlovas till utvalda grupper, bidragshöjningar som utlovas till utvalda grupper eller satsningar som utlovas till utvalda områden och verksamheter. Löftena är stora, men ingen ska betala. När politiken granskas går ekvationen inte ihop. Vänsterpartierna höjer skatterna med 17 miljarder kronor på arbete, anställningar, boende och företagande. Det är en kortsiktig politik med konsekvenser för ekonomin, tillväxten, sysselsättningen och välfärden.
Det finns ett behov av en politisk kraft som lyfter fram allmänintresset i svensk politik. Ett samhällsbärande parti som förmår stå upp för värdet av ordning och reda i ekonomin, även om det innebär att löften om utgifter och reformer inte kan ställas ut.
Som slår vakt om arbetslinjen och arbetets värde, då det är människors arbetsinsatser som lägger grund för makt över det egna livet och resurser till välfärden. Som är tydlig med att prioritera kvalitet i förskolan, skolan, sjukvården och omsorgen – framför utbyggda bidragssystem – då det bäst bygger trygghet, rättvisa och utveckling i ett samhälle. Allt detta inte för att det är kortsiktigt populärt, utan för att det är långsiktigt rätt och ligger i hela Sveriges intresse.
Ett samhällsbärande parti måste våga skilja särintresset från allmänintresset. Det måste se som sin uppgift att söka upp delar av Sverige som politiken och dess omgivande organisationer gärna talar om, men väldigt sällan talar med. Detta med ambition att vinna människors förtroende och att tjäna alla människor i hela Sverige.
Det är när regeringsmakten används för att tjäna allmänintresset som grunden till ett föregångsland läggs. Fritt från korruption eller kortsiktiga intressen, med förmåga till balans, måttfullhet och långsiktighet i reformarbetet. I valet 2010 söker Moderaterna stöd för att vara denna allmänintressets företrädare i svensk politik.
Fredrik Reinfeldt (M)