Statsvetaren Tommy Möller: Den första kvinnan som partiledare för s kan också bli den första som aldrig blir statsminister. Varken argumentet att Mona Sahlin inte är rörelsens förstahandsval eller att hon väljs på grund av könstillhörighet kommer att undergräva hennes möjligheter som partiledare. Det faktum att hon är den första socialdemokratiske partiledare sedan Per Albin Hansson som valts i oppositionsställning innebär både risker och möjligheter. Men för ett parti som tappat makten på toppen av en högkonjunktur är det först som sist regeringsfrågan som avgör. Förlorar Sahlin sin första valrörelse som s-ledare år 2010 kan hennes eftermäle bli att hon var den första socialdemokratiska partiledare som aldrig blev statsminister. Det skriver Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, i en analys efter valberedningens besked i går att de enhälligt förordar Sahlin som efterträdare till Göran Persson.
I stort sett samtliga partiledare socialdemokratin har haft har varit ifrågasatta vid tillträdet. Så även Tage Erlander som var partiledare och statsminister i hela 23 år. "Det är inget dåligt utgångsläge" var Erlanders lakoniska kommentar när han 1946 valdes och beskrevs som en medelmåtta, uträknad som han var av alla förståsigpåare. Kanske kan Mona Sahlin säga samma sak om hon väljs av partikongressen i mars. Utgångsläget är hur som helst besvärligt i några avseenden. Mot henne har anförts att hon inte är partiets förstahandskandidat, liksom att hon är för "högerorienterad" i sin politiska framtoning. I buskagitationen mot henne har också ett antal andra faktorer förts fram, som gått ut på att ifrågasätta hennes kompetens eller karaktär, men dessa angrepp går till stor del att spåra i det politiska motstånd som finns mot henne internt och framstår därför som mindre relevant om hon väljs. Allt talar då för att leden bakom henne sluts.
Diskussionen om att Sahlin inte är förstahandskandidat är också tämligen meningslös eftersom själva val- och nomineringsprocessen präglats av slutenhet och ytterst få personer därtill varit involverade i denna process. Inte ens de som gör anspråk på att befinna sig i en symbiotisk relation till den socialdemokratiska rörelsen kan veta hur hennes chanser hade varit om processen varit mer demokratisk, med kandidater som framträtt öppet med tydliga programförklaringar och med avgörandet hos gräsrötterna.
Kan det förhållandet att Sahlin väljs på grund av att hon inte är man bli problematiskt? Att den socialdemokratiska rörelsen efter snart 120 år med manliga ledare i första hand har sökt Göran Perssons efterträdare bland framstående kvinnor är förståeligt. Men det faktum att könstillhörighet har kommit att framstå som en förutsättning är möjligen - alldeles bortsett från att det kan uppfattas som besynnerligt - något som skulle kunna försvaga den blivande partiledarens ställning. Men bara om det funnits en manlig kandidat som var uppenbart bättre lämpad. Nu är emellertid situationen inte sådan.
Varken argumentet att Sahlin inte är rörelsens förstahandsval eller att hon väljs på grund av sin könstillhörighet borde således vara något som undergräver hennes möjligheter som blivande partiledare. Hur hennes eventuella "högerinriktning" kan påverka möjligheterna att fungera i rollen som partiledare är mer svårbedömt. Till att börja med på grund av att det råder oklarhet i huruvida detta överhuvudtaget är en korrekt beskrivning. Att vara en ideologisk förnyare är inte nödvändigtvis något som enkelt låter sig definieras i vänster-högertermer.
Sahlin har visserligen suttit med i regeringar som under viss vånda tvingats vidta åtgärder som varit svårsmälta för LO och partivänstern (se Kjell-Olof Feldts artikel på DN Debatt 16/1), och medan andra duckade stod hon på barrikaderna i valrörelsen 1994 när det gällde att försvara sitt partis kontroversiella förslag för att sanera statsfinanserna. Hon har dock samtidigt profilerat sig i så kallade livstilsfrågor - jämställdhet, homosexuellas rättigheter och integration - på ett sätt som för många även inom det egna partiet ter sig radikalt. Detta engagemang kan svårligen beskrivas i vänster-högerkategorier utan återspeglar snarare en lyhördhet mot vad som brukar kallas "new politics", det vill säga den typen av identitetsrelaterade frågeställningar som hör senmoderniteten till.
I motsats till den tid då industrisamhällets klasstrukturer fungerade som en given utgångspunkt för den enskildes identitetsval ställs dagens människor inför en uppsjö av värderingar, normer och symboliska koder. Alla politiska ledare måste förhålla sig till denna förändring, men att vara ledare för ett parti som så tydligt är uppbyggt kring klassdimensionen som socialdemokratin fortfarande är framstår naturligtvis som en särskilt svår utmaning.
Om Sahlin som partiledare fortsätter att profilera sig i dessa frågor kan en förnyelse i ordets mening komma till stånd av socialdemokratin. Det ligger i sakens natur att det under sådana förhållanden blir svårt att behålla traditionella väljargrupper. Men samtidigt har socialdemokratin under årens lopp utvecklat en särskild förmåga att härbärgera olika typer av intressen, som inte sällan varit svårförenliga.
I det sammanhanget kan det finnas anledning att erinra om att den som nu utses till ny socialdemokratisk partiledare kommer att vara den första sedan Per Albin Hansson som inte automatiskt blivit statsminister. Å ena sidan kan den som väljs inte räkna med den automatiska uppslutning som om vederbörande också var regeringschef. Å andra sidan öppnas emellertid möjligheter för förnyelse. I oppositionsställning finns möjligheter till ideologisk förnyelse på ett helt annat sätt än då man i regeringsställning sitter fast i det administrativa ekorrhjulet. Att förnya ett parti som just lidit ett svårt valnederlag framstår också som naturligt.
Men även om man väljer att inte göra det finns en fördel med oppositionsrollen. Skillnaden mellan att bedriva politik i regering och opposition är ju att man i det förra fallet - i motsats till om man är i opposition - ganska ofta tvingas till avvikelser från det egna programmet. Det är just den typen av avvikelser som varit svårsmälta för den socialdemokratiska rörelsen, såväl under Ingvar Carlssons som under Göran Perssons ledarskap. Till detta kommer att den nya partiledningen nu, med 3,5 år till nästa val, i lugn och ro kan bygga upp en ny organisation.
Inom socialdemokratin finns en utbredd frustration över att ha förlorat regeringsmakten på toppen av en högkonjunktur och förhoppningarna om ett regeringsskifte 2010 är stora. Att ett nytt nederlag sannolikt innebär stora problem för den som nu utses till partiledare är självklart. Att ett sådant i sig också betyder att den personen blir en parentes - och i så fall den förste socialdemokratiska partiledaren som inte varit statsminister - är inte omöjligt.
Tommy Möller