Statsrådet Mona Sahlin avvecklar den så kallade Integrationspolitiska maktutredningen under Anders Westholms ledning och tillsätter i stället en ny utredning om diskriminering, integration och makt. Masoud Kamali förslås bli förordnad till särskild utredare för den nya utredningen.
Bakgrunden till Mona Sahlins rockad är denna. Paulina de los Reyes och Masoud Kamali ingick i den första utredningens vetenskapliga expertgrupp som utnämndes och tillsattes av departementet.
Expertgruppen bestod av tio forskare med olika ämnesbakgrunder, lika många kvinnor som män, och lika många med utländsk bakgrund som infödda, samt två forskare från nordiska grannländer.
De los Reyes och Kamali hoppade av utredningen då de ansåg sig inte få gehör för sina kritiska synpunkter (DN Debatt 6/4 2003).
Flera av oss kan ställa oss bakom kritiken att utredningen kanske inte tillräckligt beaktade all den kunskap som finns inom området internationell migration och etniska relationer (IMER) eller anlitat all expertis på området liksom att expertgruppen kom in på ett relativt sent stadium. Vilken kunskap som skall tas in och vilken expertis som skall anlitas begränsas dock av departementets utredningsdirektiv. Westholm sökte kompensera för denna brist, bland annat genom valet av medlemmar till expertgruppen.
De beskrivningar som förekommit i medierna om att Kamali och de los Reyes skulle ha varit expertgruppens enda invandrarrepresentanter och att de båda skulle ha kränkts och diskriminerats stämmer inte med verkligheten. Inga belägg för diskriminering har förts fram och vi som var med uppfattade inte situationen så. Dessutom fanns fler i expertgruppen med utländsk bakgrund.
Expertgruppen hann endast med att ha två möten innan avhoppen. Varken Kamali eller de los Reyes deltog fullt ut i dessa båda heldagsmöten. Kamali deltog endast några timmar i det första mötet och uteblev helt från det andra. De los Reyes deltog lite mer. När skulle Kamali ha nonchalerats då han knappast deltog i någon diskussion?
De båda avhopparnas kritik gäller i grund och botten direktiven till Integrationspolitiska maktutredningen och den av regeringen valde utredaren. Kritiken träffar därmed det departement som tillsatte utredningen. Man kan också fråga sig varför Kamali och de los Reyes åtog sig att medverka i expertgruppen när de kände till utredningsdirektiven.
Utredaren Anders Westholm har handlat inom ramen för det utrymme som direktiven medger och i enlighet med direktivens intentioner. Att forskningsprogrammet sannolikt fått en annan design om uppdraget givits någon annan saknar i sammanhanget betydelse. I stället för att ta sitt ansvar och skapa förutsättningar för den arbetsro som utredningen behövt har Mona Sahlin agerat så att Westholm tvingats begära sitt entledigande eftersom han känt sig sakna ministerns förtroende. Vi som inte hoppat av expertgruppen begärde i början av december att få träffa Mona Sahlin för att ge vår syn på saken. Vi har inte fått något svar från ministern.
Enligt vår uppfattning vore det en mycket bättre ordning att regeringen gav forskningsråden (till exempel Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap) i uppdrag att fördela forskningsmedel för detta slags specialuppdrag. Forskare får då söka i konkurrens. Den politisering av forskning som Mona Sahlins beslut innebär är mycket oroande och kan komma att skada trovärdigheten för både IMER-och etnicitetsforskningen samt för svenskt utredningsväsende under lång tid framöver.
Roger Andersson, professor i kulturgeografi, Uppsala universitet; Maria Roselius, sociolog, CUS, Socialstyrelsen; Grete Brochmann, professor i sociologi, Institutt for samfunnsforskning, Oslo; Henry Bäck, professor i offentlig administration, Göteborgs universitet; Jan Ekberg; professor i nationalekonomi, Växjö universitet; Annick Sjögren, docent i etnologi, Södertörns högskola; Lise Togeby, professor i statsvetenskap, Århus universitet; Charles Westin, professor i IMER, Stockholms universitet